Tomt.

Efter ett helt galet arbetspass är min hjärna tom.

Och dessutom har jag besök.

Dagens känsla: Kommunalgrå vardag

Bajsmacka.

Det satt en gång en dum liten bonnaunge i Karlstad. Bitter som satan var han. På vad? Att han inte fick mig? Det kan den dumme jäveln ha. Men att han valde att trakassera mig i min blogg, där jag till och med nämt honom på ett jävligt positivt sätt, det är fan oförlåtligt. Att han dessutom går så långt att han kallar mig sköka...... Det är fan så att man undrar om inte psykvården skulle vara en plats där han skulle kunna trivas.

Johan K, du är så jävla kokt i bajs.

Dagens känsla: ...

Underbart.

Idag fluffar jag fram på små rosa moln.

Dagens känsla: ....det vill ni inte veta.

Dramatik.

Jag tror inte att någon har missat dramatiken i min blogg. Jag skrev att jag skulle sluta blogga, men det var inatt, då jag var sömnlös och hade överskottsenergi. Att Grynet skulle sluta blogga vore lika illa som att hon skulle sluta äta. Fast det var en dålig liknelse, sluta äta har jag redan gjort, vilket lett till att de flesta av mina brallor sitter riktigt illa. Jag vill dock inte att mina känslor och tankar ska sitta illa, därav kommer mitt bloggande fortsätta.....

Någonstans måste jag ändå vara tacksam mot denne person som skriver kryptiska, något provcerande kommentarer. Som jag skrivit tidigare har jag tappat bort mina känslor och vet inte riktigt var de tagit vägen, men i natt var jag fan lite mer än nästan-arg. Jag spenderade ju natten på jobbet för att sova, men jag var vaken varenda sekund. Hade en himla massa energi och delade med mig till en av undersköterskorna om vad som hände. Stod mer eller mindre och hoppade och skrattade när jag berättade. Men jag var lite mer än nästan-arg. Inte så där så jag såg svart, men det var fan det bästa jag presterat på länge. Om fel person, eller rent av den personen som skriver, hade kommit i min närhet just då, så hade jag bedrivit icke-verbal, men ack så fysisk, kommunikation. Det var nog lika bra att jag bara hade snälla personer omkring mig.

J var min catcher in the rye i natt, och det är jag honom evigt tacksam. Snacka om vänskap när det är okej att ringa kl 2 på morgonen och prata i två timmar. Han fick mig att skratta och må bra. Och J, jag har mer än 5000.... hahahaha

Förmiddagen var rätt tung på jobbet, och hjärnan kändes som kola. Piggnade dock till en hel del och i slutet av dagen var jag tillbaka i min sköna känsla igen. Känner mig oförskämt pigg faktiskt.

Tack som fan A för att du är så schysst. Kompislove som tusan till dig. Du förtjänar det bästa och ännu mer.

Ikväll kommer eventuellt J hit, då hoppas jag på en massa kramar och kanske massage. Det vore nice.

Dagens känsla: Flaggan i topp.

Paus.

Jag tror att det kan komma att bli en paus i mitt bloggade. Anonyma nyfikna kommentarer här, folk som vägrar ge sig till känna. Någon som reggat sig på en annan sajt och gått direkt in i min gästbok där och undrar om mitt liv, och vägrar ge sig till känna även där. Det känns fan inte bra.

Nattens känsla: Huvudvärk och sömnlöshet.

Trollet?

Jag kanske borde byta namn här, för folk har givit mig ett nytt smeknamn. Troll. Eller med variationerna Söt-troll och Porr-troll. Detta smeknamn har helt plötsligt dykt upp från flera olika håll och jag har funderat på anledningen. Imorse när jag såg mig i spegeln och insåg att mitt hår stod åt alla håll hade jag inte svårt att se kopplingen. Undrar om jag själv skulle läsa någons blogg om denne kallade sig för Troll, det låter lite....jag vet inte. Och Söt-troll känns ju lite narcissistiskt att kalla sig. Porr-troll kanske lite väl vulgärt. Nå väl, Grynet har ju hängt med ett antal år så det får duga ett tag till.

Jag åkte tidigare mot jobbet än vad jag behövde idag, för att få promenera runt i stan lite extra. Fortfarande galet bra väder i Stockholm. Åter igen solglasögon och vårjacka, men idag även musik i öronen och vaniljlatte i handen (och strupen förstås). Lovely! Jag hade tänkt sätta mig på favoritcaféet, men valde att ta med kaffet och gick istället in i ett par väl valda butiker. Hittade inget, till min stora lycka - det vore dumt att spendera lönen innan den ens trillat in på kontot. Hittade däremot en antikhandlare som jag inte visste fanns. Där kommer Grynet sannerligen spendera tid en eller sju gånger, loppishuligan som jag är.
Det strålande vädret i kombination med allt det andra höjde mitt humör avsevärt, och trots att det var kaos på jobbet när jag kom så höll sig humöret uppe.

För övrigt pratade jag med A härom dagen. Han mår skitbra, bara så ni vet. Så när som på åldersrelaterade krämpor.

Jag saknar de anonyma kommentarerna..................... även om jag önskar att det var o-anonyma.

Dagens känsla lite senare: Jag mår bra.

Emelie skriver åt mig?

Idag har jag vaknat på fel sida. Vet inte riktigt vad det kan bero på. Kanske att jag inte blev väckt av J som jag bad om, eller kanske för att jag faktiskt blev väckt av två andra samtal från jobbet. Högs sannolikt beror det nog bara för att jag skulle vilja plocka av en massa jobbiga känslor från en person. Skulle hellre må så själv, och låta honom vara glad. Kanske låter galet, men jag blir fan ledsen på riktigt när folk jag tycker om mår dålig. Har en gnagande känsla i hjärtat.

Förresten så har min bloggis Emelie presterat en blogg som handlar om mig. Nej klart den inte gör, men det skulle lika gärna kunnat vara mina ord. Läs den.

Dagens känsla so far: Var tog lyckoruset vägen?

Kanske

Ett kort inlägg på Piffs begäran. Kompislove till honom.

Hoppa och skit.

För övrigt träffade jag folk på krogen igår. Två killar. Den ena kände igen mitt namn, men inte ansikte, den andra kände igen mitt ansikte med mindes inte mitt namn. Det är så fint när folk kompletterar varandra.

Jag ogillar sannerligen ordet "kanske". Som i: jag kanske kommer och hälsar på. Fine om det finns en specifik anledning till att inte kunna svara, men vissa personer använder det som standardsvar. Varför? Vill man se om något bättre förslag dyker upp? Hålla på halster? Känna att man är den som har kontrollen? Vad vet jag..... Svarar du mig någonsin på det sättet så behöver du inte förvänta dig att jag sitter och väntar i alla fall.

Dagens känsla: huvudet upp & fötterna ner, det knallar och går och det är jämna plågor.

Egodag.

