2010-03-06

Förlossningen.

Det här är min förlossningsberättelse.

Fredag 26/2: Låg hemma med feber och fruktansvärt ont i hela kroppen. Misstänkte influensa och kurerade mig med paracetamol, salta kex och vila. Jag sov två timmar på förkvällen och kunde sen inte somna om utan är vaken hela natten...

Lördag 27/2: Febern försvann efter paracetamol men istället började förvärkarna mola på igen. Jag hade haft förvärkar sedan måndagen. Vid 4-tiden på morgonen började jag klocka värkarna som kom regelbundet och började öka i styrka. Andreas fick sova men vid 7 väckte jag honom och sa att något var på g. Spenderade dagen förväntasfull och hade värkar med 7-10 minuters mellanrum. Badade flera gånger och tog det lugnt. varktimer.se var vår bäsa vän...
På eftermiddagen började dock värkarna avta så vi ringde till förlossningen på danderyd och fick komma in, eftersom jag inte sovit något. CTG och andra parametrar kontrollerades och jag var öppen 2 cm. Fick åka hem med lite värktabletter i hopp om att kunna vila lite på det. Värktabletterna hjälpte inte alls, utan gjorde bara så att värkarna kom glesare men med större kraft. Vi fortsatte gå runt här hemma och vänta, käkade kinamat och godis.

Vid 22 började värkarna komma mer intensivt så vid midnatt hämtade pappa upp oss och vi åkte till Karolinska, eftersom det var fullt på Danderyd där vi hade planerat att föda.

Söndag 28/2: Anländer till förlossningen vid halv ett. Är bara öppen 4 cm trots att jag haft värkar i nästan ett dygn. Skrivs i alla fall in på förlossningen och får ett vattenlavemang för att sätta fart på värkarna ännu mer. Är vid det här laget rätt sliten och väljer att ta epidural trots att jag tidigare sagt att jag skulle försöka låta bli. Jag hade inte haft en chans att orka om det inte vore för just den. Men innan de satte EDAn fick jag bekanta mig med lustgasen, denna himmelska uppfinning! Halleluja, världen blev en trevligare plats! Barnmorskan tog hål på fosterhinnorna. EDAn gjorde att både jag och Andreas kunde sova och ladda batterierna, men värkarna avtog så jag fick värkstimulerande dropp. Jag vaknade efter några timmar och började känna trycket mot ryggen, men jag kände inte en enda värk. Och efter en stund började känna att jag ville krysta lite smått. Lustgasen var återigen min bästa vän och andreas frågade "har du en värk nu?" "nää" svarade jag och drog djupa tag i masken.
11.45 började jag officiellt att krysta. Jävlar i mig, vilken kraft man kan få! Jag hade dragkamp med en barnmorska och en handduk, perfekt! 12.10 fick jag upp bebis på mitt bröst. Jag tog tydligen emot henne själv så de han inte ens se vilket kön det var. Men det checkade jag själv!

Andreas klippte navelsträngden. Sen kom placenta ut bara minuter efter Lovas ankomst. Andreas stirrade in i ett hörn medan jag intresserat kollade på slembobban. Mys och frid och allt var klart, bebisen låg kladdig på mitt bröst och Andreas tog bilder. Tji fick vi, det var inte alls klart. Jag började tokblöda och jag ska bespara er detaljer. Lite injektioner, dropp och en jävla massa lustgas senare så fick jag äntligen ta en dusch, fika och dundergosa med vår underbara dotter!

33 timmar tog det från första värken. En riktig pärs. Men jag skulle lätt göra om det.

Efter ett dygn med värkar och dessförinnan feber,
är det svårt att vara p
å topp!Lustgas är skiten! Väldans färsk bebis. 4300 g, 53 cm.Bästa stunden i mitt liv, utan tvekan!
Välkommen till världen, ängel.

4 kommentarer:

Emelie sa...

men älska sista bilden! Du lyser kvinna!

Sara sa...

Vilken härlig förlossningshistoria :-) och vilka fina bilder. Håller med Emelie, du lyser verkligen av stolthet och enorm lycka på den sista bilden.

Marie sa...

Jag håller med föregående, sista bilden är underbar! :)

När jag födde Ellie var jag så trött efteråt så jag somnade i den nedblodade förlossningssängen medans hon låg och snuttade på bröstet. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv, ögonen gick bara inte att hålla öppna.

Liw sa...

En till med maratonförlossning. Inte att leka med, men man klarar det med :-)

fint att läsa :-)