Önskebloggar.

• Björn Gustavsson. Ni vet alla vem han är
• Kungen. Ingen närmare förklaring nödvändig
• Joel. Min galna kollega.
• Tobbe. Också galen kollega.
• Dr Hyldahl. En överläkare med galet mycket pondus.

Sykepleieautorisasjon.

..är ett sjukt kul ord som översätt som "sjuksköterskelegitimation".

Fick inbetalningsavin idag. Ska betala idag och därmed är jag legitimerad i Norge också.
Ringde direkt till min handläggare på Helsenor och berättade att var klart. Han ska fixa jobb till mig i maj. En månad kvar, sen drar jag till grannlandet och tjänar fina pengar.

Grattis Grynet. Tack Grynet.

Dagens känsla: Idag går det åt rätt håll.

Motto.

....och ytterligare en gång har jag fått mitt motto bekräftat: Grynet har alltid rätt.

Och hon vet saker innan folk berättar det.

Dagens känsla: Nöjd.

Bajspuck.

Har just bett personen som står mig närmast att resa till ett varmare klimat. Jag vet att jag inte kan kräva något, men i vissa lägen önskar jag verkligen att guitar hero kunde prioriteras lägre. Ego? Må så vara.

Idag behöver jag er som fan, kära vänner. Idag lyser de flesta med sin frånvaro.

Dessutom känns hela grejen med S bara jobbig idag. Fortfarande för mycket på minuslistan och jag orkar inte sakna. Värt att lägga energi då? Bättre att lägga ner?

Nu är det operation: sortera känslor som gäller.

3 personer har idag tryckt bort mig när jag försökt ringa. Kul att man är omtyckt.

Dagens känsla: Impulsen får inte vinna.

Mamma.

Telefonsamtal med mamma.

Mamma: vi ska cykla upp till antikmässan nu, skaru me?
Jag (klagande): Åh, jag vill också ha en cykel
Mamma: Du har ju en cykel?
Jag: Nej de har ju blivit stulna.
Mamma: Men vi har ju köpt en.
Jag (förvirrat): EEh, va?
Mamma: Ja, vi har ju köpt en till dig, den står i vårt garage. Det var flera månader sen.
Jag: EEh, det har ni inte sagt?
Mamma (glatt): Oj, då har vi väl glömt säga det då. Men du har i alla fall en cykel.

Det är oerhört kul med presenter. Men det är ju roligare om man faktiskt får veta att man fått dem. HAHA

Dagens känsla: Skrattig

Fylleblogg?

Ikväll skulle jag nästan kunna prestera en fylleblogg. Brutalt ärlig sådan. Trots att jag lekt drinkhora på ett oerhört osofistikerat ställe är jag dock för nykter för att plita ner brutalt ärliga sanningar.

Dagen har bestått av fjorton timmar jobb. Sekretesslagen gör att jag inte kan berätta något, även om det skulle vara ruskigt kul att dela med mig av diverse historier.

Vilka känslor har jag haft idag då? Jag har varit trött. Jag har varit glad över hur bra jag skött mig. Jag har skrattat så jag har fått ont i magen. Jag har känt leda. Jag har känt ett sting av svartsjuka. Det sista är fan scary.

Dagens känsla: Vissa känslor måste jag slå ifrån mig.

Omvänd psykologi?

Jag har tidigare skrivit om mitt sexrelaterade shoppingbegär. Idag tog jag mig in till den hemskaste stadsdelen i den kungliga huvudstaden, nämligen City. Detta för att hämta ut mina jeans som jag köpte igår, i en kombination av sexbrist och allmänt behov. Självfallet passade jag på att besöka diverse andra butiker, men av olika anledningar lät jag bli att shoppa (bra drag, hemma väntade en högst oväntad räkning, suck).
En tanke slog mig. Istället för att fokusera på allt jag köper, ska jag från och med nu fokusera på det jag inte köper. Idag jag inte köpt ett tiotal par skor, en palestinasjal från friis & co, ett linne, en klänning, ett armbandsur, ett smycke från dyrberg, några jackor. Jag har säkert sparat 15.000 kr. Resonemanget är dock lika vettigt som när jag och mitt ex E räknade allt i hubbabubba för att vi hade dubbelt så mycket då. Åh vad jag skulle vilja bli analyserad av självaste Freud.

Tog en skön ensamlunch på ett av caféerna jag besökt allra mest genom åren. Har varit där ensam, med bästa killkompisarna, söta vänninor, någon okänd person och till och med på date. Tuggade på min hälsotallrik och bläddrade slött i en av de största modeblaskorna, men insåg snabbt att jag fortfarande ogillar sådant skräp. Läste nyheter istället och avslutade lunchen med en espresso. Självvald ensamhet kan vara galet bra och ger mig lugn och harmoni. Ofrivillig ensamhet får mig att må skit.

Tog omvägar till centralen för att inte göra något dumt.

Nu har jag beställt en ny dator. Hallefuckingluja.

Dagens känsla: Det funkar.

Min underbara Bajen-mormor.

Min mormor kan vara en av de roligaste personerna jag känner. Gammal, hjärtsjuk de luxe och Bajare i själ och hjärta. Hela hennes hem är fullt med Hammarbyprylar. Har varit på tripp med henne idag till ett par blomsterbutiker och tänkte dela med mig av ett par mormorcitat. Hon pratar bred Söderkis-stockholmska och trots att hon knappt orkar gå är hon stor i käften.

Mormor pratar om sina nya hammarbysneakers:
- Men märket é ju på undersidan så ja´får ju steppa utav bara helvete om dé ska synas. (eller hur mormor, du orkar ju knappt gå 5 meter)

Mormor diskuterar någon bekant:
-Han é ju så jävla snål så han gråter väl när han skiter.

