Det är skillnad på att ha barn och att vara förälder.

Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna skriver idag i SvD att de vill tillåta assisterad befruktning till ensamstående kvinnor. Givetvis stormar somliga mot detta och menar att barn behöver två föräldrar och att det är egoistiskt att skaffa barn på egen hand. Eller att det faktiskt krävs en man och en kvinna för att skaffa barn.
Alltså, det här med barn. Att skaffa barn är alltid egoistiskt, oavsett om det är en eller två egoister som producerar barnet. Det är ju inte barnet själv som valt att bli till, utan en handling bestämd av en eller flera vuxna. Det händer ju även att barn blir till utan att de är önskade.
Nästan alla kan producera barn. Åtminstone vet alla hur man ska göra för att det ska bli ett barn och om sedan kropparna inte vill att det ska funka, det är ju en annan femma. Att en man skulle krävas för att befrukta en kvinna är inte sant heller. Det krävs en spermie från en man, men hans faktiskt närvaro är inte nödvändig. Men det säger jag inte att män är onödiga, men i själva processen att göra en kvinna gravid behövs dem inte.
Att ha barn är något som kan hända alla som kan producera dem. Att ha barn är inte så svårt, för man behöver inte bry sig ett skit om dem. Sådana föräldrar finns ju. De har barn, men de är inte närvarande av en eller annan anledning.

Men att vara förälder. Att vara förälder och ta ansvar för barnet, dess uppfostran och framtid. Att engagera sig och ge kärlek, uppmuntran och visa vägen. Det är väl det som borde väga tyngst? För att vara förälder spelar det ingen roll vilket könsorgan man har mellan benen, eller vilket könsorgan ens partner har mellan benen. Det spelar heller ingen roll om man är ensam förälder som valt att inseminera för att längtan efter barn är så stor att man skaffar barn utan partner, eller om man är en del i en stjärnfamilj med massor av föräldrar och barn. Eller om man lever enligt heteronormen i en klassisk kärnfamilj. Det finns massor av barn som kallar andra personer än just de biologiska föräldrarna för mamma och pappa, för att dem som blir kallade mamma och pappa är de faktiska föräldrarna. Och om det nu är så viktigt att ha två föräldrar, vore det då inte bättre med tio?

Förslaget om att ändra lagstiftningen kom inte en dag för tidigt.

SvD Brännpunkt,  RFSU

Även Göran Hägglund har uttalat sig, men det är inte så himla intressant, så vi bryr oss inte så mycket om det. SvD

Vad kan förskolan kräva av oss och vice versa?

På Lovas dagis sover barnen utomhus i vagnar, liksom på de flesta andra förskolor. Det ska visst minska risken för infektioner, vilket ibland känns som ren bullcrap när hon är sjukt konstant i perioder. Hur som helst. Vi har vår stora vagn där för den är bäst att sova i. I höstas när jag hade foglossning blev det dock ohållbart för mig att kånka 15-kilosvagnen ut och in ur bilen och vi fick på nåder ha vagnen kvar i deras förråd där de "inte har plats för det är fullt" eller enligt mig bara är jävligt ostrukterat.

Nu har jag blivit tillsagd att vi måste ta hem vagnen. Jag försöker förklara att jag har för avsikt att lämna den omiljövänliga bilen hemma och promenera, men att jag inte har en chans att gå dit med två vagnar. De svarar bara att de inte har plats. Så det krävs alltså att man är bilburen? Tanken är dessutom att Andreas ska börja vara föräldraledig snart ett par dagar i veckan, och han har inget körkort, så hur ska han gör? Ta bussen med två vagnar? Visst, babybjörnen i all ära, men det funkar inte alltid. Dessutom kan ju bilen gå sönder eller vi kunde ju lika inte ha någon bil.

