Nilsar. Och presenter.

Igår hade vi finbesök av vår föredetta favoritNils. Nu ligger han tvåa på Nils-toppen. Han kom med presenter från honom och flickvännen som vi hade önskat att få gå husesyn på. StorNils bor vanligtvis i Danmark och är typ alltid på något annat ställe på jorden, så det värmer extra mycket att han alltid tar sig tid att komma och hälsa på. Den här gången blev han tydligen lite bebissugen enligt säker källa.

Bästa Nilsarna.

Finfinaste skorna! Älskar!

Himla fint.

Blöt i ögonen -text av Nils till Nils.

Blodtryck, blodprover och skuttande äggstockar.

Igår besökte jag och Nils två av mina arbetsplatser. Eller ja, "huvudkontoret" och det stället där jag har mitt PAS-skap. Nils blev klappad på och gosad med och fick ett antal äggstockar att skutta. Han fick agera vårdbebis så att tanterna och farbröderna fick beundra och jag fick säga hej till saknade arbetskompisar och framför allt patienter. Min huvudsakliga anledning till mina besök var att få mitt blodtryck mätt, för jag var inte så sugen på att gå till vårdcentralen med hoppande bakterier i väntrummet med en nyfödd. Och om blodtrycket inte skulle vara högt så skulle det ju vara 200 kronor åt helvete liksom.

Men blodtrycket var naturligtvis fortfarande högt. Så idag har vi suttit i ett väntrum med hoppande bakterier, trots att jag bokade tid för att slippa öppen mottagning. Där fick vi sitta länge, men till slut fick jag beskedet om att jag ska ta blodtrycket en gång i veckan i några veckor. Läkaren (som varit min chef en gång) trodde inte att min huvudvärk beror på trycket, utan tydligen kan man få migrän efter förlossning om man haft migräntendeser förut. Jag har haft migrän ungefär två gånger tidigare i mitt liv så det är väl "tendens". Någon migränmedicin fick jag inte nu nuläget, men doktorn trodde precis som jag att trycket kanske fortsätter hålla sig lite högt eftersom jag inte kunnat röra mig på flera månader på grund av foglossning och nu på grund av hissavsaknad.

Och så ska jag ta massa prover som uppföljning av b12 och folatbrist under graviditeten, men det orkade jag inte idag.

Så var det med det.

Varför är det provocerande att älska småbarnslivet?

För ett tag sedan läste jag en statusuppdatering på Facebook som nästan gav mig hicka (men det var inte första gången jag läst något liknande). En mamma till två små barn skrev något om att hennes ungar var riktiga jävla skitungar och att hon var less på dem. Jag ifrågasatte detta och hon hävdade att det var för att hon inte fått sova på flera år på grund av åttamånadersbebisen. Det krävs inte mycket matematik för att förstå det befängda i det hela, eller hur?
Men det märkligaste var att många gav henne dunkar i ryggen och peppade henne att hon är en bra mamma och så vidare. Det är hon kanske också, vi är inte mer än bekanta så jag vet inte, men jag är fullkomligt allergisk mot att skriva sådant respektlöst mot sina barn. Ingen, förutom jag, ifrågasatte hur man kan skriva så. Själv kände jag mest att det luktar soc-varning om sådana uttalanden. Tror man på fullaste allvar att bebisar eller små barn gör som de gör för att de är onda?

Men om man vänder på steken...
Det jag verkligen inte förstår är att det är så mycket mera provokativt att skriva att man inte tycker det är jobbigt att ha barn. Att man faktiskt hinner med en massa saker och sig själv, att man får sova på nätterna och så vidare. DET provocerar. Då tas det för givet att det är lögner och osanningar, för det går ju bara inte att tycka att småbarnslivet är lätt och kul. Nu ska jag inte ropa hej ännu, för Nils är trots allt inte så gammal och kan ju drabbas av kolik och annat, men jag ser i dagsläget verkligen inte svårigheterna med att ha två små barn. Kan hända det blir värre om några månader. Eller om ett par år.

En klok person skrev för ett tag sedan: Att ha barn är en livsstil. Och det kanske är där det sitter. Antingen anammar man livsstilen och tycker att det är kul och tar det för vad det är, eller så blir barnen mest hinder och problem.

Jag vet inte.

Självklart vet även jag att vissa har det jobbigare, med barn som inte sover, eller äter hela tiden eller skriker eller vad det nu kan vara. Men oavsett så tycker jag att man måste ha respekt för sina barn, även i sociala medier. Själv tänker jag vara tacksam för varje bra dag jag har med mina barn.

