Förlossningsberättelse.

Torsdagen den 26/1 2012. Två dagar över tiden och redigt less på att vara tjock och otymplig med smärtor och svullnad överallt. Jag lämnade Lova på dagis vid niotiden och åkte hem och slängde mig i soffan för att sova någon timme extra. Jag fick ett par rejäla förvärkar men tänkte inte så mycket på det, utan klev istället upp och åkte till barnmorskan för kontroller.

vecka 41 (40+2)

När jag kom hem därifrån strax efter lunchtid, började värkarna komma ganska regelbundet så jag började klocka dem. Tror jag hade värkar med cirka femton minuters mellanrum, men de var svaga och korta så jag tänkte att de kanske skulle ge med sig. Det kändes däremot som en dålig idé att hämta Lova på dagis i mitt tillstånd, så jag ringde mormor som fick åka och hämta henne. Jag sa åt Andreas att han inte behövde åka hem från jobbet, men hans kollegor insisterade så han kom hem. Vi köpte mat och kollade på tv och värkarna började avta och kom med 20-30 minuter mellanrum till min stora besvikelse.
Men så skulle Andreas gå och köpa lite godis och plötsligt small det bara till. Tre minuter mellan värkarna, nästan en minut långa. Det blev lite bråttom. Pappa som är förlossningschaufför satt och jobbade på kommunfullmäktige men stack därifrån och körde oss till BB Stockholm.

Det är här magin händer.

 Fortfarande i rätt bra skick. Kände mig ungefär så där gravid som jag ser ut till höger.

Under bilfärden och när jag satt med CTG försvann nästan värkarna igen. Jäklar, jag var inte så sugen på att behöva åka hem igen. Barnmorskan förklarade det dock med att det är vanligt, då kroppen liksom vill bestämma sig för om man vill föda där eller inte. Vi började promenera lite i korridorerna och inne på den stora förlossningssalen och jag lutade mig mot ett skåp och flåsade. Värkarna tilltog rejält och jag bad om lustgas, men fick svaret att jag kunde få en vetekudde eller akupunktur. Hallå, jag vill ha lustgas! Tog en vetekudde och tjurade en stund tills jag verkligen inte stod ut, då fick jag lustgas. Halleluja! Magiskt!
Jag hängde runt på ett gåbord och satt en kort stund på bollen.

Jag tänkte att det kunde vara bra att be om EDA i tid eftersom jag vet att det brukar dröja, så jag bad dem ringa efter narkosen trots att jag fortfarande kände att lustgasen var tillräcklig. Det visade sig att jag tänkte rätt, för efter fyra eller fem samtal till narkosen hade de fortfarande inte kommit. Vattnet hade heller inte gått, men barnmorskan ville inte ta hål på hinnorna på grund av att förlossningen med största sannolikhet skulle sätta rejäl fart och vi väntade ju på narkosen... Bara ett par minuter senare blev hon dock tvungen att sätta elektrod på bebisens huvud och då går ju vattnet. Därefter är det bara ett töcken.

Jag drog lustgas, fick värkar konstant och var mer frånvarande än med. Narkosen kom fortfarande inte men jag fick veta att jag stod näst på tur. Jag tror det tog nästan fyra timmar innan narkosbakjouren kom och jag minns knappt att hon satte EDAn, som jag egentligen är livrädd för. Hon la en provdos och då kom krystvärkarna. EDAn satt alltså där den satt, men hann aldrig ha någon effekt.

Krystvärkarna var befriande. De kom mer sällan och jag kunde vila emellan. Nu är det ju inte direkt skönt att trycka ut en bebis men smärtan var mer hanterbar. Ut kom han, med ketchupeffekten. Först kommer inget och vips så var han ute. Datumet var 27/1 2012 och klockan var 03.52. Navelsträngen hade han ett löst varv runt halsen och han skrek direkt. Jag som hade fött ståendes mot den uppställda huvudändan hade mest sjå med att försöka vända mig om då jag var intrasslad i dropp och EDAslangar och navelsträngen.

Krystvärkar pågår.

Hyffsat färsk.

Pappa klipper navelsträngen.

Jag och bebis är ungefär lika svullna.

Vi kunde snabbt konstatera att det nog inte alls var en 3700-grams bebis som låg där, speciellt när vi hållit i honom en stund. Andreas tippade först 3900, men fick ändra sig. Nä, tillväxtkontrollerna hade visat nästan ett kilo fel för vågen stannade på 4590 gram. Och 53 centimeter lång var han. Tjocksmocken.

Andreas utsikt när de visade upp moderkakan... Hörnet.

Förlossningen gick komplikationsfritt. Barnmorskan gjorde efterkontroller, jag sög i mig lustgas och tänkte "det kan vara sista gången, bäst att dra så mycket jag kan". Tre stygn syddes och jag fick injektioner för att stoppa blödningen, eftersom jag förra gången blödde alldeles för mycket. Vi fick vara kvar på förlossningssalen och sova en stund då mitt blodtryck fortsatte hålla sig lite för högt.

Och fikan så klart. Den godaste och mest välbehövda fikan i världen.

Efter ett par timmars vila fick vi komma till BB-Hotellet där vi stannade i ett dygn.