Att ha tunga samtal är en del av mitt jobb. Att prata om död och sorg och ha samtal när någon ligger för döden händer inte allt för sällan. I början var det svårt, men allt eftersom lär man sig. Inte för att jag har något manus eller så, men jag har lärt mig att vara ganska orädd för rakhet och tydlighet kring sådana saker. Utan att vara som en robot, att kunna balansera. Det svåraste, tycker jag, är att ringa och för klara att "nu är det nog bra om du kommer hit för nu vet vi inte hur x kommer reda ut det här". Att säga det utan att få den anhörige så stressad att denne kör av vägen, men att samtigt säga det med sådan tyngd att det tas på största allvar. Den balansgången är svår.
Idag har jag via facebook haft en pratstund med min kursare som jag skrev om här om dagen. Hon vars son föddes i vecka 26 och dog ett tag senare.
Det var nog tur det var ett samtal via chat, för jag har sällan blivit så berörd av någon annans sorg. Tårarna sprutade. Av respekt för föräldrarna och deras lille änglabarn vill jag inte berätta mer ingående om det.
Fy fan. Livet är så innihelvete orättvist.
Och jag är så lyckligt lottad som fått Lova, mot alla odds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar