Barnbesiktning på BVC.

Ja det där gick ju....helt ok. Nils skrek hela vägen dit i vagnen. Ingen aning om varför, för han var helt nyäten och nyrapad och nyspydd och allt sådant.
Lova vägdes med kläderna på för hon ville inte klä av sig och hon mättes så fint så fint. Nils kissade ner halva rummet och gallskrek på vågen. Jag frågade om hans väldigt torra hud som flagar (främst i huvudet, därav att han allt mer  får sin fars frisyr). Bvc-tantens svar blev genast "man tänker ju komjölksproteinallergi". Jaha, han också. Lova var ju allergisk fram till ett års ålder.

Så nu ska han få mjölkfritt. Vi fick en burk med oss hem av någon ny produkt som inte luktar hundmat vilket Lovas mat gjorde. Jag måste äta mjölkfritt eftersom jag delammar och det innebär att jag inte kan fortsätta äta LCHF just nu, vilket jag ju själv mår bäst av för det håller mina hormoner i bättre ordning. Surt sa räven.
Om vi märker skillnad så får vi hans mat på recept vilket gör det sanslöst mycket billigare än att köpa NAN, men det är en klen tröst då pengar inte är något problem när det kommer till barnens kost. Däremot kommer jag inte orka att äta mjölkfritt för att delamma speciellt länge, så då får jag sluta med amningen. Surt sa räven, för amningen går så himla mycket bättre den här gången, för att jag tar det för vad det är.

Resultaten:
Lova 2 år och en skvätt: Ca 12.2 kg (exakt vikt är oklar pga kläder). 88 cm lång.
Nils 5 veckor och 3 dagar: 5315 gram och 59 cm lång (tror det är lite felmätt för hoppet var stort på kurvan). Hans viktkurva har dalat lite (tro det eller ej), vilket också är ett tecken på komjölksproteinallergi.

Förresten tappade Lova sin snutte på vägen hem så promenaden blev extra lång. Och Nils, han skrek bara halva vägen.

Vi får se det här positivt i alla fall och vara glada att dessa alternativ finns, att vi har mat att ge våra barn och rent vatten i våra kranar. Och nu när jag ändå är mellan två helt olika kosthållningar och har hela kylen full med cupcakes så kan ni ju gissa vad jag ska gå och ta.

Bärsjal och Babybjörn.

Med Lova försökte jag verkligen tycka om bärsjalen, men det gick inte särskilt bra. Jag tyckte det mest var krångligt att få på den och krångligt att få den bra. Krångligt att få ner ungen i den och krångligt att få henne ur den. Framför allt så ogillade hon den skarpt.
Skam den som ger sig. Jag och Nils gjorde ett försök idag. Och förutom att jag faktiskt fick till sjalen ganska lagom hårt och så där, så var det ungefär som med Lova. Framför allt så ogillade han den skarpt.
Jag kommer dock försöka igen, för jag gillar idén. Men hittills vinner Babybjörn Miracle stort. Den är enklare att få på och av, enklare att få ner och upp ungen ur och jag tycker han sitter bättre på alla sätt och vis. Framför allt gillar han den bättre.

Så där ser jag ut omsinkad. Nils också.

Nils 1 månad.

Ja tänka sig att det är nu hel månad sedan jag tryckte ut den där dunderklumpen.

Dunderklumpen som nu vuxit i sig själv lite bättre har även gått från att vara nyfödd till att bli bebis. Huden är  finare och färgen likaså. Han är vaken längre stunder och mer medveten. Lyssnar och tittar sig omkring. Pratar vi med honom så försöker han jollra tillbaka och så ler han ju ibland.
Han äter en till två gånger per natt och härom dagen hade han ett matuppehåll på åtta timmar när han sov, så det bådar ju gott för framtida nätter. Han är snäll och lugn och är ganska nöjd för det mesta. Men vill han amma så är det bara att amma. Amningen fortsätter hålla sig på ungefär samma nivå som tidigare, vi ammar före de flesta flaskmåltider och även lite mellan varven. Annars fortsätter han äta Nan 1, men det har kommit så många nya sorter med snarlika förpackningar så vi har inte lyckats köpa samma sort två gånger. Han äter numera ur dr Brownflaskor, vilket jag inte vet om det är så nödvändigt egentligen men vill inte chansa på annat med risk för magont. Lika bra att köra på det bästa när möjligheten finns.
Han har blivit allt mer lik både mig och Lova, men Andreas kan ju knappast neka till honom i alla fall. Ironiskt nog är han mest lik Andreas på håret, vilket jag endast kan intyga tack vare bebisbilder på Andreas.

