När Nils kom till världen – The Exit

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.


När jag kommit hem från jobbet, lite mer stressad än vanligt så satt Karin i soffan. Jag såg nästan på en gång att nu var det dags. Eller ja inte just precis nu, då hade det varit en väldigt kort förlossningsberättelse. Vi åt lite mat och tog det lugnt, Karin hade inte så himla ont, sa hon i alla fall. Efter middagen fick jag för mig att köpa godis, då small det till. Karin började få ont, och tätt mellan värkarna var det. Jag blev nervös, var lite orolig att det skulle bli en ”Nu blöter vi handdukar och kokar vatten”-situation. Kände mig inte riktigt upplagd för att ta emot en bebis och hålla upp "livets träd" för Karin.

Men så blev det som tur var inte, vi ringde BB-Stockholm och Karin berättade hur det kändes, de tyckte att nu var det minsann dags att komma in. Problem: Karins farsa, aka BB-Taxi jobbade just den här kvällen. Med is i magen lämnade han över jobbet som sändningstekniker för kommunfullmäktige till automatikens värld och skjutsade oss till BB. Väl framme på BB möttes vi av ett sjukt annorlunda intryck jämfört med förra förlossningens känsla. Mindre vit strukturtapet och landstingsfåtöljer och mera designmöbler och trägolv. BB-Stockholm slår BB på KS på fingrarna när det gäller hur vi bemöttes.

Den här gången visste jag att jag skulle fota mera. Mindre glidslemsburkar än förra gången och mera vad som faktiskt händer. Men jag hann med att fota glidslemmet även denna gång.

Karin började få ont, riktigt ont, hade glömt hur jobbigt jag tyckte att det var att se henne ha ont. Inte för att det jobbiga jag kände går att jämföras med vad Karin kom att genomlida. Jag sprang och hämtade kaffe, mackor och saft.

Att bli erbjuden akupunktur och vetekudde var inte vad Karin hade hoppats på då hon bad efter lustgas. Hon tjurade i en halvtimma och sa sedan att nu vill hon verkligen ha lustgas. Jag prövade på det den här gången. Fasiken vilken wierd feeling. Olustigt som fan. Tyckte jag.

Karin började försvinna i lustgasvärlden, detta är en värld som jag tycker är jobbig. Visst, jag tycker inte om att se när Karin har ont, men det är fan creapy när jag tittar henne i ögonen och inte ser intelligent liv, det enda jag ser är UrKarin, och hennes mission är att klämma ut ungen. Timmarna går och värkarna blir värre och värre. Karin ber om en EDA, hoppas att den kommer fort tänker jag lite själviskt. Förra gången hon fick det så fick vi sova ett par timmar.

Det tar än längre tid och ingen Narkosläkare så långt ögat kan nå. Jag håller UrKarin i handen och försöker att inte vara i vägen för barnmorskan och undersköterskan. Fyra timmar efter att Karin bett om EDA så kommer vad jag skulle säga är en tant in och mumlar något om ”Är det här jag ska lägga en EDA” (Det visar sig sedan att det är överläkaren som blivit inringd till sjukhuset.) Dom lägger Karin på sida och hon ska få bedövningen hon behöver. Narkosläkaren lägger EDA och sprutar in provdosen. Just i samma ögonblick som detta så händer något med UrKarin. Hon grymtar till och öppnar upp ögonen. Jag känner igen den blicken, nu är det fan dags. Nu händer det grejer, UrKarin håller min hand eller ja klämmer min hand. Jag ser ett par blå fingertoppar efter ett tag men biter ihop. Barnmorskan och undersköterskan vet vad de gör, fy fan vad bra dom var. Krystvärkarna var det som kom, och de höll på i ungefär 20min och sen var han hos oss. Vår son! Den här gången grät jag lika mycket som när Lova föddes och jag såg henne för första gången, skillnaden nu var att jag fotade mycket mer. Den här gången var det inga jobbiga komplikationer efteråt med forsande blod och så vidare. Men jag fick snällt stå i hörnet då de bytte lakan eftersom det tydligen hade forsat blod utanför mitt synfält.

Att hålla sitt nyfödda barn i sin famn och känna äkta kärlek. Det är fan världens bästa känsla.

När Nils kom till världen – The Backstory

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.

Det här blogginlägget kommer att handla om hur jag som pappa ser på graviditeten och födelsen av vår son Nils.


För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.


Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.

Den 26 januari kom i alla fall telefonsamtalet som jag väntat på. Karin ringde och sa att jag nog borde ringa dagis och säga att mormor hämtar Lova idag. Jag var påväg ut för att handla saker till kontoret så jag blev lite stressad till att åka tillbaka till kontoret, packa mina saker och åka hem till min fru.


Jag hann hem i alla fall.

Imorgon kommer förlossningsberättelsen.

Bloggkärlek.. till mig! Igen!

Ja tänka sig att Fredrik har delat ut bloggkärlek till mig igen! Fredrik skriver

I är tänker jag faktiskt hylla en blogg som jag hyllade förra året med. Förra året hyllade jag den för vad det hade gjort och var ärligt med vad jag tyckte att den hade blivigt. Karin skrev alltid tänkvärda inlägg och kunde skapa debatt. När hon fick familj hamnade allt fokus i bloggen i familjen, vilkat inte det är något fel med egentligen. Jag tappade dock intresset för hennes blogg och ville genom att ge henne lite bloggkärlek peppa hene till att börja skriva några inlägg som hon gjort tidigare. Min plan lyckades och faktun är att hennes blogg blev bättre än någonsin. Så min bloggkärlek går oavkortat till Karin och bloggen Karin - en blogg om ditt och datt.

Läs hans blogg här. 

