Idag är det tamejfan känslomässigt kaos inombords. Hela registret med känslor kokar, men jag får ändå inte ut det. Vet inte hur jag ska få ut känslorna. Tror jag har glömt bort hur man gör. Jag har sedan en tid tryckt tillbaka alla känslor, försökt hålla masken och vara på gott humör. Men på jobbet går vi på knäna, utbrändhetssymtom har nog halva kollegiet. Jag önskar verkligen att jag kunde styra känslorna, som jag skrivit tidigare. I nuläget skulle jag då plocka bort ett par känslor som egentligen är rätt positiva. Eller snarare skulle kunna vara positiva, men som just nu bara leder till förvirring och kluvenhet. Ljuger jag för mig själv, rent känslomässigt?
Fick en sjukt skum reaktion från J igår. Fattar egentligen inte varför, och när jag försökte fråga idag fick jag inget svar. Skulle kunna tolka in rätt mycket i det men väljer att låta bli, även om det är svårt. Att jag sen själv reagerar liknande är ju en annan femma. Känns som om den där kravlösa okomplicerade relationen har blivit för komplicerad. Vadan detta? Om nu så är fallet så spricker massa av mina teorier, och det skulle tamejfan inte vara bra. Grynet har ju alltid rätt. Är jag så styrd av sociala konstruktioner och allmän världsuppfattning att jag inte kan tänka utanför boxen? Eller tänka utanför den kan jag, men jag kanske inte kan leva utanför den? Sluta analysera Grynet, ta det för vad det är. Men vad är det då? Brist på ärlighet på grund av feghet kanske är en ingrediens som stökar till det.....
Jag hatar verkligen att spela spel. Jag är allt som oftast brutalt ärlig och står upp för vad jag tänker och tycker. I det senaste har jag fan upptäckt att jag undvikit att vara brutalt ärlig, och då trycker jag undan känslorna............ Någon mer än jag som ser ett ekorrehjul här?
2008-01-27
Fuskblogg.
Grynet, varför har du inte bloggat på länge? Hm.. den kommentaren har jag fått åtskilliga gånger idag. Ja ni, jag skyller lite på er, kära läsare och vänner. För att ha något vettigt att skriva behöver jag lite input. Intressanta diskussioner, eller intressant läsning eller något annat. Det var faktiskt ett tag sen jag hade någon sån där diskussion som berörde.
Jag skulle ju förvisso kunna skriva om vad som händer i mitt liv, men hur kul är det egentligen? "Idag vaknade jag, gick upp, kissade, åt frukost, klappade katten, kokade kaffe, dammade tavlor, såg fem avsnitt av glamour....". Inte speciellt kul va? Förvisso måste jag nog säga att mitt liv är betydlgit roligare än så där.
Deppighet ger mig också en väldans lust att skriva. Men sedan mitt frispel på jobbet för någon vecka sedan har jag mått oförskämt bra. Alex är utflyttad, lägenheten är därmed halvtom. Det var inte helt lätt att titta på när sakerna åkte ut, men nu i efterhand känns det bra. Förutom att lägenheten är halvtom är det dessutom ett sånt fruktansvärt kaos hemma så det liknar ingenting. Jag ska sanera. Jag ska ordna så lägenheten blir mindre halvtom. Jag ska kanske måla om köket. Jag ska göra lägenheten till min egen. Det känns bra, som fan.
För att den här bloggen ändå ska innehålla något vettigt, så slänger jag med en gammal blogg.
"Varför är jag så dålig på att ge folk uppskattning? Har funderat lite på det där idag. Det finns massor med folk som jag skulle vilja tacka, eller säga något uppmuntrande till, men jag gör det så sällan. Hur glad blir inte vem som helst av att få en spontan komplimang, en dunk i ryggen, en kärleksförklaring...eller vad det nu må vara. Kanske borde jag göra som i amerikat och bjuda in alla jag känner till en tacksägelsemiddag och ge dem uppskattning? Njae, jag vet inte... det skulle nog kännas alldeles för krystat. Det finns så många människor som har betytt oerhört mycket i mitt liv.. det kan vara någon nära, eller någon man träffat tillfälligt. Det borde också vara åt andra hållet, att jag har betytt något för någon... hur häftigt vore det inte att få veta om jag har påverkat någon, utan att jag inte ens vetat om det. Kanske någon jag bara träffat vid något tillfälle, men sagt eller gjort något som personen aldrig ska komma att glömma. Eller så kanske det aldrig har hänt.. men det är en cool tanke. Anledningen till att jag funderade på det här idag var troligtvis efter att en patient sa rätt ut vad hon tyckte om mig... och det var väldigt positivt. Lite överrumplad blev jag, men så klart hur glad som helst. Själv har jag i en vecka tänkt säga till bemanningsassistenen hur bra jobb hon gör, och tacka henne för att hon alltid har tid och ordnar och fixar.. men har jag kommit mig för att göra det? Näe.