Mitt lyckorus och känsla av frihet fortsätter. Idag vaknade jag före lunch och mitt humör tävlade med solstrålarna. Gjorde mig i ordning så fort jag vaknat och begav mig mot Moderna museet. Promenerade genom ett vårsoligt Stockholm idag igen och det var jag sannerligen inte ensam om. Med solglasögon och vårjacka kändes allt så lättsamt (sen att jag svor ett antal gånger över att jag glömt min nya fina rosa lilla musikmaskin hemma är ju en annan sak). Jag var heller inte ensam om att vilja titta på Andy Warhol-utställningen idag. Lite för mycket folk för att kunna njuta till fullo av själva utställningen, men min känsla av frihet tog över och jag glömde bort vimlet.

På vägen hem tänkte jag sätta mig på ett café på centralen, där jag suttit ensam många gånger tidigare, dock blev det aldrig så. En tanke slog mig: när jag sitter på ett café på en sådan stressig plats, utan att själv ha bråttom... då känner jag total harmoni. Intressant.

Föregående inlägg gav en del respons. Kul att intresse finns över vad som händer i mitt liv. Jag tror fortfarande att personen/personerna som kommenterar anonymt är folk som känner mig. Men fortsätt kommentera för allt i världen.

Dagens känsla: Jag trivs i mitt eget sällskap.

The story

Folk vill veta varför det tog slut med A. Här kommer en blogg som skrevs strax efter vi gjort slut.

Okej, this is the läg.

Grynet har blivit singel. Det innebär att även A har blivit singel. A är ett jävligt bra kap, så det här kan vara mitt livs största misstag.

Ålderskrisen är dock ett faktum. Jag är snart 25 år, jag har inte varit singel på 9 år. Lite lätträknad matte och ni förstår att hela mitt vuxenliv har bestått av samboskap, parmiddagar, plugg, jobb och att betala räkningar. Safta, sylta, göra långkok, klä julgranen, damma, skura golv och skjuta älg. Nja, kanske inte riktigt allt det där, men snudd på i alla fall.

Jag är, och har alltid varit - en väldigt självständig individ, som är i behov av rejält med space mellan varven. Att leva som sambo, med en ständig trygghet och ständig närvoro (som förvisso inte alltid behöver vara fysisk) så känner jag att jag har tappat en del av mig själv. Jag har lyft fram tryggheten och låtit mina nyfikna, utforskande och galna sidor vila. För att inte säga nästan dött. Många äventyrliga saker jag någonsin velat göra har kommit i skym undan i en värld av trygghet, god ekonomi och söndagsmiddagar med familjen, och galenskapen har blivit till rädsla för att våga ta chanser och risker. Det kan hända att det endast är tecken på mogenhet, men jag kan inte rå för att jag ändå alldeles för ofta har undrat - hur skulle det vara? Hur skulle det vara att kunna göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn? Att flytta dit jag vill, resa dit jag vill, träffa vem jag vill hur som helst..

Om jag någonsin ska kunna vara en riktigt bra flickvän, sambo, hustru, mamma......så måste jag få ta lite tid för mig själv. Istället för att bara kunna säga "jag tror jag skulle kunna klara mig själv"... vill jag kunna säga "jag VET att jag klarar mig själv". Och veta att jag har haft en period i min ungdom där jag fått hitta mig själv, och varit galen.

För många i vår omgivning har det här kommit som en smärre chock. Jag förstår dem. Jag och A har inte bråkat, inte haft det dåligt... det har varit nästan för perfekt. Hela livet blev för perfekt : Båda har jobb, jag har kommit in på drömutbildningen, han har kommit in på sin drömutbildning, vi har en underbar lägenhet, en fin bil, många vänner, bra med pengar......och? Folk spekulerar och funderar. Har hon träffat en annan? Nej, det har hon inte. Jag rör bara om i grytan....

Hur kommer det sig då, i all perfektion, att det har blivit så här? En del anledningar har jag redan tagit upp. Under hösten har jag pluggat ämnen som jag brinner starkt för. Jag har fått vatten på min kvarn och fått bekräftat att mina tankar och funderingar finns vetenskapligt bevisade, eller redan tänkta av filosofer och psykologer. Som jag sagt tidigare så tror jag inte på tvåsamhet, vilket är ett himla stort problem. Att inte tro på någon som hela välden lever efter är lite tufft. Eller egentligen är det inte så att jag inte tror på det... jag tror bara inte att gällande sociala konstruktioner alltid måste vara det enda rätta eller högst goda. Det borde finnas lite alternativ!

Det faktum att min morbror och hans fru har skilt sig, är också en bidragande orsak. De har haft världens lyckligaste relation men han kom plötsligt på att han inte hade lekt av sig i sin ungdom. Jag har redan kommit på det, och det känns betydligt vettigare att göra det vid 25, när jag inte har bildat familj, än när jag är 50+ med vuxna barn....Klart jag inte ska skylla på dem, men det är en bidragande orsak.

Jag skrev ju en rätt kryptisk fråga häromdagen angående egoism.(...)Frågan jag ställde var: "Vilket är mest ego. Att stanna i en relation, fast man vill utforska annat... eller utforska annat och lämna en bra relation?". För mig är det ett dilemma. Men att stanna i en relation fast man vill något annat är för mig oerhört ego. Jag lurar inte bara mig själv, utan även min partner. Jag tar upp min parters tid, och därmed liv... och inte minst mitt eget liv. Då är det väl mindre ego att lämna relationen? På kort sikt är det mer ego för att det sårar, men på lång sikt är det betydligt mindre ego för jag lät honom gå....
Åter till relationsdiskussionen. A är bra som fan. A är den ultimata maken och pappan till mina barn. A är smart, kommer snart vara polis och därmed sexig as hell. Han är lugn och trygg, smart och begåvad. Han är fin och med en kropp som uppfyller alla mina önskemål och lite därtill. Men något fattades mig. Vi har inte stängt alla dörrar, så kanske blir det vi så småningom..

Nu ska jag hitta mig själv. Steg ett blir att göra den där jädra tatueringen, så fort jag får pengar.

Man måste våga för att vinna heter det. Jag tänker våga.

Hmmmm

Jag har en stark känsla av att vissa anonyma kommentarer kommer ifrån någon som känner mig.

Jag svarar förövrigt rätt ofta på kommentarer, under det ni skrivit. Så gå gärna tillbaka och kika.

Eufori.

Jag kan nog ha upplevt en av de bästa morgnarna i mitt liv imorse. När jag slutade jobba klockan 07.15 promenerade jag ner till mitt relativt nyfunna favoritcafé på St Eriksgatan. Hela staden var nyvaken och det hade precis börjat ljusna och jag hade den där sköna känslan av att jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Satte mig på caféet, drack min sedvanliga vaniljlatte med kardemumma på, läste svenskan, blev förvånad över att det till och med så tidigt på morgonen fanns ögongodis på caféet. Att det alltid vimlar av hetingar på eftermiddagarna har jag vetat ett tag nu. Pratade i telefon med min partner in crime, personen som vet precis alla smaskiga detaljer om mitt liv. Utbytte åsikter om min blogg, och kommentarerna som redan trillat in. Satt på caféet i en timme, och det kändes som att jag kunde vara vaken i all oändlighet. Promenerade över St Eriksbron, och det var första gången någonsin jag önskade att jag aldrig skulle komma fram till trappan som tar mig ner till Karlberg. Detta annars så vidriga draghål där det är snöstorm året om var idag fantastiskt. Solen sken som aldrig förr, och jag tror att jag inte var den enda som kände eufori över denna vackra vårdag. Missade ett tåg, men hey vad gjorde det? Med solen i ögonen och bra musik i öronen så vore det trist att klaga.

