Fyra dagar post partum.

Tio minus, krispigt och strålande sol. En utedag hade suttit fint. Det känns dock lite onödigt att släpa ut en nyfödd i iskyla, men jag propagerade lite fint för ätt Andreas skulle ta med sig Lova och pulkan ut en sväng. Så det gjorde dem.
Själv njuter jag i fulla drag av ätt plocka, fixa och städa lite då de aktiviteterna har blivit åsidosatta i det senaste, till förmån för familjemys. Och jag njuter, om möjligt ännu mer, av att relativt obehindrat kunna böja mig och plocka upp saker.

Fyra dagar post partum. 11 kilo lättare. 4 kilo kvar. Fortfarande lite svullen, men ringarna går på. Magen är sladdrig och foglossningen kvar, annars känner jag inte ens att jag fött barn. Ingen sveda och värk, mer än på bröstvårtorna som är lite såriga. Och brösten är mjölkstinna.

Tack för kommentarerna.

Jag vill tacka för alla fina kommentarer jag fått i och med Nils ankomst. Både kända läsare och för mig nya. Jag har inte haft tid att svara var och en av er, men vill att ni ska veta att det värmer.
Tack!

Nils.

Nils Frank Knutte Egenaes

Nils som tilltalsnamn.

Frank, som i Frank Sinatra.

Knutte, som min avlidne morfar.

Förlossningsberättelse.

Torsdagen den 26/1 2012. Två dagar över tiden och redigt less på att vara tjock och otymplig med smärtor och svullnad överallt. Jag lämnade Lova på dagis vid niotiden och åkte hem och slängde mig i soffan för att sova någon timme extra. Jag fick ett par rejäla förvärkar men tänkte inte så mycket på det, utan klev istället upp och åkte till barnmorskan för kontroller.

vecka 41 (40+2)

När jag kom hem därifrån strax efter lunchtid, började värkarna komma ganska regelbundet så jag började klocka dem. Tror jag hade värkar med cirka femton minuters mellanrum, men de var svaga och korta så jag tänkte att de kanske skulle ge med sig. Det kändes däremot som en dålig idé att hämta Lova på dagis i mitt tillstånd, så jag ringde mormor som fick åka och hämta henne. Jag sa åt Andreas att han inte behövde åka hem från jobbet, men hans kollegor insisterade så han kom hem. Vi köpte mat och kollade på tv och värkarna började avta och kom med 20-30 minuter mellanrum till min stora besvikelse.
Men så skulle Andreas gå och köpa lite godis och plötsligt small det bara till. Tre minuter mellan värkarna, nästan en minut långa. Det blev lite bråttom. Pappa som är förlossningschaufför satt och jobbade på kommunfullmäktige men stack därifrån och körde oss till BB Stockholm.

Det är här magin händer.

 Fortfarande i rätt bra skick. Kände mig ungefär så där gravid som jag ser ut till höger.

Under bilfärden och när jag satt med CTG försvann nästan värkarna igen. Jäklar, jag var inte så sugen på att behöva åka hem igen. Barnmorskan förklarade det dock med att det är vanligt, då kroppen liksom vill bestämma sig för om man vill föda där eller inte. Vi började promenera lite i korridorerna och inne på den stora förlossningssalen och jag lutade mig mot ett skåp och flåsade. Värkarna tilltog rejält och jag bad om lustgas, men fick svaret att jag kunde få en vetekudde eller akupunktur. Hallå, jag vill ha lustgas! Tog en vetekudde och tjurade en stund tills jag verkligen inte stod ut, då fick jag lustgas. Halleluja! Magiskt!
Jag hängde runt på ett gåbord och satt en kort stund på bollen.

Jag tänkte att det kunde vara bra att be om EDA i tid eftersom jag vet att det brukar dröja, så jag bad dem ringa efter narkosen trots att jag fortfarande kände att lustgasen var tillräcklig. Det visade sig att jag tänkte rätt, för efter fyra eller fem samtal till narkosen hade de fortfarande inte kommit. Vattnet hade heller inte gått, men barnmorskan ville inte ta hål på hinnorna på grund av att förlossningen med största sannolikhet skulle sätta rejäl fart och vi väntade ju på narkosen... Bara ett par minuter senare blev hon dock tvungen att sätta elektrod på bebisens huvud och då går ju vattnet. Därefter är det bara ett töcken.