Egentligen skulle jag nog vilja tacka alla jag någonsin träffat.. för alla möten med människor ger något. Eller?"
Jag skulle ju förvisso kunna skriva om vad som händer i mitt liv, men hur kul är det egentligen? "Idag vaknade jag, gick upp, kissade, åt frukost, klappade katten, kokade kaffe, dammade tavlor, såg fem avsnitt av glamour....". Inte speciellt kul va? Förvisso måste jag nog säga att mitt liv är betydlgit roligare än så där.
Deppighet ger mig också en väldans lust att skriva. Men sedan mitt frispel på jobbet för någon vecka sedan har jag mått oförskämt bra. Alex är utflyttad, lägenheten är därmed halvtom. Det var inte helt lätt att titta på när sakerna åkte ut, men nu i efterhand känns det bra. Förutom att lägenheten är halvtom är det dessutom ett sånt fruktansvärt kaos hemma så det liknar ingenting. Jag ska sanera. Jag ska ordna så lägenheten blir mindre halvtom. Jag ska kanske måla om köket. Jag ska göra lägenheten till min egen. Det känns bra, som fan.
För att den här bloggen ändå ska innehålla något vettigt, så slänger jag med en gammal blogg.
"Varför är jag så dålig på att ge folk uppskattning? Har funderat lite på det där idag. Det finns massor med folk som jag skulle vilja tacka, eller säga något uppmuntrande till, men jag gör det så sällan. Hur glad blir inte vem som helst av att få en spontan komplimang, en dunk i ryggen, en kärleksförklaring...eller vad det nu må vara. Kanske borde jag göra som i amerikat och bjuda in alla jag känner till en tacksägelsemiddag och ge dem uppskattning? Njae, jag vet inte... det skulle nog kännas alldeles för krystat. Det finns så många människor som har betytt oerhört mycket i mitt liv.. det kan vara någon nära, eller någon man träffat tillfälligt. Det borde också vara åt andra hållet, att jag har betytt något för någon... hur häftigt vore det inte att få veta om jag har påverkat någon, utan att jag inte ens vetat om det. Kanske någon jag bara träffat vid något tillfälle, men sagt eller gjort något som personen aldrig ska komma att glömma. Eller så kanske det aldrig har hänt.. men det är en cool tanke. Anledningen till att jag funderade på det här idag var troligtvis efter att en patient sa rätt ut vad hon tyckte om mig... och det var väldigt positivt. Lite överrumplad blev jag, men så klart hur glad som helst. Själv har jag i en vecka tänkt säga till bemanningsassistenen hur bra jobb hon gör, och tacka henne för att hon alltid har tid och ordnar och fixar.. men har jag kommit mig för att göra det? Näe.
Egentligen skulle jag nog vilja tacka alla jag någonsin träffat.. för alla möten med människor ger något. Eller?"
2008-01-20
PMS delux och vänskap.
Vill börja med att be er, kära läsare, att lämna kommentarer. Men låt mig veta vem du är.
Mitt humör är så svängande just nu att jag gör mig själv förvirrad. Undrar då vad min omgivning tänker? Det värsta med hormonstyrda humörsvängningar a la PMS är att det inte går att styra, alls. Dessutom är det hemskt att det alltid är personer som jag tycker om som hamnar mitt i eländet. Jag är genuint ledsen för detta. Jag trivs bättre som glad och knäpp, än låg och...tråkig.