Fick en kommentar med undringen om mitt samtal till A handlade om bekräftelsebehov och om jag saknar honom... Klart som tusan det var bekräftelsebehov. En svag stund i mitt liv som försvann lika fort som den kom. Och hade han frågat mig om jag saknar honom, så hade nog svaret blivit på samma nivå som det jag fick av honom.

En annan person som kommenterade menade att smaskiga detaljer är önskvärt. Vad är det ni vill veta?

Dagens känsla: Eufori

Mitt haltande singelliv.

När jag efter några timmars välbehövlig sömn vaknade idag, trippade jag sedvanligt upp till datorn för att kolla min blogg bland annat. Några kommentarer om att ni ser fram emot denna blogg fanns att läsa. Jag drabbades av mental skrivkramp och tänkte "hjäälp, nu vill de ha massa smaskiga detaljer om att jag redan hunnit joina 10 000 metersklubben, hamnat på efterfest i Överkalix och träffat mitt livs kärlek". Så kul har jag inte haft. Än.

Däremot har jag spenderat en hel massa tid i min rosa bubbla som smakar hubbabubba. Ni som endast följt min blogg sedan jag startade här kanske inte vet vad det innebär. Därför får ni en definitionsförklaring här:
Jag vill leva i min rosa bubbla som smakar hubbabubba. I den bubblan ska bara glada, speciella personer som jag tycker mycket om få plats. Jag vill att livet ska vara som ett evigt barnkalas med skratt och bus och utan bekymmer. Jag vill känna den där frihetskänslan som jag kände om våren, när gruset var bortsopat från gatorna, när jag för första gången testade mina nya rosa gympadojjor, hoppandes med mitt bästa hopprep. Ni vet, den där första vårdagen då allt luktar så gott och man kan gå i bara t-shirt, och varma vindar smeker huden på armarna och alla runtomkring lyser och är glada. Jag vill utforska saker och uppleva saker för första gången. Jag vill känna det där pirret som jag kände precis innan jag fick min första kyss, när jag inte visste hur det skulle smaka. Jag vill inte vara barn, men jag vill ha barndomens lekfullhet, nyfikenhet, upptäckarlust och glädje tillbaka.

Ibland får jag en känsla av eufori. Känslan av att bara vara min egen och att inte behöva ta hänsyn gör att jag känner mig hög på livet. Jag börjar sakteliga finna den självständighet jag vill ha. Jag klarar mig.

Jag har också insett att jag faktiskt hanterar att leva utanför boxen, inte bara att tänka utanför den. Det går att ha relationer som inte är det rätta enligt regelboken och som inte uppfyller alla sociala konstruktioner. Det är knepigt ibland, men det är bara att ta det för vad det är. När jag för ett tag sedan valde att trycka på delete för att slippa ett märkligt triangeldrama, ledde det till att jag fick en betydligt störra harmoni i mitt tänk. Jag hade gärnat träffat den tjejen i något helt annat sammanhang dock, hon verkade schysst.

Jag har i mitt 25-åriga liv hunnit med två separationer. Den första inträffade när jag var blott 20 år, och den relationen var stormig. Så var också separationen. Vi skrek, grät och kysstes om vartannat. Det var en hjärteslitande separation. Min senaste relation var lugn och stabil och det blåste aldrig någonsin upp till storm. Separationen var likadan; när jag släppte bomben om att jag inte ville fortsätta, tog A helt lugnt sina grejer och gick. Inget bråk, inget tjaffs. Nästan äckligt sams och jag tror jag har upplevt den perfekta separationen.

Jag har funderat mycket på vad A tänker och känner, om det är så att hans bekymmersfria attityd just bara är en attityd. Jag har nu ett svar.
Idag drabbades jag av en släng av svaghet. När jag låg och försökte sova en extra stund innan jag skulle åka iväg för en till natt på jobbet, så var jag helt klarvaken, trots att min kropp skrek att jag behövde sova. En känsla av ensamhet sköljde över mig och jag sträckte mig efter mobilen. Det var med viss tveksamhet jag ringde A. Vi pratade lite allmänt och han berättade att han ådragit sig halsfluss, varpå jag frågade om han hade fått hångla. Svaret var nekande och jag kände mig likgiltig. Vi var tysta i någon minut och jag hann tänkta att det egentligen är helt sjukt hur lite vi har att säga varandra, när vi ändå levt fem rätt bra år ihop. Min svaghet nådde sin kulmen och jag brast ut i frågan : "du.. tänker du någonsin på mig?", svaret kom snabbt och tveklöst "det har väl hänt. nån gång". Jag kunde riktigt höra hur genuint nonchalant det var. Brutalt ärligt. Någonstans inom mig kändes det skönt. Samtalet avslutades utan några som helst artighetsfraser.

Jag ska fortsätta spendera tid i min rosa bubbla som smakar hubbabubba, och det krävs nog rätt mycket för att någon ska kunna spräcka bubblan i nuläget. Jag känner mig stark.

Igår fick jag en minst sagt förvånad fråga som löd "Grynet, ligger du 29-årigt?!". Well..... Jag säger inget så har jag inget sagt.

Håll ut, läsare!

Jag har drabbats av smärre panik. Mental skrivkramp. Men håll ut, inatt kommer bloggen ni väntar på.

Nu ska jag ta hand om mina patienter en stund.

By the way.....

Vetskapen om att det ligger en heting hemma i min säng, och samtidigt själv spendera natten på jobbet.... det är ungefär lika tillfredställande som att rita en macka när man är hungrig.


Och på tal om hallonsaft: imorgon kan det hända att det blir en brutalt ärlig blogg om mitt haltande singelliv.

Grynets ordbajseri.

Jag har vid flertalet tillfällen fått höra att jag borde skriva en bok. De som klämmer på denna befängda åsikt är flera av mina bloggläsare (love you so mycket!!). Det är förvisso trevligt att få en sådan komplimang, det tyder sannolikt på att folk tycker att jag har någon slags förmåga att slänga hyffsat bra ord i någorlunda rätt ordning.. kanske till och med att substansen i mitt skrivande är något att hänga i julgranen, vad vet jag? Jag skriver vad jag tänker och det ytterst sällan jag korrekturläser mitt eget ordbajseri.
Skriva är kul. Att skriva ofta och kombinera det med en hel läsande gör att skrivandet hela tiden förbättras. Det kan jag se när jag jämför bloggar som är skrivna för några år sedan. Jag använder mycket slang och svordomar i bloggen, men det är ju inte direkt en högskoleuppsats det här. (Och på tal om det så kan jag informera att jag klämmer på en 40-sidor lång kandidatuppsats om fibromyalgi om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad. Där utlovar jag garanterat torr och korrekt svenska och för att inte tala om ännu torrare och mer korrekt vetenskap).
Hur som helst. Grynet som författarinna. Ack ve och fasa. Vad skulle jag fylla massa sidor med? Samhällskritik? Oseriösa förslag liknande det ni kan läsa i bloggen "Krig och Kärlek"? En bok med mina tankar? Hujedamig, den boken skulle nog vinna något pris för minst sålda.

