Urladdning.

Redan igår morse började Lova direkt med sina "NEEJ" och allmänt bus. Hon skulle inte ha på sig kläderna när vi skulle till dagis och sådana klassiska beteenden. När jag hämtade henne fortsatte hon och hemma eskalerade situationen. När Andreas hade kommit hem fick hon ett riktigt raseriutbrott. Jag tycker inte det gör något, barn ska inte behöva kväva sina känslor för sånt kommer de ändå få ägna vuxenlivet åt. Hon får skrika och hon får slå - men under vissa regler. Skrika får hon göra på sitt rum och slå får hon göra på en kudde eller liknande. Jag tror det är bättre att visa vägen hur hon på bästa sätt ska få utlopp för känslorna än att försöka hyscha och kväva (i alla fall när vi är hemma, så klart). I ungefär en timme höll hon på och när hon väl lugnat sig så somnade hon i Andreas famn redan klockan sex. Hon vaknade en sväng vid åtta och somnade om efter en macka och sedan sov hon bättre än på länge.

Idag fick jag träffa en helt annan Lova. En glad, harmonisk, busglad och snäll tjej. En pratglad tjej som gärna använde hela registret och inte bara "Neeej".  Det känns som att hon fick ladda ur rejält igår, vilket hon säkert behövt nu när hon både blivit två år och storasyster. Det ska bli intressant att se hur hon är i eftermiddag och kväll.

Det är bra att hon har den här perioden just nu, eftersom jag är hemma och sällan måste stressa i väg. Vi kan ta det lugnt och jag har möjlighet att ha stora tidsspann så att vi har mycket att spela på. För stress är ungefär det sämsta att kombinera med denna trots. Dessutom får hon mer tid med både mig och Andreas nu än när vi båda jobbar.

Och pappa är den solklara favoriten just nu.

Lova och Andreas, februari 2011.

Gravid. Vecka 20. Och magbilder.

Det kändes som att jag var gravid i vecka nitton i en halv evighet. Inte så konstigt kanske, eftersom vi efter ultraljudet fick flytta fram beräknad förlossning en vecka så att jag var i vecka nitton i två veckor. Precis som när jag väntade Lova, så det var inte helt oväntat. Den lille förväntas komma 24 januari och ska han följa sin storasysters fotspår så kommer han anlända 29 januari.
Jag mår ganska bra. Är lite trött, men eftersom blodet ökar i volym rätt rejält i dessa veckor, kan det vara så att blodvärdet, mitt Hb har sjunkit. Jag hade 126 g/l vid inskrivningen, men det kan ju vara ett intorkningsvärde också, om jag känner mig själv rätt.
Jag har inte gått upp något alls i vikt, utan har snarare gått ner ett par hekto. Precis som förra gången. Det syns tydligen på mig att jag gått ner, för magen växer och annat krymper. Inte mig emot, så länge bebisen mår bra.
Det är lite trist att MVC-besöken kommer så sällan när det inte är första graviditeten. Om cirka fem veckor ska jag dit för kontroller och lyssna på hjärtljud. Ser fram emot det.
Han sparkar och har sig som bara den och för ett par dagar sedan började han sparka så kraftigt att Andreas kunde känna det, trots subcutan charm och allt. Än så länge är det dock myssparkar, till skillnad mot de där som kommer senare.

 Pytteplutt.

Snygg som en capricciosa.

 Vecka 20 nu.

Vecka 20 förra gången.

Godbitar från 2010.

Vi avslutade förra året bland flyttkartonger i en studentlya på 26 kvadratmeter i underbara Malmö. Vi åt en pangmiddag tillsammans med mina föräldrar som hade åkt ner för att hjälpa oss att flytta hem igen, till min lägenhet som varit uthyrd under tiden jag bott i Malmö.

Nyårsafton 09/10

Den andra januari gick flyttlasset, med blandade känslor vill jag lova. Det skulle bli skönt att komma hem, skönt att få bo stort, skönt att vara nära alla här.. Men samtidigt lämnade vi jobb och vänner och ett helt liv där nere. Ett fantastiskt liv som jag älskade från första dagen jag flyttade dit.

De första månaderna på året var jag tokhöggravid och vi höll på här och fejade och packade upp, målade om och bakade gjorde jag i sinne. Andreas började jobba på timmar på en ungdomsgår och frilansade lite som grafisk formgivare, gjorde bland annat ett jobb åt hitta.se.

Till höger: En vecka före förlossningen.