Jag tycker att dagis kräver en hel massa saker hela tiden (fick bla mail om att alla barnen behövde någon form av inneskor, vilket vi givetvis skyndade i väg och köpte. Och som de sedan aldrig använt). Men vad kan vi kräva tillbaka? Kan vi kräva att de, om vi inte får ha kvar vagnen där, får låta Lova sova inomhus?

Hur skulle ni gjort? Vad är rimligt att kräva från deras respektive vårt håll?

Varför är det provocerande att älska småbarnslivet?

För ett tag sedan läste jag en statusuppdatering på Facebook som nästan gav mig hicka (men det var inte första gången jag läst något liknande). En mamma till två små barn skrev något om att hennes ungar var riktiga jävla skitungar och att hon var less på dem. Jag ifrågasatte detta och hon hävdade att det var för att hon inte fått sova på flera år på grund av åttamånadersbebisen. Det krävs inte mycket matematik för att förstå det befängda i det hela, eller hur?
Men det märkligaste var att många gav henne dunkar i ryggen och peppade henne att hon är en bra mamma och så vidare. Det är hon kanske också, vi är inte mer än bekanta så jag vet inte, men jag är fullkomligt allergisk mot att skriva sådant respektlöst mot sina barn. Ingen, förutom jag, ifrågasatte hur man kan skriva så. Själv kände jag mest att det luktar soc-varning om sådana uttalanden. Tror man på fullaste allvar att bebisar eller små barn gör som de gör för att de är onda?

Men om man vänder på steken...
Det jag verkligen inte förstår är att det är så mycket mera provokativt att skriva att man inte tycker det är jobbigt att ha barn. Att man faktiskt hinner med en massa saker och sig själv, att man får sova på nätterna och så vidare. DET provocerar. Då tas det för givet att det är lögner och osanningar, för det går ju bara inte att tycka att småbarnslivet är lätt och kul. Nu ska jag inte ropa hej ännu, för Nils är trots allt inte så gammal och kan ju drabbas av kolik och annat, men jag ser i dagsläget verkligen inte svårigheterna med att ha två små barn. Kan hända det blir värre om några månader. Eller om ett par år.

En klok person skrev för ett tag sedan: Att ha barn är en livsstil. Och det kanske är där det sitter. Antingen anammar man livsstilen och tycker att det är kul och tar det för vad det är, eller så blir barnen mest hinder och problem.

Jag vet inte.

Självklart vet även jag att vissa har det jobbigare, med barn som inte sover, eller äter hela tiden eller skriker eller vad det nu kan vara. Men oavsett så tycker jag att man måste ha respekt för sina barn, även i sociala medier. Själv tänker jag vara tacksam för varje bra dag jag har med mina barn.

I väntan på tvåbarnschocken.

Så sätter jag mig ner med en kopp kaffe och bloggar.

Hörrni, hur mycket fick ni höra innan nummer ett kom, att det skulle bli så himla jobbigt? Det skulle vara slut på sömn, på roligheter och typ slut på livet. Vi är oförstående och väntar fortfarande på det där.
Nu, i väntan på andra barnet får vi höra att det plötsligt blir som att ha tio barn. Givetvis förstår vi att det blir dubbelt så många blöjor och dubbelt så många skrik och ett jäkla bollande med två ungar. Det jag funderar mest över just nu är hur jag ska få morgnarna att fungera. Att komma i väg till dagis med Lova och samtidigt matcha det med en bebis utan rutiner. (Lägg även på att hissen i vårt trapphus ska renoveras i fyra veckor....). Men när själva tanken på vardagen skrämmer, så tänker jag på exempelvis Therese, som har fem barn varav de yngsta två är tvillingar, men alltid verkar så avslappnad. Jag tänker på Liw , som fått två barn på sexton månader. Fina föräldraförebilder. Jag tänker på min egen mormor, som fick fyra barn, på fyra år. Min mamma är yngst och mellan henne och hennes äldre bror skiljer det elva månader. Och klarade min mormor av det, för 50+ år sedan, så ska nog jag klara av att hantera två barn. Inte minst med all lyx vi har i dag i form av syskonvagnar, ersättning, antikolikflaskor, babysitters och fan och hans moster också.