Krönikor däremot, det är något jag faktiskt skulle kunna tänka mig att fördriva tid med. Nackdelen är bara att som krönikör är man aldrig så anonym som jag trivs att vara. Vi får se, om aftonbladet slår mig en pling någon dag och ger mig ett jobb som krönikör, då ska jag åtminstone tänka över det. I den tidningen behöver ju journalisterna inte ens kunna stava, så why not?

Och förresten, om det nu ska finnas en chans att aftonbladet ens uppmärksammar mig, så får ni se till att hjälpa mig öka läsarantalet.


(Bevismaterial:
Anna - @hemma säger:
vet du KArin... du borde tamigfaaen skriva en bok... diggar din blogg sååå... 'Ler'
Tack som fan Anna.)

Brutal tacksamhet.

Idag vaknar jag och är lite gladare än vanligt. En kombination av att jag fick sällskap för tredje kvällen i rad igår, och inte minst att jag fick lite brutal tacksamhet slängd i ansiktet. Att få höra "tack för ett bra snack" eller "jag är sjukt tacksam över att jag får komma hit" är riktigt galet gott.
I allmänhet är folk tamejtusan för dåliga att ge uppskattning och komplimanger. Dumt egentligen, för det är ju sådant som gör dagarna så mycket bättre.

Jag hoppas sannerligen att de som står mig närmast är medvetna om hur mycket jag uppskattar dem. Jag försöker leverera budskapet till dem.

I-landsproblemet Arne.

Nä hörrni, nu blir det tamejfan en helt oseriös blogg, men dock något jag funderat på. Jag gillar inte att äta halvfabrikat. Jag gillar att laga mat och framför allt gillar jag att veta vad som är i maten. Efter att jag blivit singel har frekvensen ökat drastiskt gällande att öppna burkar och påsar och äta utan njutning. Oftast är det rätt suspekt innehåll som varken luktar eller ser ätligt ut, men hey, det fyller ju ut buken i alla fall. Tur som attans att jag inte ens äger en micro, för i så fall skulle jag nog snart se ut som Felix eller Findus.
Idag när jag tog min sedvanliga titt i frysen efter något att tugga på så hittade jag ett par 'hamburgare'. Ni vet, såna där maskinpressade perfekt rundade köttfärsbiffar, troligtvis av rått- eller kamelkött. CHEEECK, tänkte jag och tog fram påsen. Där i låg två rackare. Nu till min fundering: Varför i hela helvete måste de klistra ihop de här stackars köttbitarna?! Fram med en liten kniv, försöka bända isär skiten. Omöjligt. Fram med en större kniv och betydligt mer våld fick jag in kniven mellan hamburgarna. Började bända lite, vilket resulterade i att den ena gick av på mitten, och det var nog millimeter ifrån att jag amputerade armen. Då gav jag upp och stekte skiten som den var. Nu sitter jag här och äter missbildad mat som smakar skit. Hey.

Mitt halvblinda öga.

Idag har jag blogginspiratationstorka. Det betyder inte att jag inte tänker idag, men snarare att tankarna är för många och för luddiga för att det ska bli något riktigt bloggämne.

Några tankar har ändå snurrat runt lite extra idag:

Hur kommer det sig att mina tjejkompisar gick ut på krogen utan att höra av sig till mig i helgen? Inte första gången det händer heller. Nu jobbade jag förvisso söndag kl 07, men det kunde de inte veta, eftersom det var ett arbetspass jag hade bytt. För att vara brutal ärlig: jag blev lite besviken. De kanske tror att jag har backat från dem, men så är det inte. Just nu behöver jag mina killkompisar mer än någonsin så jag ger dem mycket tid. Som nybliven singel är jag dock väldigt sugen på att festa. Jämt.

Idag fick jag lite brutal ärlighet slängd i ansiktet. Jag högaktar personen för det, men just det jag fick höra kändes lite onödigt. Det var mer på det där sårande sättet, än brutal ärlighet som något gott. Jag känner mig kluven.
Förresten är det intressant hur vissa begrepp sprider sig. "Brutal ärlighet", "vanilj och rosa sockervadd" "de luxe" och "önskeknull" är bara några få som jag sett dyka upp lite överallt, bland mina vänner. I like. Det är fan bra begrepp.

Den mystiske J är ju kanske inte speciellt mystisk eller hemlig längre. Speciellt inte efter att jag länkat hans rykande färska bloggadress här hos mig. Den mystiske J heter alltså Jocke. Han ser ut som Justin Timberlake (förlååååt Jocke), är snart 29 år, Djurgårdare i själ och hjärta och han gillar brutal ärlighet, precis som jag. Läs hans blogg vettja!
Jag har funderat på en sak lite extra idag; Jocke är en sådan människa som jag aldrig någonsin skulle ha träffat om det inte vore för att vi kände varandra som små. Eller snarare att han lekte med min bror. Förövrigt hänger vi absolut inte i samma kretsar, är olika på en himla massa vis faktiskt. Eller.... vi har väl levt rätt olika liv kanske jag ska säga. Det är därför han är så intressant som person, och ger mig så mycket. Igår fick han mig att komma ihåg varför jag själv började blogga. Han insåg att han fick insikter nu när han börjat skriva. Det är precis det mitt bloggande handlar om - att strukturera upp tankar genom att få ner dem i ord. Tankar och funderingar blir så mycket klarare då.

Om ni publicerar kommentarer på min blogg, där ni skriver mitt namn kommer jag troligtvis ta bort dem. Jag är väldigt anonym här. Ni som känner mig vet att det är jag. Resten behöver inte veta, för allt det där ytliga spelar ingen roll - var jag bor, vad jag heter och hur jag ser ut är ointressant i sammanhanget. Men en bild på mitt öga bjuder jag på.

Det finns en anledning till att jag valde just bilden på mitt ena öga (faktiskt det med sämst syn, men det ju kvitta). Jag försöker alltid se människan bakom ytan. Nej, inte alltid, inte i toakön på krogen eller i andra sammanhang då jag skiter fullständigt i vem jag har framför mig, bakom mig eller bredvid mig. Däremot gör jag det när det handlar om folk jag bryr mig om. Det är sällan någon idé att försöka ha kvar skyddsmurar eller försöka vara något du inte är - jag ser igenom det.. ofta rätt snabbt. Jag avslöjar lögner utan att egentligen veta hur - det har ett par personer fått smaka extra mycket på. Det är dock sällan jag påpekar att jag känner till skyddsmuren eller lögnen, det får personen själv tala om, när det känns rätt. Jag tänker inte kränka någons integritet genom att slänga det i ansiktet på dem. Och jag tänker inte döma heller.

Den mystiske J goes hemmafru.