Idag har ämnet vänskap snurrat i min skalle. Pratade en hel del med en av mina bästa vänner, Mike, om detta. Ibland känner jag att jag försöker ge så mycket av mig själv, att jag nästan tappar bort mig själv. Mina vänner har tillgång till mig 24/7, över telefon eller fysiskt. Jag vill vara där för mina vänner, jag vill att de ska känna att de kan snacka med mig. Är jag kanske lite för empatisk? På jobbet ger jag av mig själv hela tiden, men det är ju ett yrke jag valt. En gång resulterade mitt bryende om en vän i att jag rymde till Skåne i en vecka, för det blev för mycket.
Nu är det dock mitt liv som är kaos. Ibland behöver jag en kram, ett snack eller bara göra något galet för att tänka på annat. Vera ringde mig igår, precis efter att jag skrivit föregående blogg. Tajmingen var nästan läskigt bra. Hon ringde bara och sa "det är inte så bra va? vi ska åka och fika, är du klar om en timme?". Helt jävla otroligt, hon hade det på känn.
Även senare på natten fick jag ett samtal av Mike, äckligt lägligt. Sömnlös och kramlös ringde han och hörde direkt att något var fel.
Jag vet att jag suger ut energi ur folk just nu. Något som jag verkligen hatar när andra gör, och föraktar därför mig själv för detta. Jag har faktiskt full förståelse om det finns några som inte orkar vara en del av detta. Återigen empati till dumgränsen? Det är sannerligen inte meningen att vara energitjuv, men tro mig... jag kommer tillbaka.
Alis volat propriis. Men ensam är inte stark.
Mitt humör är så svängande just nu att jag gör mig själv förvirrad. Undrar då vad min omgivning tänker? Det värsta med hormonstyrda humörsvängningar a la PMS är att det inte går att styra, alls. Dessutom är det hemskt att det alltid är personer som jag tycker om som hamnar mitt i eländet. Jag är genuint ledsen för detta. Jag trivs bättre som glad och knäpp, än låg och...tråkig.
Idag har ämnet vänskap snurrat i min skalle. Pratade en hel del med en av mina bästa vänner, Mike, om detta. Ibland känner jag att jag försöker ge så mycket av mig själv, att jag nästan tappar bort mig själv. Mina vänner har tillgång till mig 24/7, över telefon eller fysiskt. Jag vill vara där för mina vänner, jag vill att de ska känna att de kan snacka med mig. Är jag kanske lite för empatisk? På jobbet ger jag av mig själv hela tiden, men det är ju ett yrke jag valt. En gång resulterade mitt bryende om en vän i att jag rymde till Skåne i en vecka, för det blev för mycket.
Nu är det dock mitt liv som är kaos. Ibland behöver jag en kram, ett snack eller bara göra något galet för att tänka på annat. Vera ringde mig igår, precis efter att jag skrivit föregående blogg. Tajmingen var nästan läskigt bra. Hon ringde bara och sa "det är inte så bra va? vi ska åka och fika, är du klar om en timme?". Helt jävla otroligt, hon hade det på känn.
Även senare på natten fick jag ett samtal av Mike, äckligt lägligt. Sömnlös och kramlös ringde han och hörde direkt att något var fel.
Jag vet att jag suger ut energi ur folk just nu. Något som jag verkligen hatar när andra gör, och föraktar därför mig själv för detta. Jag har faktiskt full förståelse om det finns några som inte orkar vara en del av detta. Återigen empati till dumgränsen? Det är sannerligen inte meningen att vara energitjuv, men tro mig... jag kommer tillbaka.
Alis volat propriis. Men ensam är inte stark.
2008-01-19
Aj i mitt hjärta.
Sedan jag gjorde klart för A att jag inte vill fortsätta vår perfekta relation så har jag kört på i 180 och låtit bli att tänka. Jag har mått så bra att jag nästan har funderat på om jag har drabbats av mani. Eller möjligtvis bipolär sjukdom, också kallat manodepressivitet, med mani som aktuellt skov. Hela tiden har jag i bakhuvudet hört ett surr som sagt "ta det lugnt grynet, ju högre fart, desto hårdare krasch".... men vem fan bryr sig när man mår bra?
Jag tror kraschen börjar närma sig... är i alla fall ute och sladdar lite just nu, håller på att tappa greppet. Åkte hem från J inatt för jag kunde inte sova. Var helt speedad och kände att jag höll på att få årets DAMP-ryck. Troligtvis var det bara så enkelt att eftersom han somnat och jag var klarvaken, så gav mörkret och tystnaden alldeles för stort utrymme för tankar. Och tankar kan leda till ångest.