Jag drog lustgas, fick värkar konstant och var mer frånvarande än med. Narkosen kom fortfarande inte men jag fick veta att jag stod näst på tur. Jag tror det tog nästan fyra timmar innan narkosbakjouren kom och jag minns knappt att hon satte EDAn, som jag egentligen är livrädd för. Hon la en provdos och då kom krystvärkarna. EDAn satt alltså där den satt, men hann aldrig ha någon effekt.

Krystvärkarna var befriande. De kom mer sällan och jag kunde vila emellan. Nu är det ju inte direkt skönt att trycka ut en bebis men smärtan var mer hanterbar. Ut kom han, med ketchupeffekten. Först kommer inget och vips så var han ute. Datumet var 27/1 2012 och klockan var 03.52. Navelsträngen hade han ett löst varv runt halsen och han skrek direkt. Jag som hade fött ståendes mot den uppställda huvudändan hade mest sjå med att försöka vända mig om då jag var intrasslad i dropp och EDAslangar och navelsträngen.

Krystvärkar pågår.

Hyffsat färsk.

Pappa klipper navelsträngen.

Jag och bebis är ungefär lika svullna.

Vi kunde snabbt konstatera att det nog inte alls var en 3700-grams bebis som låg där, speciellt när vi hållit i honom en stund. Andreas tippade först 3900, men fick ändra sig. Nä, tillväxtkontrollerna hade visat nästan ett kilo fel för vågen stannade på 4590 gram. Och 53 centimeter lång var han. Tjocksmocken.

Andreas utsikt när de visade upp moderkakan... Hörnet.

Förlossningen gick komplikationsfritt. Barnmorskan gjorde efterkontroller, jag sög i mig lustgas och tänkte "det kan vara sista gången, bäst att dra så mycket jag kan". Tre stygn syddes och jag fick injektioner för att stoppa blödningen, eftersom jag förra gången blödde alldeles för mycket. Vi fick vara kvar på förlossningssalen och sova en stund då mitt blodtryck fortsatte hålla sig lite för högt.

Och fikan så klart. Den godaste och mest välbehövda fikan i världen.

Efter ett par timmars vila fick vi komma till BB-Hotellet där vi stannade i ett dygn.

Bubbel och ostbricka.

För att fira att vi är grymma på att producera barn.

När Lova äntligen fick träffa sin lillebror.

Igår när vi kom hem från BB såg vi till att komma hem före Lova och mormor. Vi ville hinna hem så att vi kunde ta emot dem i lugn och ro. När Lova kom innanför dörren så hann hon inte ens klä av sig, hon bara rusade fram till fåtöljen där morfar satt med lillebror. Hon tittade på honom länge, länge.
Hon fick sätta sig i soffan och hålla i honom och hon pussades och klappade och tittade på hans näsa, öron, hår och så vidare. Hon klappade honom och var väldigt försiktig. När vi frågade om vi skulle ta honom så vägrade hon. Fast när han sedan började skrika så var det inte så kul. Lova blev ängslig och började gråta och trodde nog att det var hennes fel.

Morfar och lillebror.

Puss!

Lova öppnar paketet med filten som hon slagit in åt lillebror tidigare.

Lova fick docktillbehör av lillebror.
Potta, nappar, flaskor och annat bra så att hon kan ta hand om sina bebisar.

Hittills har Lova bara varit gullig mot lillebror. Hon har tittat på när vi badat och bytt på honom, hon har matat honom med flaska och delat med sig av sina snuttar. Hon har visat något litet tecken till svartsjuka, men det har varit snabbt övergående.

Fy bubblan vilka fina barn vi har.

Endast mamman är vaken.

Första natten har inte bjudit på jättemycket sömn för min del. Hormonella är här igen och jag vaknar av minsta lilla. Det har ammats och flaskmatats (mer om det sen) och jag har varit in till Lova och varit på toa.
Nu sitter jag här i sängen och lyssnar på snusandet från tjockisbebis, på makens lätta snarkande och dottern som emellanåt säger något i sömnen.
Fint så.

Ställde mig förresten på vågen nyss. Minus tio kilo på två dygn. Skönt. Blir nog en promenad idag för ätt se vad jag går för (haha).

God morgon kära läsare.

Och så en gammal klassiker, minns ni?:

Dagens känsla: Fylld av kärlek.

Lova 23 månader.

För att jag glömde skriva när hon var 22 månader...


Lova utvecklar just nu sin motorik rätt rejält. Hon övar balansgång, går baklänges, klättrar, hoppar och studsar. Hon spelar flera instrument samtidigt som hon dansar. Finmotoriken övas också, framför allt genom att rita. Hon säger att hon ritar katter och vi kan tydligt se hur hon gör en sluten cirkel (som sällan blir helt rund dock) och gör sedan prickar som ögon och streck som morrhår.  Precis som när vi ritar katter till henne.