Samtidigt som jag drar in pengar till mitt eget hushåll, jobbar min hemmafru i väldig fart. Iklädd huckle och förkläde dansar han runt i mitt hem. HAHA, kanske inte riktigt. Idag när jag kom hem var i alla fall sängen bäddad och kylen påfylld. Niiiice. Sjukt trevligt att ha sällskap som väntade...

Har lagt till en liten nätt lista med länkar till några av mina favoritbloggisar. Kommer säkert dyka upp fler allt eftersom.

Jag lever för kicken, precis som du.

Det här kommer bli en blogg som jag länge har velat skriva, har haft den i mitt huvud i en halv evighet men den har inte varit färdigfunderad. Hoppas jag har funderat klart nu. Det kommer hur som helst att bli brutal ärlighet nedan.

Lars Winnerbäck skriver många bra saker, vilket förvisso tog mig en jävla stund att inse. Nu är jag tamejfan smygkär i karln. Jag är en av dem som lever för kicken. Så gör även många av mina vänner och jag tror att hela den tankegången kan vara generationsbunden. Vi vet att vi har stora möjligheter i den här världen, vi vill inte nöja oss. Vi vill mjölka ut så mycket som möjligt ur livet, vi vill ha allt. ALLT.

Jag söker kickar. Jag vill ha kickar.... Vad menar Grynet nu? Jo, upplevelser.. som ger mig energi, spänning, sköna känslor. Jag har funderat fram och tillbaka på det här med att söka kickar. Det känns motsägelsefullt att säga att jag söker något som inte går att hitta om man letar. När jag letar efter kickar har jag förväntningar och då uteblir den här sköna känslan. Jag vill känna det hela tiden, men eftersom det inte går att leta så är det en omöjlighet. Kickarna dyker alltså upp när jag minst anar det. Det värsta är att kickar oftast handlar om nyhetens behag. Därför kan allt som från början givit kickar, bli till grå vardag och förlora alla sköna känslor.

Vad vi upplever som kickar måste nog vara väldigt individuellt. Stå och vråla på pojkar som springer efter en boll, hoppa fallskärm, sjunga perfekt på en viktig audition, titta på gråsparvar eller läsa otaliga modebloggar. Vad vet jag?

Vad går Grynet igång på då? Det har jag sannerligen funderat mig blå om, och jag tror faktiskt jag kan rabbla upp några saker som givit mig kickar sedan jag började fundera kring detta.

*Intressanta samtal. Maria, Mia, MammaM och J har bidragit massor. Det ger mig energi, nya kunskaper och insikter.
*Känslan av att kunna fixa något själv, något som inte förväntas av mig exempelvis för att jag är tjej. Det ger mig en känsla av styrka och självständighet.
*Ny bra musik. Öronorgasm är alltid en kick och i det senaste har ju bland annat Adele givit mig hopp om ny spännande musik. Grymt välgjord sådan dessutom.
*Den där rätt blöta natten då jag insåg att jag var ensam på Stockholms gator. Då jag åkte hem till någon jag aldrig hade träffat (Tack K för att du räddade mig från alla pundare och risken att bli mördad haha). Det gav mig spänning.
*Att för första gången på 15 år stå öga mot öga med barndomskärleken. En av favoriterna i den här listan faktiskt. Spänning där också.
*Människor, nya bekantskaper. Ger mig..allt.
*Igår kväll då jag stod i korsningen St Eriksgatan-Fleminggatan och bara betraktade staden och människorna. Och hade den där känslan av frihet och styrka - känslan av att kunna göra vad jag vill, när jag vill.
*En impulsiv resa till Karlstad, som gav mig massor. Återigen spänning.
*När jag var bitch de luxe och flörtade med en kille, endast med baktanken att få skjuts hem från krogen senare den natten. Skönt att inte alltid försöka vara genomgod.
*Galen shopping. Innan jul fick jag ett sådant tokanfall och brände tusenlappar på kläder och skor, på bara minuter. Kläder som jag sedan aldrig har använt, för jag gillar egentligen inte senapsgula toppar och fula korta grå byxor, vilket jag uppenbarligen trodde den dagen. Shopping är nog det som ger kortvarigast kick, och en väldigt tillfällig tillfredställelse. Men ack så skönt det är.
*Att släppa på kontrollen. Inte veta vad som är lek och allvar och låta någon annan styra. Känslan av undergivenhet.
*Köra bil långa sträckor. Känslan av att själv bestämma vilka vägar jag ska ta, känslan av frihet.
*Att veta att jag klarar mig. Jag klarar mig på egen hand. Jag behöver ingen. Det betyder inte att jag vill vara ensam, jag vill ha många i mitt liv. Jag vill leva i min rosa bubbla som smakar hubbabubba och är du riktigt snäll så är du välkommen att hoppa in.

Jag kan säkert komma på mer om jag funderar....men nu vill jag veta:
Vad får du kickar av?


Förövrigt har jag ett par spännande möten att se fram emot. Hoppas verkligen det blir av, och hoppas det ger mig nya kickar.

Alla jävlars komersiella jävla jippo.

Jag hade ett skitbra upplägg för en blogg, som en fortsättning på föregående text. Fick massa input efter en diskussion om ämnet. Får se om jag kan komma dit innan jag skrivit klart. Just nu är det kaos i skallen.

Igår var det alla hjärtans dag. Detta hemska komersiella jippo som jag aldrig riktigt förstått syftet med. Ska vi vara extra kära en dag om året? Snacka om spel och falskhet! Igår var dock första gången på tio år som jag var singel på denna överskattade dag. Hade lite funderingar om hur det skulle kännas, men det var helt lugnt. Fick geléhjärtan av Vera på förmiddagen, en ros av mamma på eftermiddagen (som jag ställde i en gammal ursköljd ölflaska för att jag inte orkade rota fram en passande vas. Blomjäveln tvärdog. Va fan, öl är ju gott?). Sen fick jag sällskap på kvällen. Sjukt bra och välbehövliga kramar. Jag är numera utsedd till officiell datanörd för att jag råkade kirra ett byte av en hårddisk. Och dessutom har jag utsett mig själv till världsmästare i geléhjärtekrig.

Den här dagen däremot har väl varit lite sisodär. Har hamnat i en galet sjuk situation, en situation jag upplevt tidigare, med andra människor. Ett triangeldrama som inte är ett triangeldrama. Jag har försökt hålla låg profil och vara schysst. Inte spela spel mot den jag bryr mig om, inte säga för mycket till den jag bryr mig mindre om. I slutändan är det ändå jag som blir utsedd till...... ja jag vet inte? Idag flippade jag totalt, hela grejen började likna tjejfighterna i mellanstadiet. En person drar ur info, smsar den andra, som smsar argt till mig, jag flippar på den första som flippar på mig som smsar den andra. Ja vad ska man säga? Jag blev sådär nästan-arg (vilket är det värsta jag kan åstakomma) och raderade den ena ur mitt liv. Räddningen var när ett par skor anlände. Det står gucci på dem.

Nåväl, ska se om jag kan skriva lite som fortsättning på föregående blogg.

