Söndag, vårvinter och barnteater.

Eftersom vi hade kalas igår var ju lägenheten så klart städad och fixad och därmed har vi haft en sådan där dag helt utan måsten. De infaller inte ofta längre vill jag lova, för alltid är det något som ska städas, tvättas, inhandlas eller fixas. Det är väl nackdelen med att Andreas numera arbetar måndag till fredag, att helgerna får vikas åt sånt. Fördelarna är dock betydligt fler, exemeplvis att han för första gången kunde följa med oss på barnteater idag, eftersom det tidigare alltid infallit på hans jobbhelger.

Två minus och strålande sol. En härlig dag.

Nils på teatern. Ingen blixt gör fotograferingen lite svår.

Laban och Labolina.

Lova vill träffa Laban!

Här är han. Eller hen.

Lova har tur hon, för morfar känner stjärnorna och hon fick därför pussa Laban.

VardagsLova.

Hur bra livet än är så består det till störst del av vardag. Och i vardagen är håret på svaj, målarfärgen i ansiktet och smutsen från uteleken likaså. Minerna som fastnar på bilderna är inte alltid stora leenden. Det kan se ut lite hur som helst. Ungefär så här.

Men hur än vår vardag ser ut, så är den vår. Vårt liv, med alla känslor som ingår. Och det är lätt att älska.

Vår helg med bus, dunderklumpar och en bög.

Även om det är hemskt tråkigt att barnet blir sjuk när man ska på dop och allt, så finns ju en fördel: Man får galet mycket gjort under helgen. Vi har betat av en himla massa saker på "att göra"-listan och haft massor av tid att umgås hela familjen.
Vi trotsade febern lite och satte stora barnet i vagnen och lilla barnet i Babybjörnen och gav oss ut på en morgonpromenad i morse. Solen sken men det var iskall blåst så promenaden blev kort men välbehövlig. Vi har även hunnit med lite besök tack och lov. För efter månader av foglossning och tung graviditet då jag knappt orkat träffa en kotte, är jag nu galet sugen på att träffa ungefär alla vi känner.
Så hojta bara till om du är sugen på kaffe, oavsett om vi känner varandra sedan tidigare eller inte. Jag fixart och ser fram emot besök!

Himla fina två.

Himla fina tre.

LovaLiten försöker busa, trots feber.

Bland moln, svävande segelbåtar och Dunderklumpar hittar man en Nils.

En tecknardocka i vårt fönster.

Vilken bok ska jag ta....?

Nybadad.

Lova hjälper mig att bada Nils.

Nybadad Nils i rosa pyjamas. Han är bög.

Gosegrisen och härligt kaos.

Det är väldigt svårt att fota en leende bebis som just lärt sig hur han ska charma sin ömma moder. Men ett snett litet leende lyckades jag fånga i alla fall.

Motivet är väldigt mycket bättre än kvaliteten på bilden.
Lagom ihoptryckta hamsterkinder.

Föregående natt var väl inte den bästa vi varit med om. Barnen turades om att vara vakna och jag var nog mer vaken än sovande. Lova tycker det är onödigt att prata tyst utan ropar "HEEJ NILS" när hon kommer in till oss typ klockan 04. Sen ska det babblas och bökas en stund.

Idag vid middagen var det allmänt kaos och vi försökte äta flera gånger. Lova som åt snabbt (började äta innan Andreas kom hem för att han var sen och följdaktligen var klar lagom till att han satte sig vid bordet), och sprang runt och gastade när vi skulle försöka äta. Nils var allmänt missnöjd, vilket han varit till nu och ville bara hänga i mina bröst. Vi hetsåt i omgångar och jag fnissade inombords åt spektaklet. Han har gnällt mest hela kvällen och vi kan nog konstatera att han just haft sitt första magonda.

Tvåbarnschock? Nej. Förväntat? Ja.

Fantastiska bilder från idag.

Mysdag och Babybjörn.

Lova fick vara hemma från dagis idag. Jag var dels sugen på mysdag, dels osugen på projektet att lämna och hämta. Istället tog jag på stora barnet endast jacka skor och mössa och satte det lilla barnet i Babybjörnen och gick runt huset till öppnis. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå att bolla med två ungar där nere, men Nils togs väl om hand av både personal och andra (främmande) föräldrar. De ville bebisgosa så jag fick riktigt grym kvalitetstid med Lova. Vi målade och fikade och sjöng. När jag senare behövde byta på Nils och ge honom käk så var det Lova som fick hänga med bästa personalen.

