Arbetslöshet och fjanteripolitik.

Nu ska jag skriva ett sådant inlägg som jag vet att många kommer ta illa vid sig av.

Jag är trött på da-da politiken. Jag är trött på att det är samma människor det alltid är synd om. Det är synd om de som inte gått i skolan som inte får jobb. Något jag inte visste förrän alldeles nyligen, är att man redan under högstadiet kan slippa undan allt utom kärnämnena. Mig veterligt var det ett val man kunde göra i den frivilliga gymnasieskolan innan, alltså IV-programmet. Jo, först förstår ni, nu kan man skita i skolan redan i högstadiet. Sedan är det synd om dem som inte har tillräckligt goda resultat för att bli något annat än arbetslösa. Och det är förstås skolans fel, ja samhällets alltså, att skolgången blev katastrof. För barnet eller föräldrarna behöver väl inte ta ansvar? Det borde skolan tagit tag i ju! Eller? Herregud, inget har då fan varit gratis för mig. Jag slet för att klara alla ansökningar till gymnasiet. Jag slet på gymnasiet för att få betyg för att komma in på högskolan. Jag har jobbat och pluggat som en galning. Det kan de flesta göra, men det är just inte gratis.

Jag är trött på att det är synd om alla de arbetslösa som sitter hemma på sina arslen och spelar tv-spel och väntar på drömjobbet. Va fan, ta ett kneg, vad som helst! En arbetsgivare anställer hellre en anställd än en arbetslös. Men om man inte får drömjobbet, oavsett om man har tvåtusen högskolepoäng eller 0.00 i betyg, så får man ta vad som finns. Jag är trött på alla undanflykter. "jag har inte svensk efternamn så ingen anställer mig". Men det finns andra som inte ens pratar svenska som har jobb inom ett par veckor efter att de kommit till landet. (Nu vill jag bara förtydliga mig att det senaste bara var ett exempel taget från verkligheten och inget generaliserande exempel som skulle kunna uppfattas som rasistiskt).

Det är ofta samma människor som drabbas. Av allt. De får inte jobb, de får alla sjukdomar, de blir utsatta för diverse saker som går att anmäla och så vidare och så vidare. Men det är alltid alla andras fel. Det är samhällets fel allting. Själva går de skuldfria.

Nu är det enligt Mona även ett straff för barnen (tack Peo) att de måste vara hemma med sina föräldrar. Barnomsorgen bör utökas tidmässigt, det håller jag med om. Men att barn ska gå på dagis när deras föräldrar är arbetslösa känns konstigt. Om barnen behöver vara sociala med andra barn, ja då finns öppna förskolor. Men åter igen är det tydligen så att någon annan  ska ta hand om oss och de våra, och inte vi själva.

Vidare vill jag bara poängtera, att jag tycker att det ska finnas ett samhälleligt skyddsnät. Jag tycker att folk ska få hjälp, om det behövs. Jag tycker bara att det i allmänhet ställs alldeles för låga krav på individer.

Om krav inte ställdes på mig, både av andra och av mig själv, så skulle jag nog tappa respekten för mig själv. Och tappar man respekten för sig själv så blir man apatisk. Vips, så har en nedåt gående spiral börjat.