Jag antar att hemmet inte kommer vara lika skinande rent som när jag var hemma med Lova, men vad gör det? Jag kommer inte kunna göra egogrejer, som att springa i gallerior lika mycket, men vad gör det? Det kommer bli knasigt, tufft, jobbigt och hur roligt som helst.

Nu ska jag fortsätta dammsuga så att ungen kanske behagar komma ut.

Vuxet.

Ett tydligt tecken på att jag är rejält vuxen är att gamla kursare söker, eller sitter på doktorandtjänster.
Nåja, jag kanske kommer dit en dag jag med.

Jag har lite annat för mig i livet nu bara.

Tror ni jag fick skit för min tweet?

@karinegenaesKarin Egenaes

Hundägare gnäller över fyrverkerier ett par dagar om året. Vi andra får stå ut med hundskit på gatan och okopplade hundar 365 dagar om året.

Ja, den här tweeten skrev jag på självaste nyårsafton. Jag fick en del påhopp om att hundar dör, att ingen har dött av lite hundskit och att det inte är hundarnas fel att några hundägare inte gör som de ska. Själv blev jag mest förvånad över engagemanget med tanke på tidpunkt för tweeten.
Jag blev bara trött. Det finns hundägare som tar sina hundar med sig ut i skogen eller ut på landet över nyår för att de är rädda. Om de nu kan dö av rädsla så borde det väl ligga i i hundägarens intresse att se till sin hunds bästa, snarare än tvinga alla andra att anpassa sig? Ingen har dött av lite hundskit, nä verkligen inte, men barn som blivit attackerade av okopplade hundar har tamejfan blivit skadade. Själv gillar jag inte hundskit då jag anser att det är rätt otrevligt. Och nej det är inte hundarnas fel att att några hundägare inte gör som det ska och jag tycker inte att hundarna ska få lida, men de sa jag heller aldrig.
Jag tycker bara att man kan ha lite distans till saker och ting.
Dessutom gillar inte jag heller fyrverkerier då jag inte förstår syftet med att bokstavligt talat bränna pengar och sabba miljön.
För övrigt var det betydligt fler som retweetade mig, än som försökte argumentera emot. Det tackar jag för.

Tv-eken.

karinegenaes Karin Egenaes 

Uj vad trött jag är. Var ute och slentrianhögg lite i natt. #tveken

karinegenaes Karin Egenaes 

Folk gråter över ETT träd. Vet ni hur många granar jag såg liggande på plantagen? #tveken

karinegenaes Karin Egenaes 

Imorgon ska jag sno ett gravljus på plantagen, tända det och ställa vid högarna av julgranar. #tveken

karinegenaes Karin Egenaes 

Får på fb veta att jag inte bryr mig om mina barns framtid för att jag struntar i att de högg ner den ruttna #tveken . Ja där ser man.

karinegenaes Karin Egenaes 

RIP för fan #stubbjävel, jag är trött på dig. #tveken

Genus och uppfostran IV.

Om varför genus är viktigt.

Att diskutera genus utifrån kläder och färger är egentligen bara en del av ett rätt stort förhållningssätt gentemot sina barn. Inte för att kläder och färger är oviktigt, men ibland tenderar kläd-och färgdebatten att dominera så fort man andas ordet genus. Alla har en åsikt om rosa och blått och flickigt och pojkigt. Visst är det viktigt att förstå hur färger och kanske framför allt olika figurer eller mönster påverkar omgivningens syn på barnet, men genus handlar om väldigt mycket mer. Jag har dock en förståelse för att kläder och färger diskuteras som det gör då det är enkelt och konkret att välja/välja bort ett plagg eller en färg, medan att däremot fundera över vilka värderingar man för över till barnet kräver mer självrannsakan och självinsikt.

Genus för mig handlar om vad man förmedlar, både med kroppsspråk och verbalt det vill säga hur kommunikationen med barnet ser ut. Det handlar inte om att skapa förbud, utan att tvärtom skapa möjligheter. Precis som att vi försöker undvika att säga "Nej" och "Inte" (även om det är svårt) så försöker vi också ha en tanke om hur vi pratar med Lova utifrån ett genusperspektiv. Självklart får hon höra typiskt flickaktiga kommentarer, exempelvis att hon är söt. Men vi är också noggranna med att uppmuntra andra egenskaper eller säga "vad snabbt du kan springa" och sådant som kanske kan ses som typiskt pojkaktigt.

Med en flicka är detta inte särskilt svårt. Pojkflickor är mer accepterade än flickpojkar (har ni ens hört det ordet någon gång?). Flickor som anammar pojkiga beteenden och manér är tuffa och accepterade. Men pojkar som är flickiga, hur ser vi på dem? Pojkar som gillar rosa, glitter och klänningar tittar man genast lite konstigt på, trots att det är känt att nästan alla barn har en transaperiod. När flickor klär sig pojkigt märks det inte ens. Med en lillebror i familjen tror jag att genustänket kommer få ännu större vikt.

Precis som att vi väljer att inte döpa våra barn för att de fritt ska få välja tro, kommer vi inte indoktrinera dem i politik eller könsnormer. Att uppmuntra social kompetens, så som att kunna föra sig och uppföra sig anser vi vara viktigt då jag tror att med social kompetens så är hälften vunnet i livet. Vidare kommer vi vara noga med att förmedla alla människors lika värde oavsett hudfärg, hårfärg, sexuell läggning, religion eller kön.

Jag vill att Lova och hennes kommande lillebror ska få möjligheten att tänka fritt. Att bilda sig egna uppfattningar och åsikter och att ha förmågan att framföra dessa och stå för dem. Att utveckla sina egna förmågor. Utan att könsnormer och könsmaktsordning eller vi som föräldrar är ett hinder. De ska också känna att det är okej att vara regnbågens alla färger och att det inte spelar någon roll om de transar, kommer hem med en partner av samma kön eller lever som heterosexuella. Jag vill acceptera mina barn för de dem är och kan ju bara ha en förhoppning om att de också kommer ha en syn om att alla människor är lika mycket värda.

Hej och välkommen till stenåldern.

Andreas kvinnliga butikschef ringde just.
"Hej Andreas, vad gör du?"
"Städar"
"VA? Är du man eller mus?"

Så, är det egentligen män eller kvinnor som är största hotet mot jämställdheten?

Mer om hemmafrustudien.

Aftonbladet har idag publicerat en artikel angående den ovetenskapliga hemmafrustudien som familjeliv.se gjort.
Catrin Lundström, genusforskare och lektor på centrum för genusvetenskap i Stockholm säger

(...) att den nya trenden till stor del kan bero på de senaste årens glamouriseringen av hemmafrun. Med serier som ”Desperate housewives” och ”Svenska Hollywoodfruar” föds myten om ett ledigt liv i lyx. 

Om jag ska generalisera och prata av erfarenhet och inte med vetenskapliga belägg, så är det inte alls så landet ligger (antar att hon inte direkt tillhör min generation heller). Det handlar om allt annat än glamour. De jag känner vill laga ordentlig mat, sy, sticka och verkligen inte leva i någon ledighet. Det handlar mycket om medvetenhet gällande kost och miljö. Och kanske framför allt att slippa leva i stress.

Att vilja vara hemmafru idag, är inte att vilja backa tillbaka till 50-talets hemmafruande. Det handlar om att ta hand om familjen och hemmet, men ändå kunna leva jämställt. De flesta vet nog även att det inte är lyx att leva på en lön om man är vanlig medelsvensson.

Jag konstaterar att det börjar bli dags för en seriösare studie i ämnet.

När jag ändå diskuterar Familjeliv.se vill jag dela med mig av min mest retweetade tweet som jag skrev härom dagen:

karinegenaes Karin Egenaes 

Familjeliv.se - för flashbackare som lyckats yngla av sig.

Hej Katerina Janouch, hur står det till med vetenskapen egentligen?

Intressantast idag:
Katerina Janouch sitter och hysteritwittrar över att familjeliv.se gjort en liten undersökning som visar att hälften av kvinnorna kan tänka sig att vara hemmafruar.
Jag instämmer fullkomligt med att en sådan undersökning inte har någon vetenskaplig tyngd, men det är ändå så att kvinnor faktiskt har svarat som de gjort.
Men det kan inte Katerina Janouch förstå, alls.

katjanouch Katerina Janouch 

Det är 2011 och brudar vill INTE vara Vit Mans Slav. Inte svart/gul/röds heller.

Jaha, så det är vit mans slav jag skulle kunna tänka mig att vara alltså? Det är inte alls så att jag tycker att mitt (snart mina) barn är viktigare än alla jobb och pengar och karriärer och självförverkligande i världen? 

Vidare menar hon att (Detta direkt till mig)

katjanouch Katerina Janouch 

@ 

@karinegenaes de kvinnor som har perspektiv förvånas över unga kvinnors aningslöshet, beror på historiebrist/okunskap.

Jahaja. Jag är betydligt yngre än henne och vet tydligen ingenting (ursäkta mig, men översittarfasoner?!). Nä så måste det ju vara. Vi är unga och naiva. Vet ingenting om jämställdhet, genus, historia och så vidare. I synnerhet inte jag, nej. 

Jag tycker det verkar som om det börjar bli dags för Janouch att vidga sina vyer lite. Om jag ung och aningslös så är hon gammal och inskränkt. Eller? 

Eller är det kanske så att Janouch skriker högt för att en ovetenskaplig undersökning inte gav det utfall som passar henne och därför tar sig friheten att generalisera och ge sig själv mandat att prata för alla svenska kvinnor? "Det är 2011 och brudar vill INTE". Vilka brudar? Bara ordet brud ger mig rysningar.

Jag ifrågasatte huruvida nedanstående tweets hade vetenskaplig grund eller endast är generaliseringar. 

katjanouch Katerina Janouch 

Intressant m eget företagande när barn är små:Kvinnor väljer starta eget för o kunna vara hemma mer. Män för att slippa...eller? #hemmafru

katjanouch Katerina Janouch 

För hur kommer det sig annars att manliga egenföretagare "måste jobba jämt" o kan "knappt" ta ut f-ledigt medan kvinnor "jobbar hemifrån"??

Gissa vad? Jag fick inget svar. Det fick inte Andreas heller när han twittrade följande:

Boete Andreas Egenaes 

Det här med att @katjanouch sitter och generaliserar över män? Jag undrar om hon har PMS? Se där, jag kan också generalisera.

För övrigt så är det dags att börja plocka fram sveriges vassa sexologer i media, istället för dem som mest sysslar med tyckologi.

Fula gubbar och fula gummor.

(..och var i helvete är jämställdheten i världens mest jämställda land?)

Är det mer okej att vara en ful äcklig gumma, än ful och äcklig fast med snopp?
Domen i den uppmärksammade barnpornografihärvan föll ju igår, mot 24 personer varav 23 är kvinnor.
Hur är det möjligt att ge dem så pass milda straff som de har fått? Hade straffen varit hårdare mot fula gubbar? Jag tror det. Är det jämställdhet att låta kvinnor som begått avskyvärda brott, komma undan med villkorliga domar och ett par tusenlappar dagsböter?
Personer som begår sådana här brott mot små oskyldiga barn borde fanimej få livstid, minst.

Det gör mig ledsen. Så in i helvete ledsen. Hoppas man ser över lagarna. Igen.

DN. Aftonbladet , SvD , SR ...och typ resten av Sveriges tidningar.

Att kommunicera med barn.