Mormor är irriterad på en bil som parkerat snett:
Jag: - Gå fram till honom och hytte med näven på riktigt tant-vis mormor.
Mormor: Hytte med neven? Nej fan jag drämmer till han på en gång. (samtidigt knyter hon näven och boxas i luften varpå jag hinner fundera på om ansträngningen kommer leda till en hjärtinfarkt)

Vi diskuterar en restaurang:
Mormor: - É kötte genomstekt då?
Jag: - Men rött kött är väl gott?
Mormor: Rött kött? Ne, då kan ja´ likagärna bita en ko i arslet på en gång.

Jag skrattade så jag grät.

Bilder?

Borde jag börja dratta in lite bilder i min blogg?

Vänner.

Ibland prövas vännerna, även om det är ofrivilligt. Jag har sannerligen insett att både MrM och S är sanna vänner. Tack för att ni finns.

Lite förvånad över att andra vänner lyser med sin frånvaro just nu.

Jag funderar allvarligt på att banta min bekantskapskrets en hel massa, då många av vännerna känns utslitna. Eller helt enkelt för att vänskap inte är enkelriktad.

Har berättat för tre personer om mitt dåliga beteende igår, varav en av dem kände till mycket om det sedan tidigare. Beteendet fortsatte dessvärre imorse och just nu kämpar jag som fan mot det. Det sitter sjukt långt inne att prata om det till och med för mina närmaste vänner. Så förvänta er inte, kära bloggläsare, att jag kommer avslöja vad det handlar om. Här är brutal ärlighet svårt.

Dagens känsla: Tack för den, du...

Amicus certus in re incerta cernitur

Dåligt beteende.

Fan i helvete.

Mitt absolut värsta beteende är tillbaka. Det är inte insomnia jag syftar på. Inte sett röken av detta på 2 år, nu har det kommit smygandes och inatt är det tillbaka i samma gamla visa.

Undrar om ens A vet, efter 5 år tillsammans.

Fan.

Brutalt ärligt om sex.

Jag har upptäckt en sak. När jag lider av sexbrist drabbas jag av ett hysteriskt shoppingbegär och det är då de flesta av mina onödiga köp sker. Det måste ju handla om tillfredställelsebehov eller något.

Kanske ska börja prostituera mig. Bara tjäna pengar, men inte spendera. Bli rik på nolltid.

Nej usch.

Till råga på allt har Arne gått i pension, efter inte så lång, men ack så trogen tjänst.

Dagens känsla: Rastlös

Äta kaka.

Efter ett par dagar intensivt funderande har min hjärna landat. Man kan ha kakan och äta den, i alla fall i teorin. Hoppas det funkar i praktiken också.

På topp.

Jag jobbar på ett privat sjukhus. Det borde ju ge lite löneförmåner. Amputation av skallen skulle jag vilja få.

Annars räcker det med lobotomi de luxe.

Dagens känsla: Leda.

Mardrömmar.

Idag vaknade jag flera gånger av att jag drömde mardrömmar, säkert för att det är fullmåne. Varje gång jag somnade om så fortsatte jag drömma samma sak. Drömmarna i sig var ganska overkliga, men de var så starka så känslan hängde kvar en lång stund efter att jag klivit upp. Det var en gnagande känsla i hjärtat. Vore intressant att höra Herr Freuds tolkning. Stackars S fick nästan ett utskällning för att han sprang runt och jävlades i min skalle när jag sov.

Hans beslut som jag blev glad över igår, ändrades idag så att jag blev mindre glad. Kanske lika bra, för uppenbarligen har jag mycket att fundera över där. För att göra en story enkel: det är lite för mycket på minus-listan.

Har åter igen blivit dömd av en vän och en annan person åkte med på köpet. Frågan är mest hur man kan döma ut någon man aldrig träffat. Det går över mitt förstånd och det gör att min respekt för personen som dömer sjunker kraftigt.

Dagens känsla: Ängeln och djävulen på mina axlar har världskrig

Jag väljer att se bakom dina murar och jag finns här för dig.

SnobbGrynet

Klocken är 04.30 och jag sitter på jobbet. Den segaste stunden är över och nu börjar jag så smått piggna till igen. Hjärnan är dock inte så alert att jag har något djupt eller vettigt att skriva.

S gjorde mig sjukt glad för ett par timmar sedan, då han tog ett beslut som jag uppskattar galet mycket. Han tycks leva för stunden, precis som jag (lite inspirerat av Lars Winnerbäck där..). Spontanitet är skönt och ger mig en kick.

Fick ett tack idag som värmde. Tack för det, J.

Jag har förresten fått höra att jag är lite av en snobb, från flera håll. Fast på ett högst positivt sätt enligt personerna. Kan snobb vara positivt? Oh well... jag är, enligt mig själv, oerhört osnobbig. Men att jag gillar skor och väskor, eller att äta på en högklassig restaurang är en annan sak. Och dessutom är jag av den åsikten att pengar ska spenderas.

Nattens känsla: Planeten känns som halvtuggad kola.

Numerologi.

Jag är en femma enligt numerologin.

Femman är en filosofisk och djup person som ofta söker något mer än en stabil tillvaro. Religion och mystik spelar ofta en stor roll i femmans liv.

Hm.

Femmor är människor som älskar förändringar. De är beredda att kasta sig in i nya saker och gör det med stor entusiasm. Att ha förutfattade meningar om andra försöker de undvika, istället försöker de se det positiva i alla de möter.
Har du livstalet 5 så har du ett stort behov av att känna dig fri. Du har en mångsidighet som de flesta saknar och tar för det mesta livet med en klackspark. Ditt goda humör och snabbtänkta intellekt motiverar ofta andra människor och detta medverkar till att du många gånger står i centrum när du träffar dina vänner. Du avskyr bråk och gräl och för att lösa en konflikt föredrar du att diskutera. Dessutom utstrålar du en sexuell dragningskraft.
Brist på tålamod kan ligga dig till last och om du inte känner dig tillfreds med dig själv kan du lättare än andra börja missbruka sex och droger. De flesta med livstal 5 brukar hamna i denna riskzon någon gång i sitt liv men de som är medvetna om sina begränsningar klarar av att hålla det under kontroll.

Oviktig ovetenskaplig teori.