Jag kanske borde reda ut det här begreppet "brutalt ärlig". Det handlar förstås inte om att gå på som en ångvält mot allt och alla och säga vad man tycker bara för att. Det handlar mer om att våga stå för vad man tänker och känner. Det är alltså viktigast att i första hand vara brutalt ärlig mot sig själv, så man vet var man står och vara den man vill vara och acceptera det. Sedan kan man vara brutalt ärlig mot alla. Jag högaktar personer med den förmågan. Jag ser dem som starka. Att filosofera, fundera och rannsaka sig själv är väl receptet? Hade jag dock varit brutalt ärlig mot andra angående det jag skrev om innan, då hade jag suttit i skiten nu. Men det handlar mer om att man måste välja sina fighter, eller hur? Jag väljer sällan att gå in i fighter. Jag är absolut inte konflikträdd, men oftast ger det mig inget att bråka, då det är skitsaker som upprör.

Jag tror att den här brutala ärligheten kan leda till den balansen jag vill ha. Det vill säga, att inte vara rädd för livets svängningar. De gånger jag inte haft balans är när jag mått så dåligt att tankarna bara varit ett virrvarr, jag tappar kontrollen. Känns som att någon ryckt bort mattan under fötterna. Förvisso är jag nog en person som jag gillar att ha kontroll på mig själv, så kontroll - balans hör nog ihop.
"motgångar kan man ha också, bara man kan hantera sina känslor. när känslorna blir ohanterbara så försvinner balansen.. eller?" Citat: jag. (jag har mina stunder!)
Balans är helt enkelt att veta vem man är. Känna sig själv och trivas med sig själv.

Som ni kanske uppmärksammat har jag reggat mig på bloggtoppen. Detta för att få lite statistik över antalet läsare. Blogspot är inte så generösa med sådana funktioner! Hur som haver så är det betydligt fler som läser min obetydelselösa skit än vad jag hade trott. Förra bloggen hade 70 läsare på ett dygn. Skrämmande, men riktigt kul!

Nästa blogg får nog handla om kickar. Att söka kickar och uppleva kickar. Adele och Nikola Sarvecic är två för mig nyupptäckt artister som givit mig kickar.


Det är en jävla skillnad på att bara vara bitch, och att vara bitch de luxe.

Balans och känslobortfall.

Många av mina favoritbloggare skriver mycket om att de vill finna balans i livet. Känslomässig balans. Är det något man kan uppnå? Jag känner en person som minst sagt har en stor dos känslomässig balans, inget tycks rubba honom och hans värld. Jag vet inte om det är något jag någonsin skulle vilja sträva efter. För mig skulle det kännas oerhört trist, jag gillar dynamiken bland alla känslor. Jag har för mycket balans just nu, uppenbarligen, då mina känslor kan liknas med ett rakt streck. Kanske finns där lite vågmönster, men för det mesta känns det som att jag tuggar antidepressiva i fulldos. Avtrubbad. Kanske har ovanstående person smittat mig?

Ett gammalt ex till mig sa en gång att en av Stings låtar handlar om mig. "She can be all four seasons in one day" är titeln. Det var för flera år sedan, i slutet av mina tonår. Under min barndom och tonår hade jag hett temperament. Jag såg svart när jag blev arg, jag slog sönder saker och skrek tills jag inte fick luft. Stackars mamma fick vända mig upp och ner så att jag skulle börja andas igen. Mina humörsvängningar har tråkigt nog alltid varit föremål för pikar och retsamma skämt, framför allt då inom familjen. Det var fult att bli förbannad. Det var fult att känna. Någon gång la jag locket på. Jag slutade bli arg. Visst kan jag än idag bli irriterad, men det blir liksom aldrig mer än så. Jag ser aldrig svart, jag slår aldrig sönder något. Jag tror att jag istället för att känna ilska, blir ledsen. Jag går in i mig själv och blir apatisk en stund.

Men jag gråter inte heller. Varför gör jag inte det? Är det fult att gråta också? Lägger jag locket på? Eller tog tårarna slut den där gången, då jag blev osams i kvadrat med Maria..... För då grät jag som aldrig förr. Jag känner ibland för att gråta, men det är bara...tomt.. Tårarna kan bränna, men det svämmar aldrig över. Jag tar mig samman. Jag känner mig fånig.

Ibland kan jag fundera på var all ilska och gråt tar vägen.. rinner det bara av mig? Eller lagras det på något hemligt ställe och bara väntar på att få komma ut... hoppas inte, för den dagen det i så fall svämmar över, då kommer det brinna totalt i min skalle. Ironiskt nog har två personer idag sagt att de tror att jag är bra på att slåss. Skulle jag få chansen så kanske ingen skulle få stopp på mig.

Jag tror att jag är en person som i grunden är rätt lätt att ha och göra med. Har lätt för att snacka bort timmar, hittar gärna på saker. Lär du känna mig märker du nog att jag är komplex.. med min filosofiska hjärna kan jag nog vara ganska svår att förstå sig på ibland. Jag analyserar sönder saker. Å ena sidan vill jag sluta upp med det, men å andra sidan är det mina tankar som leder mig framåt, som får mig att komma till insikt och få perspektiv. Utveckling. Under mina riktigt svarta perioder i livet har jag analyserat som mest. Då har jag alltid önskat att jag vore riktigt urblåst och korkad och utan tankeförmåga. Men jag har alltid kommit ur det svarta, med ny styrka och nya insikter. Och massa livserfarenhet.

Förövrigt är jag lycklig. Och nyfiken på en ny bekantskap.

Att vara eller icke vara....brutalt ärlig.

Det finns självfallet tillfällen då brutal ärlighet inte är att föredra. Jag skulle ju aldrig vara brutalt ärlig om syftet endast är för att såra. Men brutal ärlighet är svårt, det finns inte alltid rätt eller fel.

Ett dilemma har stört mig i det senaste. Jag har funderat fram och tillbaka om huruvida jag skulle vara brutalt ärlig mot en person angående något som jag inte tänker berätta här. I det här fallet kunde brutal ärlighet innebära slutet på en uppskattad vänskap. Att inte berätta innebar spel och falskhet. Har försökt styra mina tankar och känslor i andra banor för att slippa dilemmat, men som ni alla vet så lever just tankar och känslor ett eget liv lite för ofta. Jag valde brutal ärlighet. Skönt som attans, för nu kan jag släppa dilemmat och gå vidare. Hela dagen har det här stört mig och de blev flipp de luxe i Grynets huvud. Nu i efterhand känner jag mig förvånansvärt glad och uppåt. Vänskapen verkar få finnas kvar, thats reeeaaally nice. Jag hoppas faktiskt att inget kommer att förändras, även om det är lite svårt att avgöra just nu.

Idag när jag sov som bäst efter gårdagens nattjobb, ringde min telefon konstant. Pratade med de flesta i sömnen, men två samtal fick mig att vakna lite extra. Ett par olika personer som vill träffa mig inom kort, internetvänskaper båda två (yeye, Grynet är datanörd).. Det kan nog bli bra det där.

Min själsfrände.

Ikväll är en sådan där kväll då jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Kan bero på att somliga har delat med sig av massa energi, eller kanske helt enkelt på tristessen på jobbet.