Förlossningen  tog 33 timmar, var helt fantastisk och smärtsam som sig bör, och ut kom ett flickebarn den 28 februari klockan 12.10. Vi som trodde att det skulle bli en pojke. Eller vi var tveksamma, men eftersom det fötts så många tjejer i familjen så borde det bli en pojke. Men naturen är som bekant inte så uträknande och ut kom ett inte så litet flickebarn på 4300 gram och 53 centimeter. Barnet skulle med största sannolikhet få namnet Charlie oavsett kön, men när vi såg bebisen kom vi snabbt fram till att det alls var någon Charlie. När Andreas fick sitta med bebisen i famnen medans jag blödde och hade mig efter förlossninge så kollade han på mig och sa "Lova". Ett namn som sista veckan hade kommit upp på vår namnlista. Lova Lycka Maria Egenaes fick det bli.

När vi väl kommit hem och det gått ett par dagar så friade Andreas till mig. Utan ringar, vilket jag tyckte var bra eftersom jag gärna är med och bestämmer sådana saker. Vi hittade i alla fall ringar rätt snabbt och skapade ett betydligt större hål i plånboken än vad vi hade tänkt. Helt klart värt det.

Dagens efter Lovas födelse var det tänkt att Andreas skulle jobba på babyproffsen. Han fick sina två veckor pappaledigt och sedan började han jobba. Perfekt med sambo i babybutik och han lärde sig snabbt allt om alla babyartiklar på marknaden. Jag och bebisen strosade runt här hemma och grejade och donade och har aldrig haft problem att få dagarna att gå. Lova kom snabbt in i bra rutiner och vi fick sova oförskämt mycket och oförskämt länge om morgnarna.

I maj åkte vi "hem" till Skåne en sväng. Lova visade sig vara världens snällaste bebis och pep inte en gång trorts 65 mil enkel resa och vi for runt och hälsade på folk hela tiden.

 Sommaren kom med Midsommar som spenderades på Skansen precis som vanligt och värmeböljan gjorde nog de flesta av oss rätt matta. Hemma höll vi oss mest i skuggan på terrassen och hade det hur bra som helst. Vi var även på Simon och Helenas bröllop, som Andreas hade äran att vara fotograf på.

I juli hade Andreas ett par veckor semester, som spenderades med familj och vänner i Umeå. Det jag minns mest från den resan är att det var lååångt och ganska jobbigt att köra. Många fick träffa Lova för första gången.

Fabror Coffe och LovaLiten

Hela hösten och faktiskt större delen av året, har handlat om vardag och vardagssysslor. Hemmafruande, barnmatsfixande och långkokande. Jag trodde jag ska bli helt tokig av tristess, men har trivts som fisken i vattnet.
I slutet av oktober bröt vi vardagen lite och hade barnvakt på riktigt för första gången och gick ut och åt. Hur mysigt som helst. Hittills har vi inte märkt av att familjeliv och småbarnsliv har slitit på oss varken som individer eller som par, tvärtom är vi nog starkare nu och väldigt mycket livserfarenhet rikare.

Om jag ska summera det här året i liv i ett ord så blir det : Flyt. Allt har flytit på, klaffat och funkat som det ska. Andreas har fått jobb när det behövs, allt har funkat med Lova och ja... livet har helt enkelt varit på vår sida.

..Och LovaLiten är plötsligt knappt en bebis länge...

Mina förhoppningar om 2011 är att jag ska trivas på blivande arbetsplats, att vi ska kunna åka både till Skåne och Umeå även i år. Och så hoppas jag att allt blir bra med vår flytt, för det är kanske årets största flyt - att vi fått en stor lägenhet som vi snart flyttar in i.

2011 börjar precis som 2010.  Hoppas det här året blir precis lika bra också!

:)

Vad gör man inte för sin höggravida vän? :)

Inlägg från Lova.

m            nnnk nggggggggggggggggggggb l.,,,,,,,,,,,,,,..                            vbbn                         v gc                     k

...och på den tionde dagen...

.... var alla graviditetskilon borta. Fast det betyder inte att kroppen är helt som förr. Magen är lite... sladdrig!

Som jag skrev innan så räcker inte mjölken till Lova, varför vi nu ger henne ersättning också. Det var som ett slag i magen eftersom jag verkligen vill helamma. Det funkar inte att sked- eller koppmata henne så vi får ge ersättningen i flaska, vilket kan leda till att hon tappar sugtekniken på brösten. Och det går så fort att äta med flaskan, hon hinner knappt med utan sätter i halsen och så trots att vi har nappar med det minsta hålet. För att undvika kolik åkte vi idag till en babybutik för att köpa speciella flaskor, och hittade där då flaskor som mer liknar amning och är avsedda för barn som delammas. PERFEKT! Då kanske det går att kombinera. Kosta vad det kosta vill, vad gör man inte för sitt barn?