Fantastiskt ställe. Varför ska Lova gå på dagis, egentligen?

 Lova på öppnis. Februari 2011.

Förresten är Babybjörn Miracle helt grymt bra. Slår Babybjörn original och bärsjal stort.

Fortsättning på gårdagen. Och dagen.

Inte bara lämningen gick bra igår. Nils sov ungefär hela dagen, så jag fick tid till att plocka och dammsuga, tvätta ett par maskiner och rensa ur min garderob. Hämtningen av storasyster gick perfekt och vi var där tio minuter före uppsatt tid. Middagen blev lagad, men jag fick pausa en sväng då Nils tyckte det var dags att äta och fylla blöjan.

Även idag gick dagislämningen smidigt och precis som vanligt får jag jaga ifatt Lova för att säga hejdå och få och puss. När vi väl kommit dit så skiter hon fullständigt i mig nämligen. Jag och Nils har varit på Danderyd och fått okejstämpel på hörseln även på vänster öra, så nu ska vi väl inte behöva åka dit något mer i alla fall. Nästa sjukhusbesök blir Sös i mars.

Själv har jag huvudvärk som oroar. Har haft huvudvärk en hel del sedan Nils föddes och jag är rädd att det är blodtrycket som inte sjunkit än. Jag lever på hoppet om att de 15 kilona som jag inte längre kånkar runt på ska hjälpa blodtrycket att sjunka men man vet ju aldrig. Det kan även vara blodvärdet som är lågt, även om jag inte blödde mer än en halvliter den här gången. Nå väl, det får nog bli ett besök på vårdcentralen för kontroller. Eller helt enkelt åka till jobbet och kolla.

När Nils kom till världen – The Exit

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.


När jag kommit hem från jobbet, lite mer stressad än vanligt så satt Karin i soffan. Jag såg nästan på en gång att nu var det dags. Eller ja inte just precis nu, då hade det varit en väldigt kort förlossningsberättelse. Vi åt lite mat och tog det lugnt, Karin hade inte så himla ont, sa hon i alla fall. Efter middagen fick jag för mig att köpa godis, då small det till. Karin började få ont, och tätt mellan värkarna var det. Jag blev nervös, var lite orolig att det skulle bli en ”Nu blöter vi handdukar och kokar vatten”-situation. Kände mig inte riktigt upplagd för att ta emot en bebis och hålla upp "livets träd" för Karin.

Men så blev det som tur var inte, vi ringde BB-Stockholm och Karin berättade hur det kändes, de tyckte att nu var det minsann dags att komma in. Problem: Karins farsa, aka BB-Taxi jobbade just den här kvällen. Med is i magen lämnade han över jobbet som sändningstekniker för kommunfullmäktige till automatikens värld och skjutsade oss till BB. Väl framme på BB möttes vi av ett sjukt annorlunda intryck jämfört med förra förlossningens känsla. Mindre vit strukturtapet och landstingsfåtöljer och mera designmöbler och trägolv. BB-Stockholm slår BB på KS på fingrarna när det gäller hur vi bemöttes.

Den här gången visste jag att jag skulle fota mera. Mindre glidslemsburkar än förra gången och mera vad som faktiskt händer. Men jag hann med att fota glidslemmet även denna gång.

Karin började få ont, riktigt ont, hade glömt hur jobbigt jag tyckte att det var att se henne ha ont. Inte för att det jobbiga jag kände går att jämföras med vad Karin kom att genomlida. Jag sprang och hämtade kaffe, mackor och saft.

Att bli erbjuden akupunktur och vetekudde var inte vad Karin hade hoppats på då hon bad efter lustgas. Hon tjurade i en halvtimma och sa sedan att nu vill hon verkligen ha lustgas. Jag prövade på det den här gången. Fasiken vilken wierd feeling. Olustigt som fan. Tyckte jag.

Karin började försvinna i lustgasvärlden, detta är en värld som jag tycker är jobbig. Visst, jag tycker inte om att se när Karin har ont, men det är fan creapy när jag tittar henne i ögonen och inte ser intelligent liv, det enda jag ser är UrKarin, och hennes mission är att klämma ut ungen. Timmarna går och värkarna blir värre och värre. Karin ber om en EDA, hoppas att den kommer fort tänker jag lite själviskt. Förra gången hon fick det så fick vi sova ett par timmar.