A har gjort klart för mig att han inte har några intentioner att någonsin fortsätta vår relation. Jag vet inte om jag hade tänkt det heller, men tryggheten att han har stått och väntat har ju varit rätt praktisk, bekväm och inte minst trygg. Jag förstår dock A, eftersom han fått reda på att jag varit på äventyr postrelation. Men A tycks inte lida märkbart... han är glad och tycker det ska bli skoj att flytta här i dagarna och han har ju sannerligen inget emot att skjutsa iväg mig till J. Thats mycket märkligt. Snacka om att svartsjuka inte existerar.
Just nu tänker jag bara på allt gott och bra som varit i vår relation. Alla skratt och all romantik. Försöker verkligen att tänka på allt det andra; den kommunalgrå vardagen, alla lögner, alla svek, alla tårar. Men hjärnan dirigerar hela tiden om till allt det lyckliga, allt det där jag inte kan hantera just nu.
Mitt hjärta är splittrat. Inte på så vis att jag ångrat mig. Jag behöver verkligen den här tiden i mitt liv. Men tänk om jag kommer sitta där ensam resten av livet? Känner mig även splittrad i mina känslor på andra håll. Jag hoppas inte hjärnkontoret har sprängts igen, för det är ett sånt jävla projekt att sortera upp allt, och den perioden brukar vara så fruktansvärt tung. Hoppas bara det har varit en liten lätt jordbävning.
Jag tror kraschen börjar närma sig... är i alla fall ute och sladdar lite just nu, håller på att tappa greppet. Åkte hem från J inatt för jag kunde inte sova. Var helt speedad och kände att jag höll på att få årets DAMP-ryck. Troligtvis var det bara så enkelt att eftersom han somnat och jag var klarvaken, så gav mörkret och tystnaden alldeles för stort utrymme för tankar. Och tankar kan leda till ångest.
A har gjort klart för mig att han inte har några intentioner att någonsin fortsätta vår relation. Jag vet inte om jag hade tänkt det heller, men tryggheten att han har stått och väntat har ju varit rätt praktisk, bekväm och inte minst trygg. Jag förstår dock A, eftersom han fått reda på att jag varit på äventyr postrelation. Men A tycks inte lida märkbart... han är glad och tycker det ska bli skoj att flytta här i dagarna och han har ju sannerligen inget emot att skjutsa iväg mig till J. Thats mycket märkligt. Snacka om att svartsjuka inte existerar.
Just nu tänker jag bara på allt gott och bra som varit i vår relation. Alla skratt och all romantik. Försöker verkligen att tänka på allt det andra; den kommunalgrå vardagen, alla lögner, alla svek, alla tårar. Men hjärnan dirigerar hela tiden om till allt det lyckliga, allt det där jag inte kan hantera just nu.
Mitt hjärta är splittrat. Inte på så vis att jag ångrat mig. Jag behöver verkligen den här tiden i mitt liv. Men tänk om jag kommer sitta där ensam resten av livet? Känner mig även splittrad i mina känslor på andra håll. Jag hoppas inte hjärnkontoret har sprängts igen, för det är ett sånt jävla projekt att sortera upp allt, och den perioden brukar vara så fruktansvärt tung. Hoppas bara det har varit en liten lätt jordbävning.
2008-01-18
Jantelagen och mellanmjölk.
Jag ogillar verkligen jantelagen. Jag har sagt det förut, men det kan inte sägas för många gånger.
Vad är det för fel med att stå upp för det man är bra på, och våga uttrycka det? Hur många av er, kära läsare, har suttit på en arbetsintervju och fått frågan "vad är du bra på?" eller "nämn dina 3 största styrkor" eller liknande. Och hur många av er har inte suttit där och känt hur det kryper inombords, eller kommit på er själva med att generat stirra i golvet... för att när man äntligen vågar säga vad man är bra på, känna att det känns fel och kanske till och med omoraliskt?
För många år sedan hörde jag om en undersökning som hade gjorts på amerikanska och svenska barn. Undersökningen gick ut på att barnen blev tillfrågade om vad de var bra på. De amerikanska barnen hade inga som helst problem att rabbla upp sina styrkor, medan de svenska barnen blev förlägna och ryckte på axlarna och mumlade "jag är väl inte bra på något speciellt"...... Är det inte sorgligt? Är det inte sorgligt att jantelagen är så starkt fastetsat hos oss, att till och med våra pluttar redan vet att det är fel att vara bättre än någon annan?