Hormonerna är efter förlossosningen helt galna. Gråt och skratt och skrattgråt och gråtskratt avlöser varandra, inte minst efter beskedet om att hon fortsatt gå ner i vikt. Men nu när det gått ett par dagar så har jag nog blivit sams med tanken på att det är så här det kommer vara. Och det känns lite mer okej.

Dagens känsla: Allt för Lova.

Yay!

9 dagar postpartum - jag kommer i mina jeans igen.

Förlossningen.

Det här är min förlossningsberättelse.

Fredag 26/2: Låg hemma med feber och fruktansvärt ont i hela kroppen. Misstänkte influensa och kurerade mig med paracetamol, salta kex och vila. Jag sov två timmar på förkvällen och kunde sen inte somna om utan är vaken hela natten...

Lördag 27/2: Febern försvann efter paracetamol men istället började förvärkarna mola på igen. Jag hade haft förvärkar sedan måndagen. Vid 4-tiden på morgonen började jag klocka värkarna som kom regelbundet och började öka i styrka. Andreas fick sova men vid 7 väckte jag honom och sa att något var på g. Spenderade dagen förväntasfull och hade värkar med 7-10 minuters mellanrum. Badade flera gånger och tog det lugnt. varktimer.se var vår bäsa vän...
På eftermiddagen började dock värkarna avta så vi ringde till förlossningen på danderyd och fick komma in, eftersom jag inte sovit något. CTG och andra parametrar kontrollerades och jag var öppen 2 cm. Fick åka hem med lite värktabletter i hopp om att kunna vila lite på det. Värktabletterna hjälpte inte alls, utan gjorde bara så att värkarna kom glesare men med större kraft. Vi fortsatte gå runt här hemma och vänta, käkade kinamat och godis.

Vid 22 började värkarna komma mer intensivt så vid midnatt hämtade pappa upp oss och vi åkte till Karolinska, eftersom det var fullt på Danderyd där vi hade planerat att föda.

Söndag 28/2: Anländer till förlossningen vid halv ett. Är bara öppen 4 cm trots att jag haft värkar i nästan ett dygn. Skrivs i alla fall in på förlossningen och får ett vattenlavemang för att sätta fart på värkarna ännu mer. Är vid det här laget rätt sliten och väljer att ta epidural trots att jag tidigare sagt att jag skulle försöka låta bli. Jag hade inte haft en chans att orka om det inte vore för just den. Men innan de satte EDAn fick jag bekanta mig med lustgasen, denna himmelska uppfinning! Halleluja, världen blev en trevligare plats! Barnmorskan tog hål på fosterhinnorna. EDAn gjorde att både jag och Andreas kunde sova och ladda batterierna, men värkarna avtog så jag fick värkstimulerande dropp. Jag vaknade efter några timmar och började känna trycket mot ryggen, men jag kände inte en enda värk. Och efter en stund började känna att jag ville krysta lite smått. Lustgasen var återigen min bästa vän och andreas frågade "har du en värk nu?" "nää" svarade jag och drog djupa tag i masken.
11.45 började jag officiellt att krysta. Jävlar i mig, vilken kraft man kan få! Jag hade dragkamp med en barnmorska och en handduk, perfekt! 12.10 fick jag upp bebis på mitt bröst. Jag tog tydligen emot henne själv så de han inte ens se vilket kön det var. Men det checkade jag själv!

Andreas klippte navelsträngden. Sen kom placenta ut bara minuter efter Lovas ankomst. Andreas stirrade in i ett hörn medan jag intresserat kollade på slembobban. Mys och frid och allt var klart, bebisen låg kladdig på mitt bröst och Andreas tog bilder. Tji fick vi, det var inte alls klart. Jag började tokblöda och jag ska bespara er detaljer. Lite injektioner, dropp och en jävla massa lustgas senare så fick jag äntligen ta en dusch, fika och dundergosa med vår underbara dotter!

33 timmar tog det från första värken. En riktig pärs. Men jag skulle lätt göra om det.

Efter ett dygn med värkar och dessförinnan feber,
är det svårt att vara på topp!Lustgas är skiten! Väldans färsk bebis. 4300 g, 53 cm.Bästa stunden i mitt liv, utan tvekan!
Välkommen till världen, ängel.

Bulldegens försvinnande...

6 dagar postpartum och 3 kg kvar till ursprungsvikten - det är trevliga siffror.

Bulle.

Konsistensen på min mage är skrämmande lik en välknådad bulldeg...

när lillan kom till jorden...

