The story

Folk vill veta varför det tog slut med A. Här kommer en blogg som skrevs strax efter vi gjort slut.

Okej, this is the läg.

Grynet har blivit singel. Det innebär att även A har blivit singel. A är ett jävligt bra kap, så det här kan vara mitt livs största misstag.

Ålderskrisen är dock ett faktum. Jag är snart 25 år, jag har inte varit singel på 9 år. Lite lätträknad matte och ni förstår att hela mitt vuxenliv har bestått av samboskap, parmiddagar, plugg, jobb och att betala räkningar. Safta, sylta, göra långkok, klä julgranen, damma, skura golv och skjuta älg. Nja, kanske inte riktigt allt det där, men snudd på i alla fall.

Jag är, och har alltid varit - en väldigt självständig individ, som är i behov av rejält med space mellan varven. Att leva som sambo, med en ständig trygghet och ständig närvoro (som förvisso inte alltid behöver vara fysisk) så känner jag att jag har tappat en del av mig själv. Jag har lyft fram tryggheten och låtit mina nyfikna, utforskande och galna sidor vila. För att inte säga nästan dött. Många äventyrliga saker jag någonsin velat göra har kommit i skym undan i en värld av trygghet, god ekonomi och söndagsmiddagar med familjen, och galenskapen har blivit till rädsla för att våga ta chanser och risker. Det kan hända att det endast är tecken på mogenhet, men jag kan inte rå för att jag ändå alldeles för ofta har undrat - hur skulle det vara? Hur skulle det vara att kunna göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn? Att flytta dit jag vill, resa dit jag vill, träffa vem jag vill hur som helst..

Om jag någonsin ska kunna vara en riktigt bra flickvän, sambo, hustru, mamma......så måste jag få ta lite tid för mig själv. Istället för att bara kunna säga "jag tror jag skulle kunna klara mig själv"... vill jag kunna säga "jag VET att jag klarar mig själv". Och veta att jag har haft en period i min ungdom där jag fått hitta mig själv, och varit galen.

För många i vår omgivning har det här kommit som en smärre chock. Jag förstår dem. Jag och A har inte bråkat, inte haft det dåligt... det har varit nästan för perfekt. Hela livet blev för perfekt : Båda har jobb, jag har kommit in på drömutbildningen, han har kommit in på sin drömutbildning, vi har en underbar lägenhet, en fin bil, många vänner, bra med pengar......och? Folk spekulerar och funderar. Har hon träffat en annan? Nej, det har hon inte. Jag rör bara om i grytan....

Hur kommer det sig då, i all perfektion, att det har blivit så här? En del anledningar har jag redan tagit upp. Under hösten har jag pluggat ämnen som jag brinner starkt för. Jag har fått vatten på min kvarn och fått bekräftat att mina tankar och funderingar finns vetenskapligt bevisade, eller redan tänkta av filosofer och psykologer. Som jag sagt tidigare så tror jag inte på tvåsamhet, vilket är ett himla stort problem. Att inte tro på någon som hela välden lever efter är lite tufft. Eller egentligen är det inte så att jag inte tror på det... jag tror bara inte att gällande sociala konstruktioner alltid måste vara det enda rätta eller högst goda. Det borde finnas lite alternativ!

Det faktum att min morbror och hans fru har skilt sig, är också en bidragande orsak. De har haft världens lyckligaste relation men han kom plötsligt på att han inte hade lekt av sig i sin ungdom. Jag har redan kommit på det, och det känns betydligt vettigare att göra det vid 25, när jag inte har bildat familj, än när jag är 50+ med vuxna barn....Klart jag inte ska skylla på dem, men det är en bidragande orsak.

Jag skrev ju en rätt kryptisk fråga häromdagen angående egoism.(...)Frågan jag ställde var: "Vilket är mest ego. Att stanna i en relation, fast man vill utforska annat... eller utforska annat och lämna en bra relation?". För mig är det ett dilemma. Men att stanna i en relation fast man vill något annat är för mig oerhört ego. Jag lurar inte bara mig själv, utan även min partner. Jag tar upp min parters tid, och därmed liv... och inte minst mitt eget liv. Då är det väl mindre ego att lämna relationen? På kort sikt är det mer ego för att det sårar, men på lång sikt är det betydligt mindre ego för jag lät honom gå....
Åter till relationsdiskussionen. A är bra som fan. A är den ultimata maken och pappan till mina barn. A är smart, kommer snart vara polis och därmed sexig as hell. Han är lugn och trygg, smart och begåvad. Han är fin och med en kropp som uppfyller alla mina önskemål och lite därtill. Men något fattades mig. Vi har inte stängt alla dörrar, så kanske blir det vi så småningom..

Nu ska jag hitta mig själv. Steg ett blir att göra den där jädra tatueringen, så fort jag får pengar.

Man måste våga för att vinna heter det. Jag tänker våga.