Jag har en teori om hur det är att göra slut med någon efter ett långt förhållande. Min alldeles förträffligt ovetenskapliga teori angående detta förklaras med tre faser.
I fas ett är själva göra slutandet. Ni vet nog allihop, kära läsare, vad det innefattar. Fas två är när den andra träffar någon ny. Uppbrottet blir definitivt på något vis och vare sig det tar en vecka eller ett år så kan detta komma som ett slag i magen. Sista fasen är när man inser att man kommit över sin föredetta. Det kan svida till lite att veta att känslorna faktiskt är helt väck.

Jag skrev igår att jag fortfarande funderar på om det ska komma någon krasch efter uppbrottet med A. Jag har tänkt på hur det ska kännas den dagen han träffar någon ny. Idag fick jag veta att han har börjat dejta en tjej. Yngre, söt som attans och säkert kanonbra på alla sätt och vis. Det kändes lite märkligt när han berättade om hur det hade klickat mellan dem. Men det gjorde inte ont, jag blev inte ledsen, jag blev inte svartsjuk....jag blev glad för hans skull.

Själv har jag idag fått träffa S och hans kompisar en sväng. Galet roliga norrlänningar och tydligen har vi allihop fantastisk lik musiksmak. De fick pluspoäng för att de gillar Misfits!
Det svider som tusan att jag är på jobbet medan de är ute och festar i huvudstaden. Jag vill vara där jag också.

Dagens känsla: Galet glad och dessutom pussugen.

Virrvarr av tankar.

Jag borde verkligen sova vid det här laget. Imorgon kommer dagen gå i ett, och natten ska spenderas på jobbet. Semesterfriden är över och mitt liv snurrar igång i 280 igen.

I natt snurrar många tankar i mitt huvud. Tänker på personer som betyder något för mig. (och HEY, just nu tänker jag på vad fan det är som händer i köket. jag sitter bra här tror jag). Några personer tar upp all min trötta hjärnverksamhet. Tänker mycket på ett telefonsamtal jag fick på förkvällen, ett samtal som jag ansåg som ganska allvarligt. Fick aldrig veta vad som hände, hur det gick efter att vi la på och det stör mig. Oro, fundersamhet och lite tjurighet mixas till en fin förvirringskompott. Den personens hjärna vill jag ta mig in i. Oftast är personer förutsägbara, men jag vettetusan i det här fallet. Lite snack om döden gav mig svindel. Just det som sades skulle jag aldrig negligera eller rycka på axlarna åt. Fick höra att det var ett skämt, men jag kan inte rå för att sådant etsar sig fast. (och så låter det konstigt i köket igen).
Jag tänker på A som var här idag med ett papper där han sa upp sin del av kontraktet på lägenheten. Jag undrar hur han mår, innanför fasaden och murarna. Har idag hittat lite småprylar som är hans. Sakerna har fått mig att tänka på honom lite extra. Bland annat hittade jag förlovningsringen och var så klart tvungen att ta på mig den i några sekunder. Konstig känsla och dessutom var den för stor. Av någon anledning tror jag, att om A hittar kärleken så kommer han vara gift och ha några mini-A på nolltid. Hoppas han blir lycklig.
Jag tänker på en tjejkompis som jag inte hört av på flera veckor. Vet inte varför faktiskt. Kanske hon har läst mina bloggar och tagit illa vid sig av en del? Jag står dock för det jag skriver.


Det har hänt så mycket i mitt liv de senaste månaderna. Det tänker jag också på. Varför blev det inte jobbigare? Har jag fortfarande en innestående krasch som bara väntar runt hörnet? Eller var det så lätt? (okej, NU flippar jag på ljuden. gick och tittade - det blev knäpptyst).

Imorgon fyller en av mina närmaste tjejkompisar år. Jag kommer inte ha möjlighet att uppvakta henne. Hoppas hon förstår.

Nattens känsla: Lite lätt sentimental.

Kyssar som smakar perfekt.

Jag fick en hel del respons på bloggen "Tankar om kärlek". Oerhört kul faktiskt, för när jag skrev den tänkte jag att det blev flummigt i kvadrat. Jag har analyserat mig själv lite och insett att jag har en väldigt oromantisk syn på kärlek och tror inte på Hollywood-kärleken alls. Det vore ju fint och trevligt, men det är enligt mig bara påhittat dravel. Vet inte om det är positivt att vara lite pessi gällande det här. Jag kommer aldrig ha förväntningar på att jag ska hitta kärleken som man ser i filmerna. Jag kommer då hellre aldrig bli besviken över att det inte händer. Är kärlek den känsla som vi allra mest har förskönat? Det finns så många myter, så många förväntningar och så mycket vilja att just kärleken ska vara vanilj och rosa sockervadd. Jag är oromantisk....men av alla känslor är kärlek den känslan som gör mig mest hög på livet.


Imorgon kommer S.... Det är länge sedan jag saknat någon som jag saknar honom. Jag hoppas på kramkalas de luxe. Dessvärre jobbar jag hela helgen och kommer inte kunna härja på stan med S och hans kompisar. Galet trist.

Plain white T´s - Let me take you there

Dagens känsla: Ibland kanske jag ger för mycket av mig själv.

Män.

"Sex, pengar, makt och löften. (...) Män tycktes på något underligt sätt njuta av att känna sig överlägsna, omedvetna om att de för det mesta uppträdde fullkomligt förutsägbart."
Citat: ur Paulo Coelhos bok Djävulen och fröken plym.

Dagens känsla: jag vill bort.

Spöken.

Okej, här kommer inlägget som kan innebära att folk anser att jag är en komplett idiot.

Jag har inte alltid trott på spöken. Jag har alltid varit nyfiken på det, men alltid sagt att jag inte tror på det, förrän motsatsen är bevisad. Jag är numera övertygad om att det finns.

För två och ett halvt år sedan flyttade jag till den lägenheten jag bor i. Jag tog över den efter min bästa kompis och hennes sambo och jag var själv sambo med A tills för ett par månader sedan.