Nils, 1 månad.

Lova, 1 månad.

Nils, 1 månad.
Lova tyckte att han skulle spela fotboll.

 

Lova, 1 månad. Betydligt längre hår i alla fall.

Nils 4 veckor.

Vad passar bättre på sin fyraveckorsdag än att prova Muminbabygymet? 

Hej Mumin!

Hej Mamma!

Superfin body som jag köpte igår på Sthlms stadsmission. Ny, för 40 spänn. Älskar!

Gosegrisen och härligt kaos.

Det är väldigt svårt att fota en leende bebis som just lärt sig hur han ska charma sin ömma moder. Men ett snett litet leende lyckades jag fånga i alla fall.

Motivet är väldigt mycket bättre än kvaliteten på bilden.
Lagom ihoptryckta hamsterkinder.

Föregående natt var väl inte den bästa vi varit med om. Barnen turades om att vara vakna och jag var nog mer vaken än sovande. Lova tycker det är onödigt att prata tyst utan ropar "HEEJ NILS" när hon kommer in till oss typ klockan 04. Sen ska det babblas och bökas en stund.

Idag vid middagen var det allmänt kaos och vi försökte äta flera gånger. Lova som åt snabbt (började äta innan Andreas kom hem för att han var sen och följdaktligen var klar lagom till att han satte sig vid bordet), och sprang runt och gastade när vi skulle försöka äta. Nils var allmänt missnöjd, vilket han varit till nu och ville bara hänga i mina bröst. Vi hetsåt i omgångar och jag fnissade inombords åt spektaklet. Han har gnällt mest hela kvällen och vi kan nog konstatera att han just haft sitt första magonda.

Tvåbarnschock? Nej. Förväntat? Ja.

Shopping.

Jag insåg härom dagen att trots att LillNils har ganska mycket kläder, så har han väldigt lite som matchar. Och framför allt har han sanslöst mycket grått och vitt. Herregud, man kan ju bli deprimerad för mindre liksom. Så inspirerad av Ida-Marias shopping till hennes kommande lille son, gav jag mig igår ut på lite shopping.

Äntligen lite färgglatt! Gillar dock de mjuka nyanserna.

Dessutom har jag dragit in en del traderafynd till honom. En grå (!) kabelstickad overall. En kofta för en spänn och ett par Pop byxor för en tia.

För övrigt var jag och Nils ute och lunchade med en kompis igår. Det är väl det föräldraledigheten handlar om; shopping och luncher? :) Och kanske ta hand om knodden ibland.
Fast idag ska jag ta hand om den andra delen av föräldraledigheten - städandet. 

Redan vid trafikljuset ut från parkeringen höll jag på att glida av vägen. Därefter hörde jag varningarna på radion där de uppmanade folk att hålla sig hemma. Det känns ju praktiskt.

Dagens känsla: Älskar det här mammalediga livet. Igen.

Fantastiska bilder från idag.

Mysdag och Babybjörn.

Lova fick vara hemma från dagis idag. Jag var dels sugen på mysdag, dels osugen på projektet att lämna och hämta. Istället tog jag på stora barnet endast jacka skor och mössa och satte det lilla barnet i Babybjörnen och gick runt huset till öppnis. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå att bolla med två ungar där nere, men Nils togs väl om hand av både personal och andra (främmande) föräldrar. De ville bebisgosa så jag fick riktigt grym kvalitetstid med Lova. Vi målade och fikade och sjöng. När jag senare behövde byta på Nils och ge honom käk så var det Lova som fick hänga med bästa personalen.

Fantastiskt ställe. Varför ska Lova gå på dagis, egentligen?

 Lova på öppnis. Februari 2011.

Förresten är Babybjörn Miracle helt grymt bra. Slår Babybjörn original och bärsjal stort.

Nilsar. Och presenter.

Igår hade vi finbesök av vår föredetta favoritNils. Nu ligger han tvåa på Nils-toppen. Han kom med presenter från honom och flickvännen som vi hade önskat att få gå husesyn på. StorNils bor vanligtvis i Danmark och är typ alltid på något annat ställe på jorden, så det värmer extra mycket att han alltid tar sig tid att komma och hälsa på. Den här gången blev han tydligen lite bebissugen enligt säker källa.

Bästa Nilsarna.

Finfinaste skorna! Älskar!

Himla fint.

Blöt i ögonen -text av Nils till Nils.

Nils 2 veckor.

Det är galet vad fort tiden går. För två veckor sedan låg vi på kvällskvisten på BB hotellet på Danderyd och goffade godis och kollade på tv. Eller ja, tittade på vår väldigt färska bebis, då utan namn.