Språket går framåt, men det är inte med någon rasande fart. Hon har så smått börjat lägga till ord som "är" vilket leder till kompletta treordsmeningar. Hon pratar inte särskilt rent och ibland får vi anstränga oss för att förstå, men hon kämpar på och försöker verkligen uttala orden rätt, även om ord som är svåra för henne får omkullkastade bokstäver. (Ex blir "Smör" "Mörs"). Ibland kommer ord som vi inte alls vet att hon kan, som när hon plötsligt ser en helikopter utanför och pekar på den och säger "kopter". Tack förskolan, antar jag. Men pratar gör hon, tamejtusan hela tiden, och det är långa haranger.
Hon sjunger också och kan bitvis eller hela texten till flera sånger. Hon har börjat använda sig mer av olika toner allt mer så att sångerna låter som de ska. Som alltid så är instrumenten uppskattade och vi uppmuntrar henne gärna till att sjunga, dansa och spela. När hon sitter i baksätet på bilen så sjunger hon alltid för full hals och jag och Andreas sitter i fram och fnissar.

Hon har börjat leka på ett annat sätt nu och den solklara favoriten är hennes play-doh kök som hon fick av farfar och bonusfarmor i julklapp. Hon lagar mat och matar oss och gosedjur och dockor. Dockorna tycker hon också om. Och bilarna. Men köket är det som kan uppta längst koncentration, precis som att rita eller måla.

Annars älskar hon att kramas och pussas - så länge det är på hennes villkor. Ibland slår hon till någon av oss, bara för att hon vill säga förlåt och kramas. Skitkonstigt, ja, men vi försöker förklara att vi kan kramas hur mycket som helst utan att hon slår innan.

Det ska bli spännande och se vad som händer med Lovas utveckling nu lillebror är här.

Lillebror.

Strax före 04 imorse kom vår inte så lilla lillebror. Tillväxtkontrollerna visade sig ha visat cirka ett kilo fel och det är ju inte illa pinkat på en liten bebis. Istället för en medelsvenssonbebis så kom det ut en dunderklump på 4590 g och 53 cm. Måste ju säga att jag är glad att jag inte visste om det, för i så fall hade jag nog inte vågat krysta. Allt gick hur som helst komplikationsfritt och med endast lustgas som smärtis, och en utförligare förlossningsberättelse kommer senare.

Något namn har vi inte kommit på än, vi har ärligt talat ingen aning om vad han ska heta. Det vi däremot vet att han har lungkapacitet utan dess like, herregud vilka röstresurser!

Så här lycklig blir jag när jag får lustgas.

Vår knubbsäl.

Nu är vi på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi kommer stanna till imorgon. Saknar Lova som tuuusan, men känns skönt att få vila ut en skvätt (Varför ska de envisas med att födas på natten?). Hon hade förresten kramat på bilden på lillebror som vi skickade till mina föräldrar. 

Efter läkarbesök och sådant imorgon åker vi hem. Som pricken över i:et så känns det rätt trevligt att få hotellfrukost före hemfärd.

Tusen tack för alla gratulationer och hälsningar!

Nu är han här!

Och jag är trött!

Kanske något på gång.

Följ med på twitter.
https://twitter.com/#!/karinegenaes

I väntan på tvåbarnschocken.

Så sätter jag mig ner med en kopp kaffe och bloggar.

Hörrni, hur mycket fick ni höra innan nummer ett kom, att det skulle bli så himla jobbigt? Det skulle vara slut på sömn, på roligheter och typ slut på livet. Vi är oförstående och väntar fortfarande på det där.
Nu, i väntan på andra barnet får vi höra att det plötsligt blir som att ha tio barn. Givetvis förstår vi att det blir dubbelt så många blöjor och dubbelt så många skrik och ett jäkla bollande med två ungar. Det jag funderar mest över just nu är hur jag ska få morgnarna att fungera. Att komma i väg till dagis med Lova och samtidigt matcha det med en bebis utan rutiner. (Lägg även på att hissen i vårt trapphus ska renoveras i fyra veckor....). Men när själva tanken på vardagen skrämmer, så tänker jag på exempelvis Therese, som har fem barn varav de yngsta två är tvillingar, men alltid verkar så avslappnad. Jag tänker på Liw , som fått två barn på sexton månader. Fina föräldraförebilder. Jag tänker på min egen mormor, som fick fyra barn, på fyra år. Min mamma är yngst och mellan henne och hennes äldre bror skiljer det elva månader. Och klarade min mormor av det, för 50+ år sedan, så ska nog jag klara av att hantera två barn. Inte minst med all lyx vi har i dag i form av syskonvagnar, ersättning, antikolikflaskor, babysitters och fan och hans moster också.