Jag minns inte riktigt när allt det märkliga började, men jag vet att det var en vinternatt. Jag hade precis gått och lagt mig, släckt alla lampor i lägenheten utom i sovrummet där jag befann mig. Helt plötsligt tändes två taklampor i vardagsrummet. Två taklampor som tänds med två olika strömbrytare. Jag blev rädd, slängde på mig kläder och sprang ut och ner till stationen där en killkompis jobbade. På vägen dit ringde jag kompisen som bott här innan och berättade om vad som hänt, och hon var inte förvånad. Märkliga saker hände när de bodde här också.

Efter den här händelsen har massor av märkliga saker hänt, och jag är inte den enda som upplevt det. Balkongdörren har stått på vid gavel när jag kommit hem flera gånger, trots att jag vet att den varit stängd. Stereon har stängts av och satts igång med annan musik. Lampor tänds och släcks. Någon gång har varenda lampa varit tänd när jag kommit hem, trots att jag vet att jag släckte överallt när jag gick. Kranar har satts igång. Saker har flyttat sig, men inte så att jag sett när det hänt. Jag har känt hur någon har hållit mig i handen på natten.

Många har känt närvaro, till och med fått hjärtklappning och ångest. Någon har känt händer på sina axlar. J fick en taklampa i huvudet och när han gick förbi datorn brann nätverksaggregatet. När han tänder lampor så säger de ”poff” och slocknar. Jag har blivit varnad för att umgås med honom på grund av detta. Att spöket eller spökena försöker varna mig för honom, att han är farlig för mig på ett eller annat sätt.

Jag tog upp detta med min hyresvärd för ett tag sedan. Han bara log och mumlade något. Jag pratade med en granne, som förstod precis vad jag pratade om. Han och hans sambo har också upplevt märkliga saker och han har känt smekningar på sin arm när han sovit.

En kväll när jag och en tjejkompis satt och fikade vid mitt köksbord och pratade så började min kökslampa flippa ur. Jag har en lampa med en touchdimmer, det vill säga att om man tar på den så dimmar den. Det går långsamt som attans. Men när lampan flippade dimmade den upp och ner i en betydligt högre hastighet. Detta hände mitt i en konversation som jag inte minns vad den handlade om, men jag minns att jag hade en olustig känsla över samtalet. Både jag och tjejkompisen kände att någon stod bakom min rygg och tittade rakt på henne. En stund senare kom en annan kompis hem till mig och när hon klev in i hallen fick hon hjärtklappning och kände närvaro, innan vi ens hunnit berätta vad som hänt.

I förra veckan gick jag upp på vinden. Jag hade glömt nyckeln, vilket jag aldrig gjort tidigare. Jag svor för mig själv att jag inte köpt det jag skulle ha, eftersom det skulle ha kostat mig en tjuga och jag hatar ju att gå upp på vinden. Jag gick och hämtade nyckeln och gick upp igen. I samma sekund som jag satte nyckeln i låset kände jag mig ovälkommen. När jag stod och rotade efter det jag skulle ha hörde jag en barnröst. Jag sprang ut, ner för alla trappor och ut på loftgången. Jag kan lova att jag blev förföljd fram till dörren som tog mig ut från trapphuset.

Detta berättade jag för M&M igår. M som sov hos mig för några veckor sedan hade hört någon prata. Hon kände närvaro. Datorn hade frispel. Hon blev skrämd. Hon kopplade ihop det jag berättade om barnrösten och det hon hade hört och hon tittade upp på mig med ögon som tefat och satt med sin macka i handen helt förstenad. Jag kände närvaro och i samma ögonblick började lampan dimma igen, och slutade inte förrän vi släckte med strömbrytaren. Alla tre kände att någon var där.

För många kusliga händelser för att det ska vara slumpar. Jag tror stenhårt på det. Jag har dock aldrig känt mig hotad, och det är anledningen till att jag bor kvar.

Om någon sitter och klämmer på ett telefonnummer till ett medium eller exorcist eller något.. please let me know!

Tror ni på det?

Ikväll kommer mitt inlägg om spöken.
Håll ut.

Tankar om kärlek.

Jag börjar med att varna för flum. Läs nedan på egen risk.

Vem bestämmer egentligen hur olika känslor ska kännas, upplevas och utspelas? Jag och M&M (ja jag refererar till dem som godis, men de är tamejtusan som två godisar!) har haft en galet bra konversation om kärlek ikväll.

Den ena av godisarna berättade om hur hon var galet kär i sitt ex när hon var hos honom. När han var hos henne, på hennes hemmaplan, så ville inte känslorna existera i samma utsträckning. Tillflyktsorten hjälpte kärleken på traven. Att komma bort och bli satt på piedestal kan väl mycket väl förstärka en känsla av kärlek. Är det fel? Var det då en oäkta känsla? Jag pratade om en kärlek där jag körde med varannan dag principen. Måste man vara kär alla dagar för att man är kär i någon? Är känslan inte äkta för att den inte finns där 24/7? Får man bara vara kär i en åt gången för att det är bestämt så? Massa snack om sociala konstruktioner som vanligt, och jag kände min bitterhet över alla regler och normer som samhället byggt upp. Måste man analysera om man är kär i kärleken eller i personen? Att vara kär är livets bästa känsla, så vad spelar det för roll? Kan en känsla vara hyckleri för att den inte riktas åt det håll som sig bör? Den eller de som bestämt allt sådant crap vill jag ta en diskussion med.

Jag har troligtvis varit övertydlig i min blogg om att jag ogillar att spela spel. Ibland blir man ansedd som udda för att spel undvikes. Gällande kärlek så spelas det spel hela tiden, överallt. Du får inte leverera en kärleksförklaring för tidigt. Inte göra det på fel sätt. Att ge någon en kärleksförklaring måste tydligen innefatta någon slags garanti på att jag gör det idag, imorgon, i vaket tillstånd och i sömnen. Måste en kärleksförklaring likställas med att man vill ha en relation? En relation med kontrakt. I min värld är det sannerligen inte så. Måste alla relationer ha etiketter? Varför inte bara vara och leva och njuta? Vi är så duktiga på att sätta allt i fack. Fuck that.

