Just nu känns det som att det finns två olika läger av mammor. Det finns feministerna. Troligtvis 70-talisterna. De som absolut ska dela lika på föräldraledigheten, de som tycker sig leva i verkligheten. De som vill göra karriär, men har skaffat barn i alla fall fastän de hellre hade väntat tills män kunde föda. De som tycker att det är ganska jobbigt att ha barn. De som ser ner på "supermammorna". De tror med en bitter ton att "supermammorna" ljuger och inte alls städar, tvättar, bakar, syltar, saftar, långkokar, inkokar, putsar fönster, snyter barn, syr kläder och skjuter en älg ungefär samtidigt, vilket de stoltserar med på Facebook.
Sen finns det en senare generation. Och som alltid så blir det motreaktioner på saker och ting. Jag tillhör nog motreaktionen i dess yngsta fas. Jag tycker det är kul med allt det där (utom älgskjutning som jag inte vet något om). Jag tycker på allvar att det är plättlätt att ta hand om en bebis. Kanske beror det på att Lova är exemplarisk, eller så beror det rätt och slätt på min inställning (och nu tänker många att "jaja vänta du bara tills Lova trotsar. Eller vänta tills ni har ett eller sju barn till." Ja, jag väntar, men har slutat förvänta mig).
Jag tycker det är en skitkonstig tanke att jag ska gå och jobba. Så att jag kan betala skatt. Så att skatten går till Lovas framtida barnomsorg. Jobba och ta hand om sjuka stället för att vara hemma och ta hand om mitt eget barn, som jag satt till världen. Mitt ansvar. Jag tycker det är fantastiskt att vara hemma. (Ni som känner mig vet även vilken arbetsnarkom jag kan vara). Visst har jag tråkiga och långtråkiga dagar, men de är sällsynta. Tydligen är jag då bakåtsträvande och vill tillbaka till 50-talet med hemmafruar som passar upp på sina män. Ojämställda.
Men det är bra med bitterfittor. Det är bra att vi får höra hur tråkigt, hemsk, äckligt, jobbigt, det är att ha barn. (För att inte tala om alla hemskheter man får höra om förlossningen när man är gravid). Det gör ju att jag har en tro om att allt ska vara helt fruktansvärt. Och när jag upptäcker att det inte är så hemsk, så ser jag världen i rosa.
Jag ser min lycka. Jag ser min man som jag älskar. Jag ser mitt barn som är det finaste på jorden.
Och det glittrar lite i mina dammfria hörn.
Je Vois La Vie En Rose
2 kommentarer:
Ja visst är det märkligt att det skall vara två läger? Märkligast tycker jag är att man tycker att barn är äckliga, jobbiga och skrikiga och helst ska de inte synas och absolut inte synas... Hmmm alla här väl varit barn ngn gång? Och gud vad folk kollar snett på en när man går med barnvagn och gud förbidde om man råkar gå en sekund bredvid varandra med barnvagnen fast man är uppmärksam på omgivningen. (Nu hatar jag också dem som kommer dundrande med sina barnvagnar och har ingen hänsyn mot andra.)
Jag är nog en blandning av de där två lägren. Tänker vara det. Jag vill göra karirär, jag vill ha egen tid och ibland festa till det. Men jag tycker inte det är jobbigt att vara hemma med barn. Tvärtom älskar jag det! Jag vill gärna baka och pyssla hemma också. Jag älskar att bara sitta och titta på mitt lilla underverk. Många säger att de inte gillar spädbarnstiden att de är så trötta osv. Visst Lovisa är ett såkallat lätt barn... Men för det kan jag bli trött och längta tills maken kommer hem så att jag kan bara duscha. Men hur som helst älskar jag att vara mamma! Det var till och med så mycket bättre än vad jag trodde. Fått hära så mycket att det är jobbigt osv.
Jag är som du. Jag har två små barn och jag tycker inte alls det är särskilt jobbigt, det är urkul. Ibland får man vakna skittidigt, ibland skriker stora hela dagen och vägrar allt, ibland sliter man sitt hår, men aldrig någonsin att jag skulle vilja byta bort min mammaledighet mot någonting annat. Och att jag inte kommer få vara hemma med minsta på samma sätt som jag varit hemma med stora (nu blir det inga fler barn) känns skittrist, men jag tror nog vi lyckas göra det bästa av den situationen också. :)
Och jag är så LESS på alla som tror att man måste må dåligt efter en förlossning och att man inte kan älska barnen förens de blir större och att alla som säger sig må bra eller älska sina barn från första stund ljuger och bara vill verka lyckliga fastän de egentligen mår skitdåligt. Visst, många mår dåligt, men långt ifrån alla. Jag gör det inte och har aldrig gjort det och det är väl för i helvete något att vara jävligt glad över. Så allt jag har att berätta om graviditet, förlossning och småbarnsår är en tid av små fluffiga rosa moln, take it or leave it.
Skicka en kommentar