Lova och ärtan.

Fortsättning på gårdagen. Och dagen.

Inte bara lämningen gick bra igår. Nils sov ungefär hela dagen, så jag fick tid till att plocka och dammsuga, tvätta ett par maskiner och rensa ur min garderob. Hämtningen av storasyster gick perfekt och vi var där tio minuter före uppsatt tid. Middagen blev lagad, men jag fick pausa en sväng då Nils tyckte det var dags att äta och fylla blöjan.

Även idag gick dagislämningen smidigt och precis som vanligt får jag jaga ifatt Lova för att säga hejdå och få och puss. När vi väl kommit dit så skiter hon fullständigt i mig nämligen. Jag och Nils har varit på Danderyd och fått okejstämpel på hörseln även på vänster öra, så nu ska vi väl inte behöva åka dit något mer i alla fall. Nästa sjukhusbesök blir Sös i mars.

Själv har jag huvudvärk som oroar. Har haft huvudvärk en hel del sedan Nils föddes och jag är rädd att det är blodtrycket som inte sjunkit än. Jag lever på hoppet om att de 15 kilona som jag inte längre kånkar runt på ska hjälpa blodtrycket att sjunka men man vet ju aldrig. Det kan även vara blodvärdet som är lågt, även om jag inte blödde mer än en halvliter den här gången. Nå väl, det får nog bli ett besök på vårdcentralen för kontroller. Eller helt enkelt åka till jobbet och kolla.

När Nils kom till världen – The Exit

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.


När jag kommit hem från jobbet, lite mer stressad än vanligt så satt Karin i soffan. Jag såg nästan på en gång att nu var det dags. Eller ja inte just precis nu, då hade det varit en väldigt kort förlossningsberättelse. Vi åt lite mat och tog det lugnt, Karin hade inte så himla ont, sa hon i alla fall. Efter middagen fick jag för mig att köpa godis, då small det till. Karin började få ont, och tätt mellan värkarna var det. Jag blev nervös, var lite orolig att det skulle bli en ”Nu blöter vi handdukar och kokar vatten”-situation. Kände mig inte riktigt upplagd för att ta emot en bebis och hålla upp "livets träd" för Karin.

Men så blev det som tur var inte, vi ringde BB-Stockholm och Karin berättade hur det kändes, de tyckte att nu var det minsann dags att komma in. Problem: Karins farsa, aka BB-Taxi jobbade just den här kvällen. Med is i magen lämnade han över jobbet som sändningstekniker för kommunfullmäktige till automatikens värld och skjutsade oss till BB. Väl framme på BB möttes vi av ett sjukt annorlunda intryck jämfört med förra förlossningens känsla. Mindre vit strukturtapet och landstingsfåtöljer och mera designmöbler och trägolv. BB-Stockholm slår BB på KS på fingrarna när det gäller hur vi bemöttes.

Den här gången visste jag att jag skulle fota mera. Mindre glidslemsburkar än förra gången och mera vad som faktiskt händer. Men jag hann med att fota glidslemmet även denna gång.

Karin började få ont, riktigt ont, hade glömt hur jobbigt jag tyckte att det var att se henne ha ont. Inte för att det jobbiga jag kände går att jämföras med vad Karin kom att genomlida. Jag sprang och hämtade kaffe, mackor och saft.

Att bli erbjuden akupunktur och vetekudde var inte vad Karin hade hoppats på då hon bad efter lustgas. Hon tjurade i en halvtimma och sa sedan att nu vill hon verkligen ha lustgas. Jag prövade på det den här gången. Fasiken vilken wierd feeling. Olustigt som fan. Tyckte jag.

Karin började försvinna i lustgasvärlden, detta är en värld som jag tycker är jobbig. Visst, jag tycker inte om att se när Karin har ont, men det är fan creapy när jag tittar henne i ögonen och inte ser intelligent liv, det enda jag ser är UrKarin, och hennes mission är att klämma ut ungen. Timmarna går och värkarna blir värre och värre. Karin ber om en EDA, hoppas att den kommer fort tänker jag lite själviskt. Förra gången hon fick det så fick vi sova ett par timmar.