33 timmar från första värken tog det innan vårt underbara flickebarn tittade ut. 4300 gram och 53 cm lång, massor av hår och självklart världens sötaste.

Aj.

Oj.

Läs inte om du är rädd för tristess.

Ganska ofta tänker jag på ensamma mammor. De som är ensamma under hela graviditeten. Jag har ett par kompisar som haft det så och jag måste säga att de personerna imponerar på mig. Jag vet ärligt talat inte hur jag hade orkat med den här resan om det inte vore för all hjälp och stöttning Andreas ger mig. Att han masserar mina svullna onda fötter flera gånger om dagen, går och handlar, bär saker, fixar här hemma när jag är för trött. Hur orkar tjejerna som är ensamma under graviditeten att fixa och dona? Bara att gå och handla mat kan vara ett helvetesprojekt när foglossningen smärtar. De sista veckorna har dagarna bara blivit jobbigare, inte minst sedan jag fick alla ödem. Mina leder värker och det känns som att det inte finns något sätt att avlasta. Paracetamol är lika med noll, men hjälper åtminstone mot huvudvärken. Och nu, till råga på allt... nu när jag bara sitter och väntar på att bebisen ska vilja komma ut, då drar jag på mig någon influensa. Jag har haft ont i leder och nackspärr till och från i veckan och jag har vilat och vilat och motat olle i grin. Men efter en sömnlös natt i natt så bröt det ut ordentligt. Min aptit är borta och allt jag ätit idag är fruktsoppa, salta kex och vindruvor. Jag har ännu ondare i kroppen och är helt slut. Feberfrossar ena sekunden för att nästa sekund vara kaminvarm. Om bebisen skulle tycka att det är vettigt att komma ut nu, så skulle jag inte palla förlossningen.

Snart kommer Andreas hem från jobbet och jag längtar som en galning. Han ska verkligen få något riktigt fint sen när jag har möjligthet, som tack för allt han gjort. Fy farao vad jag älskar honom.

Snacka om att jag drog högsta vinsten.

Självömkan.

Mår skit. Frossa. Subfebril. Ont i kroppen. Ingen aptit. Illamående.

Andreas blev erbjuden heltidsjobb på Babyproffsen. Sååå jävla kul!

Dagens känsla: Läs första raden igen.

Kränga barnvagnar.

Andreas ska troligtvis börja jobba deltid på Babyproffsen! Tror ni jag tycker att det är ypperligt passande eller? Som att vi inte är kittade nog med babygrejer....

Nu får det vara nog med förvärkar. KOM IGEN BEBIS!

Den stora dagen.

Uträkning utgår från dagens datum: Tis 23 feb 2010.
Din graviditet startade Ons 20 maj 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Ons 3 jun 2009 (ägglossningen)
Du är på dag 280 av 280. (100%).
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 6 fulla dagar (v39+6).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum idag
Du har 0 dagar kvar till beräknad förlossning.

Storken

Vart sablarns är den där storken egentligen? Jag börjar tro att det handlar om falsk marknadsföring! Jag ska ringa Sverker!

Smärta.

Det är inte många gånger i livet man känner efter om det finns några krämpor och dessutom blir hoppfull när det gör ont någonstans.

Åh beeeebis, kom ut till mig jag väntar i hörnet.. eh va?

Dagens känsla: Inte en enda smärta registrerad. Eller jo, kanske lite förvärkar.

Jag är het.

Jag är glad att jag är höggravid nu i februari istället för i juli. Kroppen har galet svårt att reglera temperaturen och jag är för varm alldeles för ofta. Men det är skönt att kunna öppna dörren till balkongen och stoppa ner tårna och fötterna i snön, eller gnida in händerna och nacken med snö så att jag kyls ner, även om det bara är för en liten stund. Ibland väljer jag att skölja händerna i iskallt vatten i kranen också.

Men om max två veckor så är graviditeten över.

Förvärkar förvärkar förvärkar. Gaah, kom igen nu då!

Sol i sinne!

Jag trodde jag höll på att bli sjuk, hade ont i varenda led och muskel och var riktigt hängig. Så jag sov i 36 timmar ungefär. Idag vaknade jag och var fylld av energi. Vädret var sannolikt en bidragande faktor.
Jag, Andreas och pappa spenderade en del av dagen i Sigtuna. Promenerade tills jag inte klarade mer, då fikade vi på myntet. Riktigt riktigt nice.

Även postlådan behövde toppluva.

Sigtuna är galet vackert.

Så här ser Mälaren ut just nu.

Dagens känsla: Jag kommer att gå över tiden.