I fredags drog jag och Maria, min kusin en rejäl fylla, från lunchtid fram till småtimmarna. Galet kul, även om femton timmars festade tog ut sin rätt dagen därpå. Jag och Maria har knappt pratat de senaste åren, efter en minst sagt otrevlig kväll på krogen då vi blev osams i kvadrat. Att vi blev osams var nog mitt livs största sorg och det slutade med diverse piller och terapi hos en grå och tråkig terapeut. Nu är det i alla fall överspelat, vilket glädjer mig något enormt.
Har ni, kära läsare, någon ni kan kalla själsfrände? På riktigt, så där ända in i hjärtat, hjärnan och benmärgen? För mig är Maria det. Vi delar allt det där tror jag. Förvisso är vi ju som sagt släkt, så vi har väl lite av samma blod i våra ådror. Men det är helt otroligt hur vi tycker lika och tänker lika om allt. Diskussionerna var hetsiga och vi kom båda fram till att vi saknat det oerhört. Hon är mitt livs kärlek. Babycousinlove till dig, Maria! ..och grattis på födelsedagen!

För ett tag sedan, ungefär samtidigt som jag och A gjorde slut, kändes det som att mina vänner sprang och gömde sig. Några valde sida, och jag visste inte vilka jag kunde lita på. Nu känner jag raka motsatsen - jag har så många runt om mig som jag uppskattar helt galet mycket, och de som faktiskt valde bort mig funderar jag inte så mycket på.

Jag har i det senaste fått höra flera gånger att jag ser ut att må riktigt bra, och att jag ser lycklig ut. Är det inte konstigt med tanke på allt som hänt de senaste månaderna? Jag måste nog ha upplevt den perfekta separationen, där bråk och tjaffs inte har existerat och det är förstås en anledning till att jag mår bra. Samtidigt som avsaknaden av reaktion får mig att undra vad A faktiskt kände för mig.

Jag har varit lite småtjurig på mig själv här en stund. Lite tjurig för att jag kanske är lite för snäll ibland. Kanske borde kräva en förklaring när någon faktiskt beter sig märkligt?

FörvirringFörvirringFörvirring

Jag blir snart knäpp på förvirringen i min hjärna. Just det här med att känna känslor lite halvt, men inte få ut dem, det är tärande. Känner för att gråta, men jag vet inte varför. Gråtit har jag nog inte gjort på över ett år, minns inte ens när jag grät ordentligt sist. Det känns verkligen som att jag har glömt bort hur man får ut känslorna.

Skrev tidigare om en sjukt skum reaktion jag fick av J. Jag har fått samma reaktion igen. Blev ledsen, men likgiltigheten (eller uppgivenhet?) tar över när jag försöker känna något. Jag la dock ingen större vikt vid varför reaktionen kom, och när jag frågade fick jag inget svar. Men när 'bekräftelse' och 'reaktionen' blev ett samband så kom den totala förvirringen och hjärnan började koka. Tankarna jag vill slå ifrån mig snurrar i 280 i min skalle. Jag vill fråga om innebörden - samtidigt vill jag inte dra ur något ur någon som inte vill förklara. Tror dock att jag blir knäpp om jag inte får ett svar. Kommer det upprepas fler gånger? Kan det undvikas om jag vet varför? Visst kan jag analysera och komma fram till ett svar i mitt eget huvud, men jag vill nog ha ett svar som är genuint.

Skulle jag prata med vissa av mina vänner om det här, så skulle de såga mig totalt. Det känns märkligt.....

Fick en del reaktioner om att jag var för hård mot A i en tidigare blogg. Förstår det verkligen. Kanske var jag för hård, men jag tror nog att ni inte hade reagerat lika kraftigt om ni vetat lite mer om...allt.

Och förresten. Fråga mig aldrig något som du inte är beredd att höra svaret på. Jag är brutalt ärlig, därför kommer jag svara brutalt ärlig. Visst, jag kan vara sjukt bra på att ljuga också, men då ska jag ha mycket att vinna på att göra det.

Tack J för att du gjorde min födelsedag bra. :)

I love my life.

Manana manana. Snälla vänner, förvänta er ingen fika imorgon. Jag har druckit chardonnay på terrassen sen kl 13.00. Efter det vitt vin och nu öl. Jag och Maria är fulla som vårdiken och ska snart dra in till stan, jag har så kul att jag snart går åt. Min moster och hennes svägerska har varit här och haft djupa diskussioner i kombination med alkohol. I love them all. Bästa fucking dagen på länge!!! Att jag är full som ett vårdike i skrivande stund är en helt annan femma.

J, jag gillar att ha dig i mitt liv. Du är en sjukt bra vän, och det uppskattas. Kompislove till dig. Sinnessjukt vad jag har respekt för dig... du ger mig mer än de flesta! PUSSSSSSAAA

Ikväll blir det röj de luxe, med ragg till Maria som mål! HELL YEAH!

2 besvikelser på 1 dag.

Den här dagen har varit konstig. Jag har absolut inte gjort ett endaste smack och det hör sannerligen till ovanligheterna. På något konstigt sätt har det varit skönt, även om jag emellanåt har känt hur det har ryckt i DAMP-nerverna. Vaknade med halsont och har mått lite halvtasigt, det har nog gjort det lättare att relaxa fullt ut. Kan faktiskt inte minnas när jag tog det så lugnt en hel dag förut. Konstig känsla.

Sjukt glad för alla kommentarer. Fanns någon där som jag inte har en aning om vem det är, och dessutom vet jag att ni är fler som läser, era rackarungar!

Ett par besvikelser har jag hunnit med. Den första var när Mr M missade att dra in ett par ruskigt snygga skor från le coq till mig på tradera. Han lovade dyrt och heligt, men missade. Nåväl, den bitterheten går nog över snart! ;)

Den andra besvikelsen var beskedet över att A avstår från festligheter på min 25-årsdag på lördag. Efter fem år tillsammans är han den personen som står mig närmast, även om vi träffas vansinnigt lite just nu. Jag hade verkligen velat ha honom där, han känner till min ångest över den här födelsedagen. Han får dock göra sina prioriteringar precis som han vill, men att välja att ha näsan i böckerna istället känns fan som en spark i magen. Det är ju om inte annat ett väldigt lätt sätt att göra sig av med vänner på rekordtid. A, man kan inte bara lära av böckerna, man måste lära av livet också. Kom ihåg det.

Jag skulle helst vilja rymma och skita i allt som har med födelsedagen och firandet att göra. Och J, du skulle aldrig nämnt det där med kidnappning... aldrig har en sån grej känts så efterlängtad.

Grattis J....

Snacka om att jag har grava humörsvängningar. Den här veckan har jag kört på varannan-dag-principen och varit på strålande humör hela måndagen, sjukt bitter hela tisdagen, och återigen galet glad idag. I tisdags fick jag höra att jag borde bjuda på ett leende, och chefen sa åt mig att jag inte behöver bli så förbannad. Men jag hade fan anledning. Jag har jobbat med världens sötaste undersköterska, GunBritt, dessa tre dagar. Igår hade vi våra humörsvängningar om vartannat, när hon var glad var jag sur och tvärtom. När jag började på jobbet tyckte jag att GunBritt mest var skrämmande, med sina 40-års erfarenhet på sjukan. Nu är hon söt som en hundvalp. Var tvungen att kramas med henne innan hon gick hem idag.