Om en kärlek tar slut på extrem kort tid, var det då inte äkta kärlek? Vem bestämmer vad som är äkta, och vad är kriterierna? Hur kan en känsla vara oäkta? Är jag oäkta glad om jag plötsligt blir ledsen?
En känsla är.... en känsla. Ingen kan säga till mig att känslan inte var äkta för att jag inte känner den för alltid. Ingen förväntar väl sig att jag ska vara deprimerad för alltid? Det innebär inte att jag inte var det för ett par år sedan.

Jag vill vara kär jämt. Jag är kär nu - i livet.

Och jag håller på att falla.

Dagens känsla: fortfarande saknad

Carpe diem

Jag har precis skrivit en kommentar i en kompis blogg. Jag skrev att personen i fråga bara ska göra saker hon mår bra av. Jag ska försöka leva som jag lär, fullt ut.

Trots att mitt liv i det senaste har bestått av lite för mycket negativ drama, mår jag ändå bättre än någonsin. Min tripp till Umeå förstärkte känslan oerhört och jag har levt några dagar i en slags soft eufori. Jag gillar verkligen att träffa nya människor, det ger mig massa input. När personen dessutom råkar vara världsbäst blir känslan självfallet att allt är komplett. Människor som får mig att må så bra vill jag ha nära - inte en hel flygresa bort. Livet är som det är och jag antar att det bara är att leva en dag i taget.

På tal om att leva en dag i taget - det är något jag verkligen lyckas göra nu. Tidigare i livet har jag varit väldigt bra på att tänka framåt. "När studierna är klara blir allt bättre", "när jag flyttat blir allt bättre" och så vidare. Eller så har jag tänkt bakåt "tänkt vad mycket bättre det var då". Just nu lever jag i nuet och jag njuter av mitt liv till fullo. Jag gör det jag känner för. Jag tar risker och chanser och hittills har det mestadels resulterat i att jag vuxit som människa. Ibland får jag en känsla av att andra inte vet var de har mig. Förut har jag levt mitt kommunalgråa trygga liv men nu kan hända att folk anser att jag har flippat ur. Huvudsaken är att jag vet var jag har mig själv, och det är en känsla jag har nu mer än någonsin tidigare.

Idag när jag kom hem möttes jag av M&M som var här och förgyllde min tid lite. Bra med vänner som har nyckel till lägenheten. Dock var vi inte ensamma här. Den storyn kommer jag troligvis skriva om imorgon, även om det är med risk för att folk kommer anse att jag är en komplett idiot som bör uppsöka akutpsykvården.

Dagens känsla: saknad.

Nu får det fan räcka.

Vad är det för fel på folk? Det går någon slags epidemi... tydligen är det helt okej att slänga skit omkring sig och rikta skiten mot Grynet. Grynet orkar inte vara snäll.

jag är less.

Hoppa och skit, era jävlar.

Dagens känsla: WIIIFUCKINGHOO (blandat med lite bitterhet)

Spel, brutal ärlighet och vänskap.

Som du känner dig själv, känner du andra. Det är ett ordspråk som jag fick höra som barn, och som för mig har förklarat många händelser i livet. Blir jag oskyldigt anklagad för något så är det lätt att rannsaka personen som anklagade och se om denne hade rent mjöl i påsen. Rent mjöl är sällsynt.

Jag har blivit anklagad för att trigga efter reaktioner, och att spela spel.... till och med att jag leker. Sanningshalten i detta är väldigt lågt och enda gångerna jag har "spelat spel" är när jag valt att inte vara brutalt ärlig, eftersom erfarenheten har sagt åt mig att låta bli. Frågan är bara varför jag ibland känner samma saker, fast i motsatt riktning. Triggas det efter reaktioner, och spelas det spel? Det vänskapsrelationen detta utspelar sig i, har varit på glid lite för mycket i det senaste och jag har därför bestämt mig för att jag inte orkar ge det så mycket energi. Orkar inte analysera, men frågetecknen finns ju där ändå.

På grund av ovanstående har jag vid ett flertal tillfällen blivit behandlad rätt illa. Jag är inte långsint, och jag är förlåtande. Försöker vara förstående, men jag glömmer dock inte. Det innebär att när saker upprepas för många gånger så byggs allt på och förr eller senare så så ledsnar jag. Jag har bedrivit brutal ärlighet mot personen i fråga och sagt att om det dåliga beteendet fortsätter så kommer det sluta med att jag lägger ner vänskapen. Som svar fick jag "då får jag väl stå mitt kast". Där blev det kortslutning i Grynets huvud.

En annan vänskapsrelation är på paus.

För övrigt mår jag oförskämt bra här i Umeå, och tanken på att åka hem känns lite tung.

Dagens känsla: Sapere aude

S...............

Mia tycker att jag ska vara en good girl. Jo man tackar. I´m not.

Min semester spenderas inte utomlands. Eller jo. nästan. Befinner mig i Umeå hos S, vilket är galet nice och toksoft. Jag är inte van att vara ledig, vet knappt hur man gör. Tack alla vänner för alla telefonsamtal med utfrågningar. Mias var bäst "1?....2?.....3?....4?...5?...6?....7?... osv. HAHA.

För övrigt har jag uppenbart drabbats av mental skrivkramp de luxe.

Dagens känsla: AAAHHHHHH

Jag ska måla hela världen.... HELL NO!

Min Mian har lyst med sin frånvaro idag. Det är inte utan att jag blir lite orolig... Honey, hoppas du mår bra!

Grynet har genomgått ytterligare ett självständighetstest. Hon har målat om köket på egen hand. Nu har jag förvisso målat både hall, vardagsrum och sovrum förut, men då alltid haft en man vid min sida. Jag är nöjd med mig själv och mina muskler räckte faktiskt till att bära in ett stort ekbord i köket, och dessutom vända det på rätt håll. Själv. Ensam. På egen hand. Allena. Utan sällskap. Solo. Ja, ni fattar. Köket är nu i en nyans som kallas sjögräs. Jag beskriver det som lera, eller geggamoja, med lite mer grönt i. Snyggt faktiskt.
Med muskler som redan innan hela det här slipa, spackla, kånka, bära, rolla, krypa-projektet var kroniskt kontraherade och hårda som betong, så kan jag lova att det inte har blivit bättre nu. Massage är vad jag skulle behöva.

Meeeen såå fiffigt, att jag kommer åka norrut i det närmaste, till S... S, som vill bli massageterapeut. S, du får öva på mig huuuur mycket du vill! Jag ställer upp gratis!

Jag ska förresten vara gästbloggare hos mammaM. Behöver sannerligen hjälp med att komma på ett ämne!

Dagens känsla: Alis volat propriis - hon flyger med egna vingar.

HAHA

"Nej jag har inget körkort, tror inte jag skulle bli en bra bilförare..... när jag övningskörde i Dalarna och det kom en katt, så bromsade jag inte. Jag tutade istället" Citat: Mia, partner in crime.

Reaktion.

Ja nu var det några dagar sedan jag plitade ner mina ord här. Jag har spenderat 33 timmar i streck på jobbet så det är en anledning. Att jag igår inte hade något internet kan ju också ha spelat roll.

Igår hade jag en flipp de luxe. Big time. Ett par personer fick verkligen se hur illa det kan bli, när man varken kan bli arg eller gråta. Igår var jag frustrerad som satan.

Jag försöker ju, som jag sagt tidigare, att aldrig döma någon. Det innebär att jag alltid tänker så här om folk: Det du har i din ryggsäck har format dig till den du är idag. Om jag tycker att du är en bra människa och om jag tycker om dig, så spelar det nästan ingen roll vad ryggsäcken innehåller. Jag bryr mig om vem du är och vad du gör nu. Jag dömer inte mina vänner för hur de väljer att leva, så länge de mår bra. Jag bryr mig inte om mina kompisar har haft sex tresiffrigt, super som svin, skönhetsopererar sig till tusen eller vad det nu må vara, som folk alldeles för ofta är fördömande mot. Så länge du mår bra så kommer jag inte att döma. Även om jag själv väljer ett annat leverne inser jag att mina val endast är rätt för mig.

Det finns dock två saker jag tar avstånd ifrån. Det är kriminalitet och knark. Tro mig, det kan få mig att springa åt andra hållet.

Allt som oftast träffar man folk som kan göra vad de vill i sina liv. Ni vet, de personerna som har en enorm viljestyrka, intelligens och ofta en stor dos flax. Somliga av dessa använder inte sina begåvningar på ett bra sätt, utan är ute på lite hal is och gör saker som kanske inte alltid är rätt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till vänner och bekanta som sitter i den här sitsen: Men för faan, du har två vägar att gå. Antingen väljer du den rätta vägen och du kommer kunna göra precis vad du vill. Eller så väljer du den andra vägen (som då involverar kriminalitet, knark och annat skit), och det går åt helvete för dig förr eller senare. Det är så fruktansvärt frustrerande om de väljer fel väg. Det gör mig genuint ledsen.

Inte bloggmaterial? Hell jo.

Dagens känsla: Frustration.

Vänskap.

Det jag behöver mest av allt just nu är lite brutal ärlighet. Det spelar tamejfan ingen roll hur mycket den brutala ärligheten skulle svida - tystnad svider ändå mest. Försök förklara för mig i alla fall!

Idag har ämnet vänskap åter igen snurrat en himla massa i mitt huvud. Tveksamhet mot vissa vänskaper har kommit som ett brev på posten. (Varför man nu säger så vet jag inte, posten är väl rätt känt för att göra ett dåligt jobb?). Vad kan man förvänta sig, och vad kan man kräva av sina vänner? Jag förväntar mig att få tillbaka saker jag lånat ut, utan att det krävs tjat i ett halvår, för att senare inse att sakerna var borttappade. Jag förväntar mig att saker jag lånar ut, inte lånas ut i tredjehand, i synnerhet då saker som är förbrukningsvara. Jag förväntar mig att mina vänner åtminstone hör med mig om det är okej att ta saker som är mina. Och att de när de ändå gjort så, inte använder det som ett helt oväntat betalningsmedel för något jag inte ens visste jag var skyldig.

Jag förväntar mig att mina vänner inte talar om för mig hur jag ska leva när jag inte ens bett om det, eller dömer mig för mina val. Jag ger sällan goda råd, jag försöker lyssna och komma med motfrågor. Om det inte är ett specifikt råd personen vill ha förstås. När jag inte ber om goda råd, utan bara behöver prata, så vill jag inte få höra hur jag bör leva med en fördömade attityd.

Kanske är det därför jag trivs så bra med mina manliga vänner? Oftast är det rakare rör och de är inte lika dömande. Jag har haft svårt för tjejkompisar större delen av mitt liv då jag tycker att sådana vänskapsrelationer är för komplicerade. Snack bakom ryggen och sådant...

Kom alltid ihåg att rannsaka dig själv innan du dömer någon annan. Det är galet svårt, det är jag medveten om. Men att döma någon annan för ett leverne man själv har, eller har haft, är fruktansvärt skenheligt och något jag föraktar.

Säg mig om jag är helt ute och cyklar.

Jag funderar på att börja ta betalt för de gånger mina vänner ber om hjälp och råd av mig som sjuksköterska.

Dagens känsla: Jag vill verkligen flytta.

Dagsböter - gästinlägg ifrån Piff

Det tar mig 7 minuter till jobbet, då är det hemsk trafik och stopp vid minst 2 trafikljus. Ibland är man tvungen att ta en annan väg för att ”spara tid”, faktum är att man säkert sparar 15 sekunder då. Toppenidé! Min stad har 80.000 invånare och lagom mycket av allt. Just lagom har jag funderat på om det är bra eller dåligt, i mitt fall har jag valt att det är bra. Allt blir däremot stort i min stad, om någon har vunnit medalj i ett mästerskap eller en bonde ska sätta upp ett vindkraftverk. Allt blir stort.

