Det här blogginlägget kommer att handla om hur jag som pappa ser på graviditeten och födelsen av vår son Nils.
För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.
Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.
För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.
Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.
Den 26 januari kom i alla fall telefonsamtalet som jag väntat på. Karin ringde och sa att jag nog borde ringa dagis och säga att mormor hämtar Lova idag. Jag var påväg ut för att handla saker till kontoret så jag blev lite stressad till att åka tillbaka till kontoret, packa mina saker och åka hem till min fru.
Jag hann hem i alla fall.
Jag hann hem i alla fall.
Imorgon kommer förlossningsberättelsen.
1 kommentar:
Bra att få läsa din berättelse Andreas, tack för den.
Skicka en kommentar