I det här landet ska alla vara så lagom hela tiden, också ett av jantelagens skitpåhitt. Lite socialantropologiskt tänk och min slutsats blir att det troligtvis har att göra med att Sverige länge har varit socialdemokratiskt, med folkhemstänk och alltihop. Nu gillar jag förvisso socialdemokratins grundtankar, men det kanske har blivit lite för mycket av att vi alla bakas i samma form. Vi är så jävla mellanmjök, så jävla lagom.
Jag träffade en tjej på en tillställning en gång som hade starka åsikter om att vi bör "rätta oss i ledet".. (VILKET LED??).. detta var under Stockholm Pride-veckan och hon tyckte att alla HBT-personer var alldeles för galna. Jag argumenterade emot detta och tyckte hon kunde se festivalen som en kärleksfestival, men framför allt tryckte jag på att man inte kan dra alla över en kam.
Varför ska alla rätta sig i nåt icke-existerande led? Är det inte folks olikheter som bidrar till att världen går framåt? Konversationen hade väl hållit på i ungefär en halvtimme då jag kläckte ur mig: men...vad tycker du om mig då?. Tjejen såg alldeles frågande ut med stammade fram något om att hon tyckte att jag verkade trevlig och så. När jag då sa "jaha, jag är bisexuell", höll hon på att trilla av stolen. Fördomar är underbart. Mellanmjölk är inte gott, det är varken fettsnålt eller fylligt. Jantelagen ska jag avskaffa när jag innehar titeln Chef: Sverige.
Vad är det för fel med att stå upp för det man är bra på, och våga uttrycka det? Hur många av er, kära läsare, har suttit på en arbetsintervju och fått frågan "vad är du bra på?" eller "nämn dina 3 största styrkor" eller liknande. Och hur många av er har inte suttit där och känt hur det kryper inombords, eller kommit på er själva med att generat stirra i golvet... för att när man äntligen vågar säga vad man är bra på, känna att det känns fel och kanske till och med omoraliskt?
För många år sedan hörde jag om en undersökning som hade gjorts på amerikanska och svenska barn. Undersökningen gick ut på att barnen blev tillfrågade om vad de var bra på. De amerikanska barnen hade inga som helst problem att rabbla upp sina styrkor, medan de svenska barnen blev förlägna och ryckte på axlarna och mumlade "jag är väl inte bra på något speciellt"...... Är det inte sorgligt? Är det inte sorgligt att jantelagen är så starkt fastetsat hos oss, att till och med våra pluttar redan vet att det är fel att vara bättre än någon annan?
I det här landet ska alla vara så lagom hela tiden, också ett av jantelagens skitpåhitt. Lite socialantropologiskt tänk och min slutsats blir att det troligtvis har att göra med att Sverige länge har varit socialdemokratiskt, med folkhemstänk och alltihop. Nu gillar jag förvisso socialdemokratins grundtankar, men det kanske har blivit lite för mycket av att vi alla bakas i samma form. Vi är så jävla mellanmjök, så jävla lagom.
Jag träffade en tjej på en tillställning en gång som hade starka åsikter om att vi bör "rätta oss i ledet".. (VILKET LED??).. detta var under Stockholm Pride-veckan och hon tyckte att alla HBT-personer var alldeles för galna. Jag argumenterade emot detta och tyckte hon kunde se festivalen som en kärleksfestival, men framför allt tryckte jag på att man inte kan dra alla över en kam.
Varför ska alla rätta sig i nåt icke-existerande led? Är det inte folks olikheter som bidrar till att världen går framåt? Konversationen hade väl hållit på i ungefär en halvtimme då jag kläckte ur mig: men...vad tycker du om mig då?. Tjejen såg alldeles frågande ut med stammade fram något om att hon tyckte att jag verkade trevlig och så. När jag då sa "jaha, jag är bisexuell", höll hon på att trilla av stolen. Fördomar är underbart. Mellanmjölk är inte gott, det är varken fettsnålt eller fylligt. Jantelagen ska jag avskaffa när jag innehar titeln Chef: Sverige.
2008-01-13
Känslor.
