Spel, brutal ärlighet och vänskap.

Som du känner dig själv, känner du andra. Det är ett ordspråk som jag fick höra som barn, och som för mig har förklarat många händelser i livet. Blir jag oskyldigt anklagad för något så är det lätt att rannsaka personen som anklagade och se om denne hade rent mjöl i påsen. Rent mjöl är sällsynt.

Jag har blivit anklagad för att trigga efter reaktioner, och att spela spel.... till och med att jag leker. Sanningshalten i detta är väldigt lågt och enda gångerna jag har "spelat spel" är när jag valt att inte vara brutalt ärlig, eftersom erfarenheten har sagt åt mig att låta bli. Frågan är bara varför jag ibland känner samma saker, fast i motsatt riktning. Triggas det efter reaktioner, och spelas det spel? Det vänskapsrelationen detta utspelar sig i, har varit på glid lite för mycket i det senaste och jag har därför bestämt mig för att jag inte orkar ge det så mycket energi. Orkar inte analysera, men frågetecknen finns ju där ändå.

På grund av ovanstående har jag vid ett flertal tillfällen blivit behandlad rätt illa. Jag är inte långsint, och jag är förlåtande. Försöker vara förstående, men jag glömmer dock inte. Det innebär att när saker upprepas för många gånger så byggs allt på och förr eller senare så så ledsnar jag. Jag har bedrivit brutal ärlighet mot personen i fråga och sagt att om det dåliga beteendet fortsätter så kommer det sluta med att jag lägger ner vänskapen. Som svar fick jag "då får jag väl stå mitt kast". Där blev det kortslutning i Grynets huvud.

En annan vänskapsrelation är på paus.

För övrigt mår jag oförskämt bra här i Umeå, och tanken på att åka hem känns lite tung.

Dagens känsla: Sapere aude