Lova 11 månader.

Orden kommer och går. Hon säger inte längre hej, men säger något som ska lika kvackkvack när vi ser på ankan i hennes bästa pekbok. Annars är nog favoritordet namnam (och mmmm) som betyder att något är gott. Det märks att hon förstår allt mer av det vi säger till henne också.

Hon blir mer och mer tydlig med vad hon vill. Hon ger mig dockan när vi leker, hon hämtar det hon vill leka med. Inte för att jag fattar alls vad min roll i leken är, men det kan ju kvitta. Bollarna är fortfarande favoriterna.
Hon busar och gör allt hon inte får. Ibland piper hon iväg, exempelvis till köket och så ställer hon sig och försöker vrida på spisvreden. Men när hon hör att jag kommer så är hon snabb på att krypa därifrån och se oskyldig ut.
Hon går bra med stöd, både med hjälp av oss, eller möbler eller sin gåvagn. Fast hon är för feg för att släppa taget, trots att hon kan stå utan stöd hur bra som helst.
Det börjar bli lite lättare att söva henne, men vi har inte kommit förbi niomånaderskrisen ännu. Vi får kanske skylla oss själva, för vi har inte sett det som något jätteproblem och därmed inte jobbat så hårt på det.
Hon äter allt mer själv vilket går så där eftersom hon vänder skeden när den ska in i munnen vilket så klart resulterar i att hon tappar all mat. Dricker gör hon helst ur sin pipmugg (vet ni förresten att pipmugg heter tutekopp på norska? HAHA) från Elodie, då den inte har handtag vilket tydligen är skiten på en pinne. Jag har även börjat introducera henne för dryckesintag utan pip. Blött.

Både igår och idag har jag fyllt på förråden med barnmat och insåg då att det snart är slut på barnmatskokande. Shit. Och snart får hon eget rum.

Om bara en endaste månad så har vi haft henne i ett helt år. Det är sjukt.

Övningsgår i flyttstöket.

Bus, hon vet att det är förbjudet med fjärrkontrollen.