Kan man välja vilka känslor man vill känna? Någon sa till mig för ett tag sedan att han kan välja bort att bli kär, för att singellivet lockar mer.... Jag har funderat lite på det där. Kan man verkligen välja bort känslor? Kan man välja bort nåt som faktiskt styrs av hormoner i kroppen? I sådana fall skulle jag vara mycket tacksam om jag kunde välja bort alla skitkänslor som finns, och bara vara glad hela tiden och verkligen leva i min rosa bubbla som smakar hubbabubba.
Jag tror förvisso man kan blunda och förneka känslor väldigt länge, men kan man trycka undan dem så mycket så de försvinner helt?
Varför skulle någon vilja välja bort en av de bästa känslorna som finns? För att man inte vill rätta sig i ledet, leva i mellanmjölkens land och följa rådande sociala konstruktioner? Måste kär (läs: kärleksförklaring) automatiskt innebära relation - kontrakt - krav och måsten - förväntningar= TRÅÅÅÅK.. bara för att det är så alla lever? Kan inte kär bara få innebära en himla skön känsla, okomplicerat, leva för dagen? Carpe diem.
Nu antar jag att ni, mina kära läsare, sitter och funderar: Är hon kär? Vem är hon kär i? Men A då?
Klart som fan jag är kär! Jag är narcissist FFS! :D
Jag tror förvisso man kan blunda och förneka känslor väldigt länge, men kan man trycka undan dem så mycket så de försvinner helt?
Varför skulle någon vilja välja bort en av de bästa känslorna som finns? För att man inte vill rätta sig i ledet, leva i mellanmjölkens land och följa rådande sociala konstruktioner? Måste kär (läs: kärleksförklaring) automatiskt innebära relation - kontrakt - krav och måsten - förväntningar= TRÅÅÅÅK.. bara för att det är så alla lever? Kan inte kär bara få innebära en himla skön känsla, okomplicerat, leva för dagen? Carpe diem.
Nu antar jag att ni, mina kära läsare, sitter och funderar: Är hon kär? Vem är hon kär i? Men A då?
Klart som fan jag är kär! Jag är narcissist FFS! :D
2008-01-12
Brunnit i huvudet.
Exet förstör hejvilt tydligen. Det har brunnit i skallen på honom. Han låter sin egen bitterhet gå ut över mig och har troligtvis förstört en relation jag haft till en kille i 5 år. Det känns så där bra. Bittert av mig att dela med mig här? Må så vara, men jag har redan förberett er, kära läsare, på att jag är brutalt ärlig i bloggen. Känner mig faktiskt lite lätt aggressiv. Skönt - det var länge sedan. Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg. Tack Lasse Winnerbäck.
Jag var och shoppade med mamma igår. Ett initiativ från mig för att försöka jobba lite på vår minst sagt ytliga relation. Det var trevligt, dock lite stelt. Försökte verkligen öppna mig, men blir förvånad att jag inte får fler frågar. Det finns saker som mamma och pappa fattar, men inte pratar med mig om. Vågar inte fråga. Vet inte om det kanske är för att jag är läskig att ha att göra med.
Varför är mina närmaste så rädda för att konfrontera mig, på riktigt?
Jag var och shoppade med mamma igår. Ett initiativ från mig för att försöka jobba lite på vår minst sagt ytliga relation. Det var trevligt, dock lite stelt. Försökte verkligen öppna mig, men blir förvånad att jag inte får fler frågar. Det finns saker som mamma och pappa fattar, men inte pratar med mig om. Vågar inte fråga. Vet inte om det kanske är för att jag är läskig att ha att göra med.
Varför är mina närmaste så rädda för att konfrontera mig, på riktigt?
2008-01-11
Nyårskrönika.
Äntligen har jag skaffat en riktigare blogg. Som det står i min beskrivning har jag skrivit nästan 1000 bloggar tidigare, dock på andra ställen som aldrig känts riktigt bra. Det har varit lunarstorm.se, helgon.net, msn space och vid något riktigt svagt ögonblick även på PA om jag inte missminner mig. Säkert på andra ställen också.
