Hela jag är som en bergodalbana just nu. Och inte på det där spännande sättet som på nöjesparker. De senaste dagarna har foglossningen gjort sig rejält påmind. Sjukgymnasterna på jobbet har till och med frågat hur det går för mig eftersom jag inte riktigt kan mörka hur ont jag har. Mamma har fått komma hit och hjälpa. Och idag är jag rysligt nära ett rejält sammanbrott på grund av outhärdlig smärta. Jag hoppas Lova tycker det är okej att kolla på tv typ resterande vakentid för efter öppnis och lite shopping är den här mamman färdig för nödslakt. Eller bäckenamputation. Alternativt spackling av uppluckrade fogar.
Känslan av att inte kunna göra det jag vill och framförallt känslan av att inte vara den mamman jag vill vara till Lova. Den jävla skitkänslan. Den tar knäcken.
1 kommentar:
Blä, är smärtan så illa nu? :( Låter ju hysteriskt (från en som inte kan relatera alls) men jag kan ju bara tänka mig frustrationen. Jag som blir irriterad när jag måste sluta halvspringa.. :(
Hoppas du har haft lite avlastning nu i helgen (om inte han jobbar?) så att du kan ta det lugnt och förhoppningsvis orka med nästa vecka också.
Men nu är vi ju i alla fall på sista nerräkningssträckan. 2 månader är ju ingenting!
Skicka en kommentar