När vi var på genusföreläsningen nyligen, fick vi oss en tankeställare. Föreläsaren pratade om att säga "nej" och "inte" till sina barn. Hur ofta gör man inte det? Typ hela tiden. "Nej, inte göra så", "Ajaj" och sådana meningar känns ju som att de går på repeat ibland.
Ja det kanske känns självklart när man fostrar barn, att man ska sätta gränser. Men är det samma sak som att begränsa? Att hindra barnen. Att bara säga stopp utan att ge alternativ.
Istället för att stoppa genom att bara säga de här små orden så kan man istället visa vad man faktiskt vill att barnen ska göra istället. På så vis öppnas sinnena och utvecklingen. Jag jobbar stenhårt med mig själv just nu, för att undvika att begränsa Lova. Jag märker att hon blir inte alls lika arg de gångerna jag istället säger vad jag vill att hon ska göra. Jag kan informera om att det inte är lätt, speciellt när hon som idag har klättrat upp på köksstolarna tvåhundratusen gånger, minst. Men jag märker också att mitt eget humör klarar sig längre, när jag håller mig positiv och visar vad jag vill att hon ska göra. Vi får helt enkelt en bättre och roligare dag och kramarna och pussarna blir fler än konflikterna.

En annan sak som många också gör av slentrian (så även vi) är att ställa frågor till barnen. "Ska du ta på dig skorna nu?". "Ska vi byta blöja?" och så vidare. Hur ska ett litet barn kunna svara på den frågan? Det är ett rätt stort ansvar att lägga på barnet och egentligen är det ju inte menat som en fråga, utan som en uppmaning. Förvirrande för barnet, troligtvis. Varför inte bara säga "Ta på dig skorna nu för vi ska gå ut", eller "kom så byter vi blöja".

Vi funderar alltid mycket kring hur vi pratar med Lova. Inte överdrivet, men har i alla fall en tanke kring det. Exempelvis försöker vi att inte använda barnspråk som hon senare ska behöva lära om. Alltså säger vi hund, ko och katt och inte vovve, kossa och kisse. Sen att hon själv lärt sig att hundar låter "voffvoff" och därför säger så, det är en annan femma.Vi försöker att inte säga "kom till mamma" utan istället säga "kom till mig". Men mig och dig är abstrakta uttryck och kan vara svåra att förstå.

Hur tänker ni kring kommunikation och (små) barn?

Livet. Varken mer eller mindre.

Att nästan spraya luftfräschare i håret, istället för hårspray, är ett tydligt tecken på trötthet.

Att jag börjat vanka och gå som en anka är ett tydligt tecken på att jag har foglossning.

Att barnet klättrar upp i Stokkestolen, över bygeln och sätter sig, inom loppet av 30 obevakade sekunder, är ett tydligt tecken på att barnet är en ninja. Och att det är dags att ta bort bygeln.

Att barnet vid hämtning på dagis väljer att bajsa när alla ytterkläder är på, är ett tydligt tecken på den regeln är sann.

Att barnet bajsar på väg till Willys som ligger 150 meter bort, så att jag får vända om, byta och börja om.. Inte bara en utan två gånger, är ett tydligt tecken på..... att hon är en skitunge.

Det var vårt 110915. Hur var er dag?

Mina åsikter.

På Twitter brukar många i sin bio skriva att det som man Twittrar är egna åsikter och inte arbetsgivarens.
Jag kanske borde gå ut på Twitter, Facebook och här i min blogg och skriva att mina åsikter inte per automatik är Andreas.
Och vice versa.

Folk, vi är gifta. Men vi är fortfarande två personer.

Så om jag skriver att jag tycker något om exempelvis Andraes arbetsgivare, så är det min åsikt, och inte nödvändigtvis hans.

När mansgriseri får ett namn

Robert Pettersson.
Grattis, du har just vunnit os-guld i att vara dum i hela jävla huvudet.
Undrar ni varför? jaha, läs här.