Jag har i flera år skrivit nyårskrönikor, ett skönt sätt att summera föregående år och inse att det faktiskt har hänt mer i livet än jag tror. Så.... det här var mitt 2007:
Året började med nyårsfirande hos en av mina betydligt äldre tjejkompisar. Pensionärskompisarna som jag kallar dem, då de närmar sig 40....... Vi var 3 par som åt middag, sjöng singstar, drack lite för mycket och skålade in det nya året med troligtvis systembolagets billigaste skumpa. 3 par var vi.... alla 6 personer är vid nästa nyårsskifte singlar.
Nåhej, i januari tog jag kandidatexamen och fick min brosch, men jobben var svåra att roffa åt sig. Jobbade lite på mitt gamla jobb, dock uppgraderad från undersköterska till sjuksköterska. Däremellan lekte jag mest med Mike.
Min relation med A var inte mycket att hänga i julgranen, han var i slutet av sin FN-mission och vi hade absolut inget att prata om. Telefonsamtalen kom allt glesare och det blev tystare i luren. Ett 4-årigt förhållande med den perfekta pojkvännen kastar nog ingen i sjön så jag hade is i magen och hoppades att allt skulle bli fina fisken när han roterade hem och fick komma tillbaka till vardagen i Sverige. Klart likgiltigheten skulle försvinna, klart det skulle bli skönt att inte vara ensam igen....... vem försökte jag lura? Ensamheten var fantastisk skön, jag älskar att ha friheten att göra vad jag vill, när jag vill. Hur som helst, förhållandet började blomstra ikapp med vårens blommor och jag fick ett heltidsjobb.
Sommaren kom och gick, utan både bra väder och semester. Fast några obligatoriska dagar på Öland blev det ändå med flickorna. 7 tjejer, 3 proppfulla bilar, 1 sexmannatält och ett knulltält. Det var faktiskt inte jättelyckat, lite för mycket gnäll för min smak. Tack gode gud att piff och puff stog på dansgolvet en kväll och räddade min semester. Piff, Fidde eller Fredrik som han också kallas, har kommit att bli en person som betyder oerhört mycket för mig.
I september tog jag och A semester och drog till Bulgarien. Det var det värsta skit jag varit med om. För att underhålla oss ändå, trots dåligt väder, dålig service, allmänt skabb och galna priser, så satte vi betyg på tjejrumpor och gick på strippklubbar. Det funkade.
Det blomstrande förhållandet började åter landa i galen tristess när hösten kom, samtidigt som jag ledsnade på att slita arslet av mig för en lön som knappt ger mig pengar till mjölk. Det var inte första gången jag tvekade på förhållandet, så jag bestämde mig rätt snabbt den här gången för att lägga ner. Trött på allt vuxenliv och hänsynstagande blev jag plötsligt singel. Jag har aldrig varit singel, jag vet inte hur man gör... kan någon ge mig boken "single for dummies"?. Och jobbet... ja istället för att skriva på vik för 8 månader till så skrev jag bara på till slutet av mars. Då drar jag till Norge.
Registrerade mig på Facebook den här hösten, massa gamla kontakter som hoppat upp.. vet inte riktigt vad det ska vara bra för, men jag antar att man ska vara som alla andra och ha facebook bara för att. Jag har dock Facebook att tacka för många trevliga stunder, eftersom jag hittade brorsans barndomsvän där. En oerhört het karl som jag diggar som tusan.
Nyårsafton 07/08 spenderades även den på parmiddag. Den här gången var jag dock den där medbjudna singeln och det var en ny erfarenhet. Jag kände bara Henke och Camilla, men Henkes beskrivning av folket som "Dawson´s creek" stämde rätt bra. Lägenheten, kläderna och hela tillställningen utstrålade för mycket pengar i relation med yrken/löner, och frågan är om personerna inte dykter upp i det där tv-programmet "Lyxfällan" inom kort. Vi var även på skabbfesten Arne, i en sunkig lägenhet hos en rocker.
Förra året hade jag två nyårslöften som löd.
*jag ska inte ta död på någon patienten för det vore en så dålig start på min karriär. CHECK.
*jag ska ta hand om mig själv bättre och äta och sova mer. veryvery inte check.
Årets nyårslöften då?
ja, eftersom jag inte lyckades ta hand om mig själv bättre så får väl det stå kvar......
men dessutom ska jag leva loppan i 180 och göra vad jag vill och vad jag känner för.