Två veckor har gått och Nils är fortfarande en nyföding, men den tiden är snart förbi. Han fixerar blicken och vi gillar att kika på varandra. Han ler omedvetet och hastigt. Han äter med tre till fyra timmars mellanrum och sover cirka hela tiden. På nätterna behöver vi bara ge honom mat en eller två gånger så vi har inget att klaga på.
Magen har funkat perfekt och utan vare sig Sempers magdroppar eller minifom, eller ens Dr Browns flaskor så har magknipen hållit sig undan. Men just i detta nu så verkar det som att han har lite magknip för han skriker som aldrig förr emellanåt och spänner hela kroppen.
För övrigt är han en riktig snuttis. Han tar napp ibland, men om han vill ligga vid bröstet så funkar inget annat. Bestämd kille alltså. Han får snutta nästan hur mycket han vill, för min mjölkproduktion är så dålig att det ändå inte blir mer än lite godis. Hans primära måltider heter NAN1 och intas via Tommee tippies flaskor gjorda för att kombinera amning och flaskmatning.
Han är mest lik sin far.

Stilig kille i morbrors tröja anno 1980.

Första BVC-besöket.

Idag har Nils varit på sitt första BVC-besök. Han har gått upp 20 gram från födelsevikten, ökat 7 millimeter runt huvudet och är..lång. Hur lång vet vi inte för bästa bvc-sköterskan tyckte det var onödigt att mäta längden eftersom bebisarna inte tycker om det. Men han liknar, precis som sin syster gjorde, en tax. Eller en limpa med korta ben.

Hon frågade hur ofta jag vill gå dit, och jag visste ju inte ens vad som är normalt eftersom vi var där flera gånger i veckan med Lova i början, då hon inte ökade i vikt som hon skulle. Men en gång i veckan tyckte bvc-tanten så vi kör väl på det. Lite mycket kan jag tycka. Ungen sover, äter och skiter så det här ska nog gå vägen liksom. 

Molo gör väldigt bra barnkläder, även för nyfödingar.

Dagens känsla: Det här går ju bra.

Bra bebis.

Jag gav lillebror mat strax efter elva igår kväll. Sen vaknade han vid tre, åt och somnade om. Och vaknade igen lite innan halv åtta då hans storasyster kommit in till oss och börjat härja runt.
Bra Nils. Fortsätt så.

Som blomman på en äng...

Bilder från de senaste dagarna.

Vackra barnet spelar munspel,

Väldigt stolt storasyster.

Bump brorsan!

Första promenaden. Fina Gant-mössan.

En sparvkråka.

Polarn.

Lova i sin båt. Bästa leksaken just nu.

Liten större hjälper liten mindre.

Lull.

Just nu består våra liv av lull. Vi lullar runt här hemma och får inget vettigt gjort. Vi försöker se till att hemmet inte är en sanitär olägenhet, men mer än så är det inte. Vi hänger mest i vardagsrummet hela familjen. Läser böcker med Lova, tittar och pussar på Nils, slökollar tv och bara är. Jag och Lova gick till dammen och matade änderna idag, för vädret var för fint för att bara sitta inne, men det var det mest ansträngande vi gjort.

Men vi njuter. Vi har två veckor tillsammans hela familjen innan en ny vardag börjar. En vardag då jag på dagarna ska bolla med två ungar medan Andreas jobbar.  Så vi fortsätter nog lulla runt i vår röriga lägenhet.

Nils. Fem dagar gammal och nybadad.

Behöver jag säga att jag är nöjd med vårt nya objektiv?

Behöver jag säga att jag är nöjd över att jag tagit bilden?

Dagens känsla: Det är så här livet ska vara.

Nils.

Nils Frank Knutte Egenaes

Nils som tilltalsnamn.

Frank, som i Frank Sinatra.

Knutte, som min avlidne morfar.

Förlossningsberättelse.