När OCD blir till fördel.

Jag tror att man i alla relationer stör sig på vissa egenskaper, eller kanske egenheter hos varandra. Ni vet, uppfälld toaring, strumpor på golvet eller något annat klassiskt. Men har man en släng av OCD gällande vissa saker, så kan det faktiskt komma att bli praktiskt också.
Jag är helt värdelös på att stänga skåpluckor, garderober och lådor. Min käre far tror benhårt att det är en hjärnskada. Andreas klarar inte av att se öppna skåp, garderober och lådor, har har i princip OCD gällande det. Perfekt, för det innebär att han stänger efter mig.
Själv kan jag inte förstå hur man inte kan vika lakan och handdukar på ett visst sätt och framför allt kan jag inte förstå grejen att bädda rent med skrynkliga lakan. Manglat ska det vara. Tror ni Andreas tycker att det är viktigt? Nä, inte särskilt.
Detta har nu resulterat i att jag håller på att stryka allt som finns i vårt linneskåp.
Åh, så bra det är att vara knäpp.

Gifta!

Om allt gått som det ska idag (detta är ju trots allt ett tidsinställt inlägg), så är vi numera nygifta. Man och fru. Make och maka. Familjen Egenaes. 

När det här publiceras sitter vi och avnjuter en god middag på tu man hand, medan barnet är hos mormor och morfar. 

Mer om detta kan jag lova att ni kommer kunna läsa om i dagarna.

Våra förlovningsringar i vitt och rött guld, och nytillskottet i form av min vigselring. 

Vitt guld med diamant. Ska det vara, så ska det.

Varför vi vill bo i Stockholms innerstad.

När jag och Andreas förklarar för folk att vi helst skulle vilja bo i innerstan, så rynkas det ofta på näsorna. "Men hur kan ni vilja bo där när ni har barn" är vad vi får höra. Hur kan man inte vilja bo mitt i Stockholm när man har barn, undrar jag?
För det första: Det finns ungefär en miljard förskolor och skolor att välja på. Med olika inriktningar, pedagogformer och ideologier. Här, d'r vi bor nu, får jag så smått panik när jag funderar över vilken skola vi skulle välja åt Lova då det blir dags. Den enda skolan jag haft ett någorlunda gott öga till tycks vara helt hopplöst bortom all räddning när det gäller genustänk, fick jag veta så sent som igår.
En annan fördel med att bo centralt är lekparker. "Men barnen får ju leka på gatan". Jo tjena, hur många har faktiskt sett lekande barn på gatan? Näe, snarare så finns innergårdar där bara de som bor i huset har tillträde. Till skillnad mot lekplatserna här, där barnen släpps ut vind för våg.
Igår var vi i Vasaparken (och hängde med underbara Nimbe och Jenny). Vi var i lekparken för att Lova skulle vara stimulerad. Det var vi och några hundra andra. Massor med barn och föräldrar. När vi leker i den närmaste sandlådan här så är vi alltid ensamma. Går vi till en större lekpark så är det inte allt för ofta vi träffar andra. Så chansen att träffa nya kompisar är rätt liten i lekparkerna här.
Jag vill bo nära allt. Som när vi bodde i Malmö. Bortsett från att vi då bodde långt ifrån alla.

Vasastan alltså. Där skulle vi vilja bo.
Kika in på Hemnet och kolla vad vi skulle får pröjsa för en lägenhet i samma storlek som den vi har nu.

I mitt flöde på facebook igår.

Morgonen efter bomben i Oslo och massakern på Utöya dök detta upp i mitt flöde.

Pojkspolingen som publicerat detta försökte senare försvara sitt inlägg med att det var sarkasm och att han ville väcka debatt. Men enligt min mening finns inget försvar alls till ett sådant uttalande, inte minst när man som han är sjuksköterska och arbetar inom försvarsmakten.
Efter att jag publicerat detta ska jag plocka bort och blocka honom.