Det tar än längre tid och ingen Narkosläkare så långt ögat kan nå. Jag håller UrKarin i handen och försöker att inte vara i vägen för barnmorskan och undersköterskan. Fyra timmar efter att Karin bett om EDA så kommer vad jag skulle säga är en tant in och mumlar något om ”Är det här jag ska lägga en EDA” (Det visar sig sedan att det är överläkaren som blivit inringd till sjukhuset.) Dom lägger Karin på sida och hon ska få bedövningen hon behöver. Narkosläkaren lägger EDA och sprutar in provdosen. Just i samma ögonblick som detta så händer något med UrKarin. Hon grymtar till och öppnar upp ögonen. Jag känner igen den blicken, nu är det fan dags. Nu händer det grejer, UrKarin håller min hand eller ja klämmer min hand. Jag ser ett par blå fingertoppar efter ett tag men biter ihop. Barnmorskan och undersköterskan vet vad de gör, fy fan vad bra dom var. Krystvärkarna var det som kom, och de höll på i ungefär 20min och sen var han hos oss. Vår son! Den här gången grät jag lika mycket som när Lova föddes och jag såg henne för första gången, skillnaden nu var att jag fotade mycket mer. Den här gången var det inga jobbiga komplikationer efteråt med forsande blod och så vidare. Men jag fick snällt stå i hörnet då de bytte lakan eftersom det tydligen hade forsat blod utanför mitt synfält.

Att hålla sitt nyfödda barn i sin famn och känna äkta kärlek. Det är fan världens bästa känsla.

Dagens två mål.

Idag har jag den lite större prövningen som nybliven tvåbarnsmamma: Jag ska ensam lyckas få stora barnet till och från dagis i tid, göra diverse hushållsarbete och försöka ha middagen klar lagom till Andreas kommer hem (låter som att jag är en hemmafru från femtiotalet, tjoho!).

Att få stora barnet till dagis i tid gick bra. Med tio minusgrader ute och strålande sol så förstod jag att barnen skulle vara ute eller på väg ut när vi kom dit. Så det var bara att bylsa på Lova fleeceunderställ och grejer. Därefter gäller det att få på Nils sina kläder så pass snabbt att Lova inte hinner svettas ihjäl och avlida av tristess. Sen få med mig alla grejer (de får inte ha något kvar på dagis alls, så alla extraombyten och så släpas fram och tillbaka). Ner till bilen (gå i trappor), in med båda barnen, skrapa rutor och i väg. Ut med båda barnen ur bilen, ut med barnvagnen (som stod i bilen sedan igår tack och lov) och alla extra ombyten och åkpåsen. Hej och hå. Vi var där prick klockan nio. Hurra för mig!

Nu ska jag bara lyckas få hem henne i tid, så kan jag vara glad och nöjd.

Lova käkar upphittad macka.

När Nils kom till världen – The Backstory

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.

Det här blogginlägget kommer att handla om hur jag som pappa ser på graviditeten och födelsen av vår son Nils.


För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.


Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.

Den 26 januari kom i alla fall telefonsamtalet som jag väntat på. Karin ringde och sa att jag nog borde ringa dagis och säga att mormor hämtar Lova idag. Jag var påväg ut för att handla saker till kontoret så jag blev lite stressad till att åka tillbaka till kontoret, packa mina saker och åka hem till min fru.


Jag hann hem i alla fall.

Imorgon kommer förlossningsberättelsen.

Lull.

Just nu består våra liv av lull. Vi lullar runt här hemma och får inget vettigt gjort. Vi försöker se till att hemmet inte är en sanitär olägenhet, men mer än så är det inte. Vi hänger mest i vardagsrummet hela familjen. Läser böcker med Lova, tittar och pussar på Nils, slökollar tv och bara är. Jag och Lova gick till dammen och matade änderna idag, för vädret var för fint för att bara sitta inne, men det var det mest ansträngande vi gjort.

Men vi njuter. Vi har två veckor tillsammans hela familjen innan en ny vardag börjar. En vardag då jag på dagarna ska bolla med två ungar medan Andreas jobbar.  Så vi fortsätter nog lulla runt i vår röriga lägenhet.

Nils. Fem dagar gammal och nybadad.

Behöver jag säga att jag är nöjd med vårt nya objektiv?

Behöver jag säga att jag är nöjd över att jag tagit bilden?

Dagens känsla: Det är så här livet ska vara.