Jag antar att hemmet inte kommer vara lika skinande rent som när jag var hemma med Lova, men vad gör det? Jag kommer inte kunna göra egogrejer, som att springa i gallerior lika mycket, men vad gör det? Det kommer bli knasigt, tufft, jobbigt och hur roligt som helst.

Nu ska jag fortsätta dammsuga så att ungen kanske behagar komma ut.

Tröttsam kommentar.

Ang filmen (pÅ youtube) när Lova äter semla som jag la upp för någon vecka sedan.

"sool. 930820 varför ge en hel semla till ett litet barn? 500 kcal? Snälla visa att ni är förebilder och ge rätt storlek på portionen till ert barn, tack."

Svar
"karinegenaes Hej. Jag imponeras över din förmåga att med blotta ögat se vad semlan innehåller och därmed tro dig veta hur många kcal semlan har. Du missar däremot att det inte är en hel, samt att du inte vet hur mycket hon åt. Vidare vet du inte om i vilken situation barnet fick denna godsak eller hur ofta/sällan barnet får liknande. Det är dock behjärtansvärt att du bryr dig om mitt barn och hur hon fostras. Mvh kostmedveten mamma Ps. Har du egna barn? Ds"

Godnatt.

Efter en kväll med rätt rejäla förvärkar (och hopp om att bebis ville komma) går jag nu och lägger mig. Hoppas det drar igång imorgon, om inte förr.

Bra på att vila.

Är det något jag är riktigt duktig på just nu så är det att ta tillfällen i akt och sova och vila. Jag bäddar ner mig igen efter att Lova är lämnad på dagis och sover i en, eller ett par timmar. Och detta trots att det finns en massa saker att göra hemma, ni vet plock och sånt. Inte likt mig annars.
När jag födde Lova så låg jag helt galet mycket back i sömn och efter att ha haft värkar hur länge som helst så var jag helt slut när det var dags att krysta. Det gick ju i och för sig, men ändå.
Den här gången vill jag vara utvilad.

Fast nu ska jag ta tag i lite småpill här hemma och senare gå och hämta ut ett paket som kommit. Det kanske hjälper förlossningen att dra igång.

Karin, ser du nån bebis? INTE JAG HELLER!

.. Som Rudolf skulla ha sagt.


Din graviditet startade Ons 20 apr 2011.

Du blev gravid ungefär Ons 4 maj 2011 (ägglossningen)

Du är i vecka 40

Du har gått 39 fulla veckor och 6 fulla dagar (v39+6).

Du är i 9:e kalendermånaden

Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).

Du är i trimester tre.

Beräknat förlossningsdatum: idag 

Du har 0 dagar kvar till beräknad förlossning.


Sol i sinne, brun inne. / Rudolf.

Nytt objektiv, Specialist -MVC och Lillebrorgos.

Medan jag spenderade tid på Danderyds sjukhus på BB Stockholm så shoppade Andreas nytt objektiv till kameran. Det var ju en jäkla fördelning.

CTG var utan anmärkning och blodtrycket hade sjunkit till 125/85-90. Precis som förra gången var mottagandet fantastiskt och alla var trevliga. Jag frågade läkaren om hon kunde göra hinnsvepning och det var inga som helst problem att göra ett försök. Dock var livmodertappen fortfarande lite för långt bakåt så hon kom inte åt helt, men vi får se, kanske ger det resultat i alla fall. Eller inte. Ska tillbaka nästa tisdag och då skulle hon göra om det. Fast i min värld är bebisen född då.

Medan Andreas provade nya leksaken så passade Lova på att gosa med lillebror. Hon brukar ge honom sin napp och snutte ibland, men idag blev det någon slags kompromiss.

Kram kram lillebror! 

Är det här han ska komma ut? Lova drar i min navel.

Ut i snön!

Precis som cirka alla andra som fått snö på sig idag har vi varit ute och lekt. Tänk att vi faktiskt fick testa julklappspulkan i år! Jag drog pulkan lite i hopp om att det skulle leda till barnafödande, men det misslyckades tydligen.
Lova hittade en stor plogad snöhög där hon härjade runt med några stora killa mellan fem och sju år. Nä de kastade stora snökockor åt hennes håll så ropade hon "NEJ, LOVA ARG". Skön unge. Måste säga att jag gillar att hon sätter ner foten. Åtminstone när det är befogat.

