Carpe diem

Jag har precis skrivit en kommentar i en kompis blogg. Jag skrev att personen i fråga bara ska göra saker hon mår bra av. Jag ska försöka leva som jag lär, fullt ut.

Trots att mitt liv i det senaste har bestått av lite för mycket negativ drama, mår jag ändå bättre än någonsin. Min tripp till Umeå förstärkte känslan oerhört och jag har levt några dagar i en slags soft eufori. Jag gillar verkligen att träffa nya människor, det ger mig massa input. När personen dessutom råkar vara världsbäst blir känslan självfallet att allt är komplett. Människor som får mig att må så bra vill jag ha nära - inte en hel flygresa bort. Livet är som det är och jag antar att det bara är att leva en dag i taget.

På tal om att leva en dag i taget - det är något jag verkligen lyckas göra nu. Tidigare i livet har jag varit väldigt bra på att tänka framåt. "När studierna är klara blir allt bättre", "när jag flyttat blir allt bättre" och så vidare. Eller så har jag tänkt bakåt "tänkt vad mycket bättre det var då". Just nu lever jag i nuet och jag njuter av mitt liv till fullo. Jag gör det jag känner för. Jag tar risker och chanser och hittills har det mestadels resulterat i att jag vuxit som människa. Ibland får jag en känsla av att andra inte vet var de har mig. Förut har jag levt mitt kommunalgråa trygga liv men nu kan hända att folk anser att jag har flippat ur. Huvudsaken är att jag vet var jag har mig själv, och det är en känsla jag har nu mer än någonsin tidigare.

Idag när jag kom hem möttes jag av M&M som var här och förgyllde min tid lite. Bra med vänner som har nyckel till lägenheten. Dock var vi inte ensamma här. Den storyn kommer jag troligvis skriva om imorgon, även om det är med risk för att folk kommer anse att jag är en komplett idiot som bör uppsöka akutpsykvården.

Dagens känsla: saknad.