Ska jag ut på krogen så känner vakterna igen mig och morsar när man kommer. Jag har funderat på om detta är bra eller dåligt, jag har bestämt mig för att detta också är positivt, positivt i den bemärkelsen att den lilla människan har en möjlighet att känna blir en aning större. Det är förvisso grymt dåligt om jag planerar att göra ett bankrån, för då kommer ju garanterat 10 pers känna igen mig på övervakningsbilderna som de visar på Efterlyst.

På tal om positiv, folk brukar ofta säga till mig att de tycker att jag är positiv, ibland har jag till och med fått frågan hur jag alltid kan vara positiv. Sanningen är den att jag inte alltid är positiv, men har jag möjligheten att se en sak ifrån den ljusa eller mörka sidan så väljer jag den ljusa. Ibland händer det tråkiga saker i arbetet, med någon man gillar eller något i världen. Det är trist, men jag är av full övertygelse att man ändå reder ut det negativa om man samtidigt lyckas se en gnutta positivt i situationen.

Kan man bli för positiv? Kommer det att instiftas en lag som gör att jag kommer att få dagsböter om jag varit positiv i 2 dagar i streck? Blir det olagligt i framtiden att vara jätteglad för sina vänner?

Är det jobbigt med för positiva människor?

Dagens känsla: Lugn, positiv och en smula pirrig

Fula tunnelbaneflin.

Alltid när man åker tunnelbanan så finns det någon eller några som slänger sig igenom dörrarna när de håller på att stängas. Det har jag väl själv gjort ungefär en halv miljon gånger eller så, för det kan vara jobbigt att vänta 3 minuter på nästa tåg.... En sak som slog mig igår är att dessa personer ofta lägger på sig ett fult brett flin, så uppenbart nöjda med sig själva. Som om de skulle ha gjort något viktigt eller vunnit OS eller så.

Why, oh WHY?

Senare kommer ett gästinlägg skrivet av Piff.

Dagens känsla: Empati.

Destruktivt beteende och framtidsplaner.

I natt bedriver jag sådant där destruktivt beteende som jag inte gjort på jävligt länge.. alkohol, arg hårdrock och kedjeröka är ingredienserna. (och nej, du behöver inte ta åt dig äran för det). Dessutom är jag tillbaka i mina dåliga matvanor som mest innebär att jag inte äter alls.

Förresten har jag inte delat med mig av mina framtidsplaner.
*Nästa vecka har jag semester, och om jag hittar en sjukt billig resa så åker jag utomlands. Själv. Satan vad gott det skulle vara. Håll utkik åt mig.
*Om jag får ordning på min norska sjuksyrrelegitimation så åker jag till Norge och tjänar feta pengar i vår.
*Swerock finns det planer på.
*Jag fick studieuppehållet beviljat, jag har alltså en plats kvar på skolan i höst. Jag kanske flyttar till Malmö.

Hell yeah.

Jag behöver nyckeln.

Oglad.

Gårdagkvällen blev som jag förutspått. Massa vin, massa bra diskussioner som handlade om allt ifrån relationer till privatisering av sjukvård och annat politiskt tjafs.

Idag har jag bara gjort saker som får mig att må bra. Jag har tagit en promenad i det otroligt vackra vädret. Jag har mysfikat med brorsans 2-åring och varit ute och lekt med henne. Jag har träffat mina tjejkompisar och fått håret renoverat av den av dem som är frisörlärare.
Ändå har jag varit så långt ifrån eufori man kan komma. Min hjärna har snurrat i 180 och det har varit blandade känslor. Var till och med nära tårar där, men jag konstaterade rätt snabbt att tårarna faktiskt tog slut den gången jag och Maria blev osams i kvadrat. Sedan dess har jag aldrig gråtit genuint. Visst har jag skvätt ett par tårar någon gång, men aldrig så där helhjärtat, även om mitt hjärta skrikit efter det.

Tack Peo. Tack för dina schyssta ord som du spyr ur dig titt som tätt. "Den som aldrig böjer sig, är den som tillslut blir knäckt". Klockrent.

Dagens känsla: Jag har skrattat - men inte varit glad.

Kyssar.

Ser fram emot kvällen, som med största sannolikhet kommer bli trevlig. Vin är redan garanterat, intressanta diskussioner blir det troligtvis en hel massa.

Strump-A, nu är du omnämnd.

Jag och min partner in crime har kommit på att man vet på kyssarna om killen är värd att satsa på. Eftersom kyssar är det mest intima som finns, enligt oss, så måste det vara så. Kyssar som inte känns bra är inget att satsa på. Fast det är i och för sig att förenkla en hel jädra massa. Och mer om det kan ni läsa i Peo´s blogg .

Att ha kakan och äta den är underbart. Det måste väl vara det bästa? Men visst är det svårt att låta någon annan ha det likadant?

Dagens känsla: Jag är positiv och uppåt.

Övertag.

Grubblerier leder alltid till insikter. Det var egentligen rätt länge sen jag fick den här insikten, men inte förrän idag har den slagit mig i ansiktet.

Någon har ett psykiskt övertag över mig. Det stör mig som fan. Jag har försökt ta tillbaka lite övertag där, men det är tamejfan en omöjlighet. Jag fattar inte hur det kunde bli så, jag låter sällan någon ha ett övertag. Kanske är jag van att det är tvärtom. Ibland har jag funderat på huruvida personen är medveten om detta, men jag är rätt övertygad nu, om att personen är lite för medveten. Det ger personen möjlighet att styra och spela spel. I hate it. Det blir destruktivt för mig.

Brutal ärlighet? Hell yeah.

Konstig känsla.