Det tar än längre tid och ingen Narkosläkare så långt ögat kan nå. Jag håller UrKarin i handen och försöker att inte vara i vägen för barnmorskan och undersköterskan. Fyra timmar efter att Karin bett om EDA så kommer vad jag skulle säga är en tant in och mumlar något om ”Är det här jag ska lägga en EDA” (Det visar sig sedan att det är överläkaren som blivit inringd till sjukhuset.) Dom lägger Karin på sida och hon ska få bedövningen hon behöver. Narkosläkaren lägger EDA och sprutar in provdosen. Just i samma ögonblick som detta så händer något med UrKarin. Hon grymtar till och öppnar upp ögonen. Jag känner igen den blicken, nu är det fan dags. Nu händer det grejer, UrKarin håller min hand eller ja klämmer min hand. Jag ser ett par blå fingertoppar efter ett tag men biter ihop. Barnmorskan och undersköterskan vet vad de gör, fy fan vad bra dom var. Krystvärkarna var det som kom, och de höll på i ungefär 20min och sen var han hos oss. Vår son! Den här gången grät jag lika mycket som när Lova föddes och jag såg henne för första gången, skillnaden nu var att jag fotade mycket mer. Den här gången var det inga jobbiga komplikationer efteråt med forsande blod och så vidare. Men jag fick snällt stå i hörnet då de bytte lakan eftersom det tydligen hade forsat blod utanför mitt synfält.

Att hålla sitt nyfödda barn i sin famn och känna äkta kärlek. Det är fan världens bästa känsla.

Ett par veckor efter förlossningen.

Jag är tillbaka på den vikten jag startade på när jag blev gravid. Helt utan att jag gjort något alls.
Det måste ju betyda att jag inte gått upp några kilo i mig själv, utan det var bara bebis och tillbehör och en himla massa vätska.
Det är konstigt det där. En del kvinnor går upp tjugo kilo i rent hull och föder små bebisar. Andra går inte upp särskilt mycket med föder dunderklumpar. Undrar hur det där slumpar sig egentligen.

Hur som helst känner jag mig grymt nöjd över detta faktum. Nu sitter jag och äter hallon och vispgrädde för vi drar igång LCHF:andet igen. Det finns trots allt alldeles för mycket subcutan charm på den här mamman.

Dagens två mål.

Idag har jag den lite större prövningen som nybliven tvåbarnsmamma: Jag ska ensam lyckas få stora barnet till och från dagis i tid, göra diverse hushållsarbete och försöka ha middagen klar lagom till Andreas kommer hem (låter som att jag är en hemmafru från femtiotalet, tjoho!).

Att få stora barnet till dagis i tid gick bra. Med tio minusgrader ute och strålande sol så förstod jag att barnen skulle vara ute eller på väg ut när vi kom dit. Så det var bara att bylsa på Lova fleeceunderställ och grejer. Därefter gäller det att få på Nils sina kläder så pass snabbt att Lova inte hinner svettas ihjäl och avlida av tristess. Sen få med mig alla grejer (de får inte ha något kvar på dagis alls, så alla extraombyten och så släpas fram och tillbaka). Ner till bilen (gå i trappor), in med båda barnen, skrapa rutor och i väg. Ut med båda barnen ur bilen, ut med barnvagnen (som stod i bilen sedan igår tack och lov) och alla extra ombyten och åkpåsen. Hej och hå. Vi var där prick klockan nio. Hurra för mig!

Nu ska jag bara lyckas få hem henne i tid, så kan jag vara glad och nöjd.

Lova käkar upphittad macka.

När Nils kom till världen – The Backstory

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.

Det här blogginlägget kommer att handla om hur jag som pappa ser på graviditeten och födelsen av vår son Nils.


För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.


Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.

Den 26 januari kom i alla fall telefonsamtalet som jag väntat på. Karin ringde och sa att jag nog borde ringa dagis och säga att mormor hämtar Lova idag. Jag var påväg ut för att handla saker till kontoret så jag blev lite stressad till att åka tillbaka till kontoret, packa mina saker och åka hem till min fru.


Jag hann hem i alla fall.

Imorgon kommer förlossningsberättelsen.

Lovacitat.

Vi pratar om appar till telefonerna.
Jag: Andreas HTC används bara av Lova numera. Hon använder barnappar och så.
Lova: där är Lovas barnnapp (tar sin napp och stoppar i munnen)

Hahaha!

Läckert.

Med Andreas gamla stora utslitna t-shirt, nerspydd och med bröstmjölk som läcker... är det hemskt svårt att känna sig läcker.

Lova, konstnären. Mamman, imponerad.

