Det är skillnad på att ha barn och att vara förälder.

Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna skriver idag i SvD att de vill tillåta assisterad befruktning till ensamstående kvinnor. Givetvis stormar somliga mot detta och menar att barn behöver två föräldrar och att det är egoistiskt att skaffa barn på egen hand. Eller att det faktiskt krävs en man och en kvinna för att skaffa barn.
Alltså, det här med barn. Att skaffa barn är alltid egoistiskt, oavsett om det är en eller två egoister som producerar barnet. Det är ju inte barnet själv som valt att bli till, utan en handling bestämd av en eller flera vuxna. Det händer ju även att barn blir till utan att de är önskade.
Nästan alla kan producera barn. Åtminstone vet alla hur man ska göra för att det ska bli ett barn och om sedan kropparna inte vill att det ska funka, det är ju en annan femma. Att en man skulle krävas för att befrukta en kvinna är inte sant heller. Det krävs en spermie från en man, men hans faktiskt närvaro är inte nödvändig. Men det säger jag inte att män är onödiga, men i själva processen att göra en kvinna gravid behövs dem inte.
Att ha barn är något som kan hända alla som kan producera dem. Att ha barn är inte så svårt, för man behöver inte bry sig ett skit om dem. Sådana föräldrar finns ju. De har barn, men de är inte närvarande av en eller annan anledning.

Men att vara förälder. Att vara förälder och ta ansvar för barnet, dess uppfostran och framtid. Att engagera sig och ge kärlek, uppmuntran och visa vägen. Det är väl det som borde väga tyngst? För att vara förälder spelar det ingen roll vilket könsorgan man har mellan benen, eller vilket könsorgan ens partner har mellan benen. Det spelar heller ingen roll om man är ensam förälder som valt att inseminera för att längtan efter barn är så stor att man skaffar barn utan partner, eller om man är en del i en stjärnfamilj med massor av föräldrar och barn. Eller om man lever enligt heteronormen i en klassisk kärnfamilj. Det finns massor av barn som kallar andra personer än just de biologiska föräldrarna för mamma och pappa, för att dem som blir kallade mamma och pappa är de faktiska föräldrarna. Och om det nu är så viktigt att ha två föräldrar, vore det då inte bättre med tio?

Förslaget om att ändra lagstiftningen kom inte en dag för tidigt.

SvD Brännpunkt,  RFSU

Även Göran Hägglund har uttalat sig, men det är inte så himla intressant, så vi bryr oss inte så mycket om det. SvD

Genus och uppfostran IV.

Om varför genus är viktigt.

Att diskutera genus utifrån kläder och färger är egentligen bara en del av ett rätt stort förhållningssätt gentemot sina barn. Inte för att kläder och färger är oviktigt, men ibland tenderar kläd-och färgdebatten att dominera så fort man andas ordet genus. Alla har en åsikt om rosa och blått och flickigt och pojkigt. Visst är det viktigt att förstå hur färger och kanske framför allt olika figurer eller mönster påverkar omgivningens syn på barnet, men genus handlar om väldigt mycket mer. Jag har dock en förståelse för att kläder och färger diskuteras som det gör då det är enkelt och konkret att välja/välja bort ett plagg eller en färg, medan att däremot fundera över vilka värderingar man för över till barnet kräver mer självrannsakan och självinsikt.

Genus för mig handlar om vad man förmedlar, både med kroppsspråk och verbalt det vill säga hur kommunikationen med barnet ser ut. Det handlar inte om att skapa förbud, utan att tvärtom skapa möjligheter. Precis som att vi försöker undvika att säga "Nej" och "Inte" (även om det är svårt) så försöker vi också ha en tanke om hur vi pratar med Lova utifrån ett genusperspektiv. Självklart får hon höra typiskt flickaktiga kommentarer, exempelvis att hon är söt. Men vi är också noggranna med att uppmuntra andra egenskaper eller säga "vad snabbt du kan springa" och sådant som kanske kan ses som typiskt pojkaktigt.

Med en flicka är detta inte särskilt svårt. Pojkflickor är mer accepterade än flickpojkar (har ni ens hört det ordet någon gång?). Flickor som anammar pojkiga beteenden och manér är tuffa och accepterade. Men pojkar som är flickiga, hur ser vi på dem? Pojkar som gillar rosa, glitter och klänningar tittar man genast lite konstigt på, trots att det är känt att nästan alla barn har en transaperiod. När flickor klär sig pojkigt märks det inte ens. Med en lillebror i familjen tror jag att genustänket kommer få ännu större vikt.

Precis som att vi väljer att inte döpa våra barn för att de fritt ska få välja tro, kommer vi inte indoktrinera dem i politik eller könsnormer. Att uppmuntra social kompetens, så som att kunna föra sig och uppföra sig anser vi vara viktigt då jag tror att med social kompetens så är hälften vunnet i livet. Vidare kommer vi vara noga med att förmedla alla människors lika värde oavsett hudfärg, hårfärg, sexuell läggning, religion eller kön.

Jag vill att Lova och hennes kommande lillebror ska få möjligheten att tänka fritt. Att bilda sig egna uppfattningar och åsikter och att ha förmågan att framföra dessa och stå för dem. Att utveckla sina egna förmågor. Utan att könsnormer och könsmaktsordning eller vi som föräldrar är ett hinder. De ska också känna att det är okej att vara regnbågens alla färger och att det inte spelar någon roll om de transar, kommer hem med en partner av samma kön eller lever som heterosexuella. Jag vill acceptera mina barn för de dem är och kan ju bara ha en förhoppning om att de också kommer ha en syn om att alla människor är lika mycket värda.

Hej och välkommen till stenåldern.

Andreas kvinnliga butikschef ringde just.
"Hej Andreas, vad gör du?"
"Städar"
"VA? Är du man eller mus?"

Så, är det egentligen män eller kvinnor som är största hotet mot jämställdheten?