Jag har i flera år skrivit nyårskrönikor, ett skönt sätt att summera föregående år och inse att det faktiskt har hänt mer i livet än jag tror. Så.... det här var mitt 2007:
Året började med nyårsfirande hos en av mina betydligt äldre tjejkompisar. Pensionärskompisarna som jag kallar dem, då de närmar sig 40....... Vi var 3 par som åt middag, sjöng singstar, drack lite för mycket och skålade in det nya året med troligtvis systembolagets billigaste skumpa. 3 par var vi.... alla 6 personer är vid nästa nyårsskifte singlar.
Nåhej, i januari tog jag kandidatexamen och fick min brosch, men jobben var svåra att roffa åt sig. Jobbade lite på mitt gamla jobb, dock uppgraderad från undersköterska till sjuksköterska. Däremellan lekte jag mest med Mike.
Min relation med A var inte mycket att hänga i julgranen, han var i slutet av sin FN-mission och vi hade absolut inget att prata om. Telefonsamtalen kom allt glesare och det blev tystare i luren. Ett 4-årigt förhållande med den perfekta pojkvännen kastar nog ingen i sjön så jag hade is i magen och hoppades att allt skulle bli fina fisken när han roterade hem och fick komma tillbaka till vardagen i Sverige. Klart likgiltigheten skulle försvinna, klart det skulle bli skönt att inte vara ensam igen....... vem försökte jag lura? Ensamheten var fantastisk skön, jag älskar att ha friheten att göra vad jag vill, när jag vill. Hur som helst, förhållandet började blomstra ikapp med vårens blommor och jag fick ett heltidsjobb.
Sommaren kom och gick, utan både bra väder och semester. Fast några obligatoriska dagar på Öland blev det ändå med flickorna. 7 tjejer, 3 proppfulla bilar, 1 sexmannatält och ett knulltält. Det var faktiskt inte jättelyckat, lite för mycket gnäll för min smak. Tack gode gud att piff och puff stog på dansgolvet en kväll och räddade min semester. Piff, Fidde eller Fredrik som han också kallas, har kommit att bli en person som betyder oerhört mycket för mig.
I september tog jag och A semester och drog till Bulgarien. Det var det värsta skit jag varit med om. För att underhålla oss ändå, trots dåligt väder, dålig service, allmänt skabb och galna priser, så satte vi betyg på tjejrumpor och gick på strippklubbar. Det funkade.
Det blomstrande förhållandet började åter landa i galen tristess när hösten kom, samtidigt som jag ledsnade på att slita arslet av mig för en lön som knappt ger mig pengar till mjölk. Det var inte första gången jag tvekade på förhållandet, så jag bestämde mig rätt snabbt den här gången för att lägga ner. Trött på allt vuxenliv och hänsynstagande blev jag plötsligt singel. Jag har aldrig varit singel, jag vet inte hur man gör... kan någon ge mig boken "single for dummies"?. Och jobbet... ja istället för att skriva på vik för 8 månader till så skrev jag bara på till slutet av mars. Då drar jag till Norge.
Registrerade mig på Facebook den här hösten, massa gamla kontakter som hoppat upp.. vet inte riktigt vad det ska vara bra för, men jag antar att man ska vara som alla andra och ha facebook bara för att. Jag har dock Facebook att tacka för många trevliga stunder, eftersom jag hittade brorsans barndomsvän där. En oerhört het karl som jag diggar som tusan.
Nyårsafton 07/08 spenderades även den på parmiddag. Den här gången var jag dock den där medbjudna singeln och det var en ny erfarenhet. Jag kände bara Henke och Camilla, men Henkes beskrivning av folket som "Dawson´s creek" stämde rätt bra. Lägenheten, kläderna och hela tillställningen utstrålade för mycket pengar i relation med yrken/löner, och frågan är om personerna inte dykter upp i det där tv-programmet "Lyxfällan" inom kort. Vi var även på skabbfesten Arne, i en sunkig lägenhet hos en rocker.
Förra året hade jag två nyårslöften som löd.
*jag ska inte ta död på någon patienten för det vore en så dålig start på min karriär. CHECK.
*jag ska ta hand om mig själv bättre och äta och sova mer. veryvery inte check.
Årets nyårslöften då?
ja, eftersom jag inte lyckades ta hand om mig själv bättre så får väl det stå kvar......
men dessutom ska jag leva loppan i 180 och göra vad jag vill och vad jag känner för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)