Jag har förvisso läst en del utvecklingsteorier när jag läst psykologi i olika sammanhang, men kan inte påstå att jag är superbra på vad barn förväntas kunna i olika åldrar. Jag resonerar som så att barn är olika snabba på att lära sig olika saker. En del dansar före de kan gå, andra pratar tidigt och någon kan stå på huvudet innan de fyllt ett. Det spelar dock ingen större roll, för det här jämnar ut sig och när allt kommer omkring så de allra flesta medelmåttor ändå.
Men jag måste ändå säga att jag blev imponerad när Lova härom dagen satt och ritade och jag visade henne hur jag ritade en gubbe. "huvud, öga, öga och mun" sa jag och frågade om hon kunde rita likadant. Se resultatet.

Min gubbe. Okej, jag kan knappt hålla i en penna,
men till mitt försvar så ritade jag denna från märklig vinkel.

Lovas gubbe. Han råkade bli lite sur dock.

Tänk alltså, att min dotter, är rena Einstein kombinerat med Picasso. 

Men så har hon ju bra gener också

Födelsedagsfirande.

Familjen var här idag. Lova hade sett fram emot att få leka med Nanna (gemensamt smeknamn för Nadja och Vanja. Smart drag). Hon var alldeles nipprig över det och pratade om att de skulle komma, ända sedan vi berättade det igår. Men så blev det känslomässigt kaos för denna lilla nästan-tvååring som är i början av sin tvåårstrots. Att hålla koll på Nils, sina saker, deklarera att det minsann är hennes prylar (hon har fullt sjå med att sortera upp världen just nu), försöka förhålla sig till svartsjukan att Nanna lekte med morfar (deras farfar) . Lägg dessutom till att det nästan är tre veckor sedan hon var på dagis och det (tyvärr) inte är så ofta andra barn är här...och sockerspeed på det... Inte lätt! Det blev bubblande skratt och skrik och gråt om vartannat och jag tror aldrig volymen varit så hög på den lilla damen.

Fikat var dock gott, presenterna fina och Nils blev söndergosad. Jag fick bland annat ytterligare en cupcake-kokbok och uppmaningen att börja baka från sidan ett och framåt. Kanske ska börja med de flertalet cupcakeböcker jag redan har.

Några cupcakes blev det dock inte idag.
Det blev däremot en tårta med hemmagjord hallonsyltisch och ganache gjord på Riesenkolor.
Och vispad grädde och chokladmojänger.

 Tack mosterfaster Åsa för spritsen från Lekue. Det är med den jag gör chokladmojängerna.

Syskonkärlek.

Nils 2 veckor.

Det är galet vad fort tiden går. För två veckor sedan låg vi på kvällskvisten på BB hotellet på Danderyd och goffade godis och kollade på tv. Eller ja, tittade på vår väldigt färska bebis, då utan namn.

Två veckor har gått och Nils är fortfarande en nyföding, men den tiden är snart förbi. Han fixerar blicken och vi gillar att kika på varandra. Han ler omedvetet och hastigt. Han äter med tre till fyra timmars mellanrum och sover cirka hela tiden. På nätterna behöver vi bara ge honom mat en eller två gånger så vi har inget att klaga på.
Magen har funkat perfekt och utan vare sig Sempers magdroppar eller minifom, eller ens Dr Browns flaskor så har magknipen hållit sig undan. Men just i detta nu så verkar det som att han har lite magknip för han skriker som aldrig förr emellanåt och spänner hela kroppen.
För övrigt är han en riktig snuttis. Han tar napp ibland, men om han vill ligga vid bröstet så funkar inget annat. Bestämd kille alltså. Han får snutta nästan hur mycket han vill, för min mjölkproduktion är så dålig att det ändå inte blir mer än lite godis. Hans primära måltider heter NAN1 och intas via Tommee tippies flaskor gjorda för att kombinera amning och flaskmatning.
Han är mest lik sin far.

Stilig kille i morbrors tröja anno 1980.

Presenter.

Andreas har jobbat på sitt jobb i bara några veckor, och nästan halva tiden har han varit hemma för att jag har fött barn och haft mig. Idag var första dagen efter pappadagarna som han jobbade och då fick han det här. Eller ja, Nils fick. Någon på hans jobb har mycket god smak och som talesman för Nils säger jag: Tack!

Dessutom knackade brevbärartanten på med ett paket utan avsändare. Men som jag förstod var från bästaste mosterfaster Åsa. Där i låg en superfin och galet mysig snuttefilt till Nils och ett väldigt generöst presentkort på Sisters till mig. Tack bästa Åsa!

Första ensamma dagen.

