Så sätter jag mig ner med en kopp kaffe och bloggar.
Hörrni, hur mycket fick ni höra innan nummer ett kom, att det skulle bli så himla jobbigt? Det skulle vara slut på sömn, på roligheter och typ slut på livet. Vi är oförstående och väntar fortfarande på det där.
Nu, i väntan på andra barnet får vi höra att det plötsligt blir som att ha tio barn. Givetvis förstår vi att det blir dubbelt så många blöjor och dubbelt så många skrik och ett jäkla bollande med två ungar. Det jag funderar mest över just nu är hur jag ska få morgnarna att fungera. Att komma i väg till dagis med Lova och samtidigt matcha det med en bebis utan rutiner. (Lägg även på att hissen i vårt trapphus ska renoveras i fyra veckor....). Men när själva tanken på vardagen skrämmer, så tänker jag på exempelvis Therese, som har fem barn varav de yngsta två är tvillingar, men alltid verkar så avslappnad. Jag tänker på Liw , som fått två barn på sexton månader. Fina föräldraförebilder. Jag tänker på min egen mormor, som fick fyra barn, på fyra år. Min mamma är yngst och mellan henne och hennes äldre bror skiljer det elva månader. Och klarade min mormor av det, för 50+ år sedan, så ska nog jag klara av att hantera två barn. Inte minst med all lyx vi har i dag i form av syskonvagnar, ersättning, antikolikflaskor, babysitters och fan och hans moster också.
Jag antar att hemmet inte kommer vara lika skinande rent som när jag var hemma med Lova, men vad gör det? Jag kommer inte kunna göra egogrejer, som att springa i gallerior lika mycket, men vad gör det? Det kommer bli knasigt, tufft, jobbigt och hur roligt som helst.
Nu ska jag fortsätta dammsuga så att ungen kanske behagar komma ut.
4 kommentarer:
Mitt första barn var en dans på rosor. Mitt andra var ett från helvetet. Skämt o sido men jag har faktiskt aldrig mått så dåligt som jag gjorde första året med nr2. Hon var precis raka motsatsen av sin lugna, enkla och alltid nöjda storasyster.
Nu är illbatto 2,5 och min glädje i livet. Storasyster har kommit i en bitterhetsfas och är allt som oftast en grinfia...
Allt har sin tid som det brukar heta. 2 barnslivet var inte lätt för mig det första året men nu är allt sååååå mycket bättre och lättare. Önskar bara att dom inte slogs med varann 70% av sin vakna tid. Men men det blir nog också bra en dag;)
/Tess
nu har jag ju bara 11mån skillnad på mina två, o ja.. det var ett RENT HELVETE när maken gick tillbaka till jobbet igen efter 4mån pappaledighet ihop med mig... vår yngsta sov mest hela tiden första månaderna.. så han började ju vara vaken och väldigt krävande direkt när pappan började jobba igen..
det tog mig 4mån att liksom få grepp över situationen, kunna tillfredställa båda barnen samtidigt osv. MEN jag mådde riktigt dåligt också - o det gjorde saken säääkerligen ännu värre...
Man får ta dagarna som de kommer.. eran fina Lova är ju ändå 2år(snart va`?lr om hon redan fyllt)..
Så det är ju lite skillnad på så vis..
Jag satt många ggr med två skrikungar på varsitt ben och grät lika mycket jag..
Det var INTE lätt, men så fort man vant sig, när lugnet liksom kom och jag inte blev stressad över minstingens GNÄLL, för GNÄLLIG det var han.. HELA dagarna.. säkerligen för att jag mådde skit med..!
Det blev nog som en ond cirkel för oss tror jag.. För idag är han världens goaste gladaste unge (nåväl jag ska inte överdriva haha.. han har världens humör..)
Men som sagt, ställ inga krav på era dagar, ta det som det kommer, se till att ALLTID laga mycket mat till middagen så det räcker till lunch dagen därpå - så du/ni slipper stressen över att behöva fixa lunch mitt i alltihopa också..
Men ja, som sagt.. ta varje minut som den kommer =)
Det KAN gå som en dans på rosor men det kan likaväl bli skitjobbigt, det visar sig..
Man är inte mer än en människa :))
Hoppas det sätter igång snart!!!:)
/malin
Vi har ju tre barn och det är ungefär 1,5 år mellan alla tre, och detsamma gäller den fjärde som kommer i morgon. Ett och två barn i den åldern fungerar utmärkt, det jobbiga kom med den tredje. Jag tror att det berodde på att de två äldsta fick sin trots ungefär samtidigt, i samband med det började även den yngsta att upptäcka att man kan göra lite som man vill. Men det där mardrömsscenariot som alla yrar om är nog mer än skröna än något annat. Så länge man verkligen VILL ha barn så tar man det med en klackspark. Det är en livsstil som man verkligen måste älska, och gör man inte det så kan det bli jobbigt. Hoppas allt går bra för er :)
Ni kommer klara det galant! Och sen är det jobbigt ibland men nästan jämt är det underbart!
Stor kram!
Skicka en kommentar