Ibland får jag en känsla om något. Jag har alltid rätt när jag får en sådan känsla. Det kan handla om en lögn, att någon är gravid eller något annat. I helgen presenterade sig en kille för mig på krogen, med sitt förnamn. Jag svarade : jag vet inte vem du är, jag har aldrig sett dig, men jag kan säga vad du heter i efternamn. Det var ett ovanligt efternamn, men jag hade rätt. Killen gick därifrån.

Imorse vaknade jag med en konstig känsla. Jag tror jag vet vad det handlar om. Och tro mig, sanningar har en tendens att komma fram till mig. Jag kommer skriva om det när jag vet säkert.

Dagens känsla: Jag vill egentligen inte veta, men kommer vara knäpp tills sanningen har kommit fram.

Anna

Min absolut äldsta vän ska gifta sig. Anna föddes 9 januari och jag 9 februari samma år, sedan dess har vi känt varandra. Vi har busat och lekt och klättrat i bergen bakom huset där J bodde. Bergen har försvunnit, upptäckte vi för några år sedan. Eller snarare krympt, till ett par små stenar. Vi har kastat träskor i skallarna på varandra, gjort krusiduller av maskrosor, skurat rutchkanan (haha hade vi ett politiskt intresse redan då, eftersom vi ansåg att kommunen inte tog hand om lekplatserna tillräckligt?)
Anna och jag bodde i portarna bredvid varandra och vi var väl så gott som sambos. Anna hade en docka som hette Lisa. Min docka hette Rickard och fick sitt namn efter en kusin till J. Vi har haft många picnicar med prickikorv-mackor och varm choklad. Vi har ätit ohoy chokladsås och c-vitamin tillskott som smakade apelsin, när vi trodde att ingen såg. Vi har ätit Annas mammas goda kakdegar så vi har fått ont i magen. Och framför allt har vi ätit chokladpudding.

Jag är så helt galet glad att Anna och Mats ska bli man och hustru. Tror Anna märkte det när jag ringde henne och skrek i luren två sekunder efter att jag hade får inbjudningskortet.

Samtidigt som jag känner glädje för dem, så sticker det ibland till i hjärtat. Mina vänner gifter sig, har barn, eller väntar barn. Jag har valt att lämna det livet som jag var på väg mot. Jag skulle nog varit gravid rätt snart om jag hade fortsatt leva i förhållandet med den perfekta pojkvännen. Bröllop när han examinerats som polis. Ibland svider det till.

Jag vill ha det som jag har nu. Jag har aldrig mått så bra. Fast ibland kommer tankarna........
Det är väl bara vanlig singel-söndags-ångest antar jag.

Dagens känsla: Jag vill ha sällskap ikväll.

Det ultimata självständighetsprovet.

När jag var tolv år fick jag, efter en himla massa tjat, mitt rum omgjort. Jag och pappa satte upp nya tapeter och målade. Jag var redan då väldigt intresserad av inredning och hade farit runt halva Svearike för att hitta de perfekta tapeterna. Att de var grå och spräckliga och idag rent förfärliga är en annan femma.
Strax efter renoveringsprojektet åkte jag och mitt ömma moder till IKEA för att inhandla en byrå till Grynets nya rum. Mycket kånk och släp för en 12-åring, som förvisso var rätt stark, men med en klen mamma var det inte helt lätt. Väl hemkomna bestämde vi oss för att inte vänta på pappa, utan vi skulle minsann bygga ihop byrån själva. I ren girl-power-anda lyckades vi efter mycket om och men. Att byrån sen var helt skev och vinglig behöver vi ju inte säga högt.......

Efter det IKEA-bygget har jag aldrig byggt ihop en möbel själv. Jag har alltid haft karlar omkring mig att fixa sådant och jag har tyckt att det har varit bekvämt. Nu är jag dock singel och vad kan vara ett mer ultimat självständighetsprov än att bygga ihop en äkta IKEA-bokhylla med namnet Billy?

Glad och positiv plockade jag idag fram mina nya fina rosa verktyg, ur den lika fina rosa verktygsväskan. Fick med nöd och näppe upp kartongen till denna byggsats, men när det väl var kirrat så gick det mesta galant. Jag har hamrat och spikat och skruvat och grejat. Jag slog mig lätt på tummen en gång, men det var det värsta som hände. Nu står en färdigbyggd hylla, faktiskt riktigt stadig, i mitt vardagsrum tillsammans med resten av bokhyllorna. Det enda som återstår är att plocka i sjuhundraelvamiljoner böcker.

Förövrigt är jag förbryllad över alla spikar och skruvar som blev över..............

Dagens känsla: Jag klarar mig själv.

Min snygga granne.

Min granne står just nu och knackar på min dörr. 4 gånger har han knackat och jag vägrar att öppna. Han ska hämta en säng som jag ändå skulle göra mig av med, och eftersom han ska separera behöver han den. Min granne är 40, bland det osnyggaste jag har sett och han är troligvis lätt utvecklingsstörd. Han stöter på mig, som fan. Jag mår illa varje gång han frågar om han får bjuda på middag, och jag har ingen aning om vad jag ska svara. Han knackar på och kommer in här ibland och vill snacka, dela ut några komplimanger och bara vara obehaglig. Till och med när han visste att J var här, valde gubbfan att knacka på. Igår när jag kom hem från jobbet och tänkte samma tanke som alltid när jag öppnar dörren (inga räkningar på golvet, inga räkningar på golvet, inga räkningar på golvet) såg jag bara en ful handskriven lapp. Hans namn och nummer. Från och med nu ska jag bara tänka "snälla, låt det bara vara räkningar på golvet. snälla, låt det bara vara räkningar på golvet" istället.

Satte mig som vanligt vid datorn när jag vaknade. Inget internet. Nähe. Trodde jag skulle ha en månad till på mig att beställa nytt, då A sa upp det i samband med att han flyttade. Bakis, utan tv och utan internet - det var så jag fick ont i magen. Ett samtal till ComHem och 5 minuter senare sitter jag här och bloggar. Trevligt!

Nu sitter jag här och svär lite inombords för att jag saknar J. Ooooh, vad jag vill ha honom här.

Dagens känsla: Dagen efter kvällen före.