Jag måste bara ge J ett pris för den bästa bloggkommentaren ever. Den finns under föregående blogg, och är helt klart läsvärd! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig, och killen ökade andelen plus i loggboken. Jag gillar verkligen när folk kan spinna vidare på mina sjuka idéer, och hur han gick från militär charmkurs till tyskarnas kåthet på älgskyltar är fan ofattbart. But i like it. Reeeeaally like it. Grattis J, du vinner en rosa brödrost i valfri färg!

Förövrigt tycker jag att ni är i allmänhet dåliga på att kommentera. Jag vet inte hur många som läser den här skiten och skulle vara evigt tacksam om ni som läser regelbundet kunde ge er till känna, genom att skriva en kommentar. Inte anonym då förstås. Gör ni inte det så slutar jag blogga. PÖH!

Krig och kärlek...

Många av mina vänner är knäppa. Riktigt knäppa. Och då menar jag förstås inte på ett dåligt vis, utan de har lika mycket galna påhitt som jag har. De som ligger i topplistan där är nog förstås Vera och Anna som mest hittar på galet bus, som att leka "inte nudda golv" eller liknande. Mike har jag så sinnessjuka konversationer att om folk hörde oss skulle vi nog bli inspärrade resten av livet. J och jag har kommit på att steka pannkakor och hur man är i sängkammaren har ett samband... tja jag skulle nog kunna nämna hur många namn som helst. Idag har en ny stjärna dykt upp på himlen. Mia. Vi har verkligen kommit fram till något riktigt riktigt bra.

Eftersom Sverige inte har varit i krig på riktigt länge, vilket förvisso är oerhört trevligt, så kan man ju ifrågasätta varför vi ska ha ett försvar och bränna hur mycket pengar som helst på värnplikt och så. Nu vet jag förvisso att de gör om hela skiten och satsar massa på utlandsstyrkor, men skitsamma, det hör inte hit! ...vart var jag...?
Jo! Krig förekommer inte här, inte i den bemärkelsen i alla fall. Snarare krig mellan man och kvinna som lever i partnerrelationer, det är nog oerhört vanligt. Varför håller tvåsamheten på att rasa samman? I ett samhälle där vi är så tillgängliga via internet, mobiler och fortfarande även fax så rullar saker på i en galen fart. Otrohet över nätet är vanligt, och oftast tycker den som är otrogen att "jag har ju inte gjort nåt". Men den som drabbas mår ändå dåligt. Folk skiljer sig till höger och fucking vänster. Barn har plastpappor och plastkort och rondellhundar och risken för inavel ökar säkert varje dag eftersom alla är släkt med alla. Hur som helst har jag och Mia kommit på hur vi kan få Sverige att bli ett bättre, kärleksfullare samhälle, och vi har kommit på hur tvåsamheten kan räddas! (jaaajaaa jag tror inte på tvåsamhet, men skit i det nu!)

Nu undrar ni, vad faaaan har Sveriges försvar och kärlek med varandra att göra?!
Jo för faaan, använd alla regementen i Sverige, fyll dem med våra karlar i samma ålder som de idag gör värnplikt, låt dem vara borta i 10 månader.. men lär dem för fan inte att låtsaskriga.



SKICKA DEM PÅ CHARMKURS!

halleFUCKINGluja!

Jag har verkligen haft en oförskämt bra helg. Ni vet, så där att man mår galet bra varenda sekund! Det faktum att det var min första hellediga helg på 8 veckor eller så gjorde nog att känslan blev extra stark.. och 3 dagar ledig, det kan jag inte ens minnas när jag hade senast!

Helgen har bestått av en hel del bra snack, och en hel del egoboost. Välbehövligt. Snack och nöjen är det enda jag bedrivit. Telefonen ringde konstant, i love it!

Jag och Mia (min underbara vän som jag inte träffat i verkliga livet ännu.. hoppas dock det kan ske snart!) pratade i telefon i ett par timmar tror jag, men det kändes som en kvart. Mycket prat om relationer och hon gav väldigt intressanta analyser - smart tjej det där. Och verkligen bra människokännare. Vi pratade mycket om att känna sig säker på vem man är och att leva som den personen man vill vara. Klart att det finns tillfällen när vem som helst kan känna sig osäker, tafatt eller att självförtroendet och självkänslan är i botten. I det stora hela känner jag ändå att jag är trygg med den jag är, och jag är den jag vill vara. Och på de områdena jag inte är den jag vill vara, jobbar jag vidare! Personlig utveckling, det är nog en av alla meningar med livet. För mig då.

En sån där filosofisk fråga har ploppat upp i min skalle igen: Är känslan av att vilja känna sig speciell för någon, samma sak som bekräftelsebehov? Och oavsett vad det är, är det ett tecken på svaghet?

För att kompensera stureplansbesöket i fredags, var jag tvungen att spendera lördagen på Kellys och plåtbåten. Jag känner mig kluven!

Helgen avslutades helt perfekt, men det håller jag för mig själv. men halleFUCKINGluja! Dessutom har veckan börjat riktigt bra också, trots att jag försov mig. Humöret är på topp helt enkelt!

Lars "jag är så jävla bitter" Winnerbäck del 2.

Måste ju nästan förklara gårdagkvällen eftersom folk verkar är så frågande om varför jag var på stureplan!
Det var inte så farligt som det låter. Skönt barhäng, några öl och bästa snacket på länge. Fick en grym kick av det och en massa input. Mådde galet bra när jag åkte hem.

Dessutom hände något mycket osvenskt, och framför allt ostockholmskt! Träffade ett oerhört trevligt par på tåget. Killen hade bott i samma stad som min släkt kommer ifrån i Norge. Han kände många med mitt efternamn, folk som kan vara mina släktingar utan att jag vet om det. Tjejen var från Falköping. Nyinflyttade här och väldigt pratglada! Det slutade med att jag gav dem mitt nummer och bjöd in på fika någon dag. Hoppas de hör av sig!



Okej okej. Jag ska göra det igen. Egentligen hade jag tänkt lägga upp den här texten först. Inte tröttna nu, utan läs, okej?

This is my life:

Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as *
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...

Lars "jag är så jävla bitter" Winnerbäck.

Jag gillar inte att blogga musiktexter, men ibland är dem alldeles för slående för att låta bli.

Går och drömmer om dig ibland, ja jag går och drömmer att du var här. Du som alltid håller min hand o du som kan förklara allt det här. Du som har ett eget liv, men som delar mitt liv när jag vill. Fast jag har ett eget liv, så drömmer jag om dig lite till.

Du som skrattar lika mycket som jag, och du som är mild o god o generös och du som tycker precis som jag, å som inte försöker vara så överseriös

Låt mig veta om du känner dig träffad. ;)

Och kära vänner: Ni har numera rätt att skjuta mig. Ja, jag har varit på stureplan.