Torsdagen den 26/1 2012. Två dagar över tiden och redigt less på att vara tjock och otymplig med smärtor och svullnad överallt. Jag lämnade Lova på dagis vid niotiden och åkte hem och slängde mig i soffan för att sova någon timme extra. Jag fick ett par rejäla förvärkar men tänkte inte så mycket på det, utan klev istället upp och åkte till barnmorskan för kontroller.

vecka 41 (40+2)

När jag kom hem därifrån strax efter lunchtid, började värkarna komma ganska regelbundet så jag började klocka dem. Tror jag hade värkar med cirka femton minuters mellanrum, men de var svaga och korta så jag tänkte att de kanske skulle ge med sig. Det kändes däremot som en dålig idé att hämta Lova på dagis i mitt tillstånd, så jag ringde mormor som fick åka och hämta henne. Jag sa åt Andreas att han inte behövde åka hem från jobbet, men hans kollegor insisterade så han kom hem. Vi köpte mat och kollade på tv och värkarna började avta och kom med 20-30 minuter mellanrum till min stora besvikelse.
Men så skulle Andreas gå och köpa lite godis och plötsligt small det bara till. Tre minuter mellan värkarna, nästan en minut långa. Det blev lite bråttom. Pappa som är förlossningschaufför satt och jobbade på kommunfullmäktige men stack därifrån och körde oss till BB Stockholm.

Det är här magin händer.

 Fortfarande i rätt bra skick. Kände mig ungefär så där gravid som jag ser ut till höger.

Under bilfärden och när jag satt med CTG försvann nästan värkarna igen. Jäklar, jag var inte så sugen på att behöva åka hem igen. Barnmorskan förklarade det dock med att det är vanligt, då kroppen liksom vill bestämma sig för om man vill föda där eller inte. Vi började promenera lite i korridorerna och inne på den stora förlossningssalen och jag lutade mig mot ett skåp och flåsade. Värkarna tilltog rejält och jag bad om lustgas, men fick svaret att jag kunde få en vetekudde eller akupunktur. Hallå, jag vill ha lustgas! Tog en vetekudde och tjurade en stund tills jag verkligen inte stod ut, då fick jag lustgas. Halleluja! Magiskt!
Jag hängde runt på ett gåbord och satt en kort stund på bollen.

Jag tänkte att det kunde vara bra att be om EDA i tid eftersom jag vet att det brukar dröja, så jag bad dem ringa efter narkosen trots att jag fortfarande kände att lustgasen var tillräcklig. Det visade sig att jag tänkte rätt, för efter fyra eller fem samtal till narkosen hade de fortfarande inte kommit. Vattnet hade heller inte gått, men barnmorskan ville inte ta hål på hinnorna på grund av att förlossningen med största sannolikhet skulle sätta rejäl fart och vi väntade ju på narkosen... Bara ett par minuter senare blev hon dock tvungen att sätta elektrod på bebisens huvud och då går ju vattnet. Därefter är det bara ett töcken.

Jag drog lustgas, fick värkar konstant och var mer frånvarande än med. Narkosen kom fortfarande inte men jag fick veta att jag stod näst på tur. Jag tror det tog nästan fyra timmar innan narkosbakjouren kom och jag minns knappt att hon satte EDAn, som jag egentligen är livrädd för. Hon la en provdos och då kom krystvärkarna. EDAn satt alltså där den satt, men hann aldrig ha någon effekt.

Krystvärkarna var befriande. De kom mer sällan och jag kunde vila emellan. Nu är det ju inte direkt skönt att trycka ut en bebis men smärtan var mer hanterbar. Ut kom han, med ketchupeffekten. Först kommer inget och vips så var han ute. Datumet var 27/1 2012 och klockan var 03.52. Navelsträngen hade han ett löst varv runt halsen och han skrek direkt. Jag som hade fött ståendes mot den uppställda huvudändan hade mest sjå med att försöka vända mig om då jag var intrasslad i dropp och EDAslangar och navelsträngen.

Krystvärkar pågår.

Hyffsat färsk.

Pappa klipper navelsträngen.

Jag och bebis är ungefär lika svullna.

Vi kunde snabbt konstatera att det nog inte alls var en 3700-grams bebis som låg där, speciellt när vi hållit i honom en stund. Andreas tippade först 3900, men fick ändra sig. Nä, tillväxtkontrollerna hade visat nästan ett kilo fel för vågen stannade på 4590 gram. Och 53 centimeter lång var han. Tjocksmocken.

Andreas utsikt när de visade upp moderkakan... Hörnet.

Förlossningen gick komplikationsfritt. Barnmorskan gjorde efterkontroller, jag sög i mig lustgas och tänkte "det kan vara sista gången, bäst att dra så mycket jag kan". Tre stygn syddes och jag fick injektioner för att stoppa blödningen, eftersom jag förra gången blödde alldeles för mycket. Vi fick vara kvar på förlossningssalen och sova en stund då mitt blodtryck fortsatte hålla sig lite för högt.

Och fikan så klart. Den godaste och mest välbehövda fikan i världen.

Efter ett par timmars vila fick vi komma till BB-Hotellet där vi stannade i ett dygn.