Inlägg från Lova.

m            nnnk nggggggggggggggggggggb l.,,,,,,,,,,,,,,..                            vbbn                         v gc                     k

Dagens gästbloggare: Peder.

Jag tänkte mumla lite om ett ämne som intresserat mig länge, om än på olika plan – psykologi. Jag har ingen som helst avsikt att skaffa mig en fin titel inom detta ämne, det överlåter jag gärna åt de miljoner andra på den här planeten som gör det - tyvärr utan att uträtta de storverk det medger. Nej, jag skulle benämna mig själv som rödvinsfilosof. Det får räcka.

Anyway, till saken. Det var en gång en kille som hette Stanley Milgram. Han var socialpsykolog och utövade en rad experiment på sin tid (tänk 60- och 70-talet) som skapade kontrovers utan dess like. I korthet kan man säga att han kollade vad folk gjorde som en auktoriär person sa åt dem att göra, trots att många av befallningarna stred emot deras bättre vetande. Inte oväntat blev svaret ”i de flesta fall”, oavsett hur jävla galet det var. Intressant är bara förnamnet.

Om man nu tänker lite kring detta ämne och försöker pin-pointa vad en auktoritet är inser man snart att det är luddigt. En chef eller en polis – givna ”ja”. Men hur är det med vänner? Grupptryck? En rånare? En harmlös bloggare?

Allt beror ju på. Som vanligt. Men i korthet kan vi säga att källorna som kan påverka oss att göra som vi inte tänkt är fler än vi kanske medger för oss själva. Milgram visade att begrepp som rätt och fel blir meningslösa när de ställs emot auktoriteter. Vi är lydigare mot en annan persons auktoritet än mot våra egna instinkter. Skrämmande, men sant. Tänk själv på hur ofta du är osäker och lyssnar på ”någon som vet”.

Varför gör vi sådär då? Well, om du av en auktoritet blir ombedd att utföra en sak gör du ”som du blir tillsagd” eller i vissa fall, ”bara ditt jobb”. Skulden ligger således inte på dig, vilket är ett enkelt svar på frågan.

Egenskaperna som gör en vanlig nolla till en maktperson är många. Bildning, hot, ålder, hierarki och yrke är bara några exempel. Skulle en XXX be dig göra YYY skulle du nog tro på denne, trots att du förstår att det kommer sluta i katastrof. ”Men XXX sa ju det.” Huvudet på spiken.

Vart vill jag komma med allt det här då? Det bottnar nog i min uppgivenhet som tyvärr växt sig allt starkare, bara i år. Skälet är samhället. Inte ”storebror”, utan mer att allt skall gå snabbt och geschwindt (felstavat, jag vet) som fan så vi hinner med att leva våra perfekta, små liv. Allt är light. Lättsmält. Snabbt. Tänka? Tänka efter? Vara källkritisk? Helst inte, det hinner vi inte med.

Objektivt sett får vi nyheter genom t ex Metro. Det är ingen lögn, men vi borde allt oftare ifrågasätta trovärdigheten, källan och själva nyhetsvärdet på vad de skriver. Ofta finns det otroligt mycket mer bakom rubriken, men den delen jobbar inte Metro med. De vill bara förse oss med det allra viktigaste, så vi kan fortsätta tro att vi är konstant uppdaterade på det allra senaste.

Och där har vi det: sluta tro så jävla mycket! Ta reda på fakta! Detta är bara ett exempel på hur en auktoritet lätt kan fucka upp era små liv. Så lägg av att tro på allt ni hör. Känn efter med hjärtat. Var nyfikna. Läs mer böcker. Sålla hårt bland kunskaper och försök och skapa er därigenom en egen uppfattning om saker och ting.





Vill ni läsa mer av Peders oerhört välskrivna tänkvärda blogg, så hittar ni den här.

Dagsböter - gästinlägg ifrån Piff

Det tar mig 7 minuter till jobbet, då är det hemsk trafik och stopp vid minst 2 trafikljus. Ibland är man tvungen att ta en annan väg för att ”spara tid”, faktum är att man säkert sparar 15 sekunder då. Toppenidé! Min stad har 80.000 invånare och lagom mycket av allt. Just lagom har jag funderat på om det är bra eller dåligt, i mitt fall har jag valt att det är bra. Allt blir däremot stort i min stad, om någon har vunnit medalj i ett mästerskap eller en bonde ska sätta upp ett vindkraftverk. Allt blir stort.

Ska jag ut på krogen så känner vakterna igen mig och morsar när man kommer. Jag har funderat på om detta är bra eller dåligt, jag har bestämt mig för att detta också är positivt, positivt i den bemärkelsen att den lilla människan har en möjlighet att känna blir en aning större. Det är förvisso grymt dåligt om jag planerar att göra ett bankrån, för då kommer ju garanterat 10 pers känna igen mig på övervakningsbilderna som de visar på Efterlyst.

På tal om positiv, folk brukar ofta säga till mig att de tycker att jag är positiv, ibland har jag till och med fått frågan hur jag alltid kan vara positiv. Sanningen är den att jag inte alltid är positiv, men har jag möjligheten att se en sak ifrån den ljusa eller mörka sidan så väljer jag den ljusa. Ibland händer det tråkiga saker i arbetet, med någon man gillar eller något i världen. Det är trist, men jag är av full övertygelse att man ändå reder ut det negativa om man samtidigt lyckas se en gnutta positivt i situationen.

Kan man bli för positiv? Kommer det att instiftas en lag som gör att jag kommer att få dagsböter om jag varit positiv i 2 dagar i streck? Blir det olagligt i framtiden att vara jätteglad för sina vänner?

Är det jobbigt med för positiva människor?

Dagens känsla: Lugn, positiv och en smula pirrig