Det gäller att visa ordentligt att man hostar...

Klättraklättra.

Imorgon ska jag till specialist MVC på BB Stockholm för provtagning, CTG och förhoppningsvis hinnsvepning.

Mitt fina barn.

Första flätan.

Phu.

Barnet har nu ätit fiskbullar (salt och lättsmält) och pulvermos (mycket stärkelse) under glada utrop. "Mmmm" och "goooott" haglade ur henne.
Jag tror morgonens kräkning beror på nåt annat än calici i alla fall.
Hurra.

Hey Murphy.

2 dagar till beräknad förlossning. Då vill man inte att barnet vaknar, skriker, skakar, är likblek, tar sig för magen.... Och kräks.
Har aldrig sett så lite färg i den där ungens ansikte förut. Försöker peppa mig själv med att kräkningen var luktfri, vilket inte tyder på magsjuka.
Min bror sa för ett tag sen "tänk dig att föda barn och ha calici samtidigt. Det måste ju vara det värsta tänkbara".
Sedan dess har den tanken snurrat i skallen. Snälla snälla, låt kräkningen vara en tillfällighet och inte vinterkräkis.

Lek.

Lova är i paradiset. Jag är i huvudvärkland.

Fail.

3 dagar före BF rotar jag desperat runt bland mina kläder. Och hittar en bortglömd förträffligt fin mammatopp som till och med sitter bra.
Typiskt.

Fortfarande livat i magen.

Ja han har rätt bra med plats där inne. Det ni kan se här är ingenting mot hur det är när jag ligger i badet.

..och ja, jag vet att tröjan är sliten och noppig, men är en av de få som täcker magen. Ska slängas så fort ungen är ute.

Bittert barnmorskebesök. Vecka 100, typ.

I onsdags frågade jag min barnmorska när vi pratade i telefon, om hon hade lust att utföra en hinnsvepning på mig. Självklart, tyckte hon. Med tanke på omständigheterna med mitt blodtryck och svullnad med mera så vore det ju rätt bra och faktiskt hälsosamt om jag födde i helgen. Och så lägligt sen, med helg och allt (barnvakter och sånt)!
Men tji fick jag för barnmorskan som är rätt ny på MVC där jag går, hade frågat sin chef angående hinnsvepningar och fått blankt nej. Min barnmorska sågade sin chef rätt öppet och förklarade att chefen inte jobbat på förlossningen på alldeles för länge. Däremot blev jag uppmanad att be dem att utföra hinnsvepning på  SpecMVC på BB Stockholm på måndag.

Annars kan jag ju fortsätta vara gravid. För alltid typ.

SF mått: 38 cm.
Bltr: 145/95
U-stix: Ua.
Hjärtfrekvens: 140 slag/min.

Bästa lasagnen.

Jag vill bara informera om att lasagne gjord på hemmagjord pasta och köttfärssås som kokat i flera timmar, är något annat än den man köper i frysdisken. Herrejävlar så gott.

Lasagnebygge pågår.

För övrigt föder jag inte barn.

Lova och semlan - filmen.

Hemmagjord pasta. Och semla.

Vi testade pastamaskinen idag. Måste säga att det var väldigt mycket lättare att göra pasta än jag kunnat tänka mig. Och så galet gott sen! Vi gjorde en klassiker i det här hushållet: Pasta carbonara. Väldigt kalorisnålt. 

När vi ätit upp konstaterade jag att man efter en sådan mastodontmåltid bör ha en väldigt lätt dessert, typ sorbet, så därför åt vi semla. Lova fick en halv och bad om mer. "Macka" tyckte hon.  Själv hatade jag mig själv när jag ätit halva. Så jag åt upp lite till.

Nu har vi gått på det igen.

Åh herregudars vad gott.

Till Lillebror från Lova.

Idag har Lova slagit in paket till lillebror. Sedan försökte hon ge det till honom, men det var ju aningens svårt eftersom han liksom är lite invärtes fortfarande. Hon verkar väldigt stolt över att ha gjort ett paket att ge till honom och det var lite av syftet också.

Sen kan det ju vara så att han varit så förutseende att han köpt något till henne. Tanken är att det kan vara en god start på deras relation. Och i paketet från honom har vi valt extraordinärt pedagogiska saker som ni får se sen.

 Man måste koncentera sig.

 Och dra i snöret.

Låångt snöre.

 Det är viktigt med tejp.

Och ett kort. Ni ser väl katterna? Och vart hon skrivit?