Ja jag har ju en liten prövning idag här, ensam med båda barnen som jag är. Hittills sköter de sig exemplariskt och det har inte varit kaosartat en enda gång. Dock har jag lärt mig att jag måste bli noggrannare med vissa saker, exempelvis att stänga badrumsdörren. Jag gillar inte när Lova är där inne själv och klättrar och det är knepigt att jaga henne när jag ammar. Men allt går! Vi har lyckats äta både frukost, fruktmellis och lunch på rätt tider och stora barnet sover nu. Barnen och till och med jag har blivit tvättade och fått kläder. Både diskmaskinen och tvättmaskinen snurrar, köket är fixat och köksgolvet skurat. Jag ska försöka hinna bädda, vika tvätt och kanske dammsugare också innan maken kommer. Men jag får erkänna att jag är glad ätt middagsmaten är så gott som klar, då jag tog ut en gryta ur frysen.

Jag fortsätter att vänta på tvåbarnschocken och den riktiga vardagen som börjar på måndag, för då ska LovaLiten till dagis och tider ska passas. Och vi ska bli grymma på att gå i trappor, hisslösa som vi är i tre veckor till.

Idag är det förresten två veckor sedan Nils kom till världen och om vi får ordning på vårt Internet (det vill säga om vi får sladdleverans av comhem idag) så blir det nog lite uppdatering om hur det går för den lille krabaten.

29 år.

Ett år kvar till 30, och helt utan ålderskris. Jag är där jag vill vara i livet. Jag har två fina barn och en äkta make. Jag har utbildning och fast tjänst med bra lön. Kör kombi och bor i stor lägenhet. Vuxenpoängen är cirka en miljard. Helt perfekt alltså (så när som på att vi borde byta boende).

Födelsedagen har vi firat på barnens djungel så att stora barnet fick roa sig. Mamma var förbi med en blomma, men för övrigt firar vi på lördag. Jag är inte så mycket för det här med min egna födelsedag.

Imorgon börjar Andreas jobba igen. Lova får vara hemma från dagis så imorgon börjar prövningen med två barn. Det ska bli spännande, mysigt och eventuellt kaotiskt. Vi får se.

På äventyr som nybliven tvåbarnsfamilj.

Min dator var lite av ett måndagsexemplar, för mellanslagstangenten kvittrade som en fågel vilket blev en smula enerverande efter ett tag. Därför packade vi ihop familjen och åkte till Uppsala för att byta den. Utan hiss (den ska bytas) är det ett projekt att komma i väg. Syskonvagnen är inte akutell att kånka så vi tog två vagnar och Andreas fick springa upp och ner några vändor. Vi lyckades i alla fall packa ihop oss i bilen och komma iväg.
Efter en del krångel och bök och besök på både elegiganten och mediamarkt så hade jag fått en ny dator.
Vi fortsatte till IKEA för lunchintag, vilken för mig, maken och LovaLiten kostade blott 76 kronor. Vi skulle inte köpa något utan bara äta lunch, så hur vi kom därifrån med två kassar och sexhundra kronor fattigare är en gåta.
När vi skulle åka vidare insåg vi att vi bara hade blöjor till stora barnet. Tack och lov hade lilla barnet bara kissat lite och kunde klara sig ett tag, men skulle vilja påstå att det var orutinerat.
Hemma kånkade vi upp allt (2 barn 2 vagnar 1 dator 2 stora kassar och 2 enorma plastbackar) och möttes av fastighetsskötarna som var inne i vår lägenhet och lagade en strömbrytare. I vårt stökiga hem, eftersom det är lag på att de bara är i lägenheten när det är stökigt.
Ivrig att få pilla med min dator insåg Andreas att vår internetmaskin var tvärdöd, antagligen efter att fastighetsskötarna varit här.

Så nu, kära läsare, blir det inga bilder på ett par dagar.

Dagens känsla: allt går.

Första BVC-besöket.

Idag har Nils varit på sitt första BVC-besök. Han har gått upp 20 gram från födelsevikten, ökat 7 millimeter runt huvudet och är..lång. Hur lång vet vi inte för bästa bvc-sköterskan tyckte det var onödigt att mäta längden eftersom bebisarna inte tycker om det. Men han liknar, precis som sin syster gjorde, en tax. Eller en limpa med korta ben.

Hon frågade hur ofta jag vill gå dit, och jag visste ju inte ens vad som är normalt eftersom vi var där flera gånger i veckan med Lova i början, då hon inte ökade i vikt som hon skulle. Men en gång i veckan tyckte bvc-tanten så vi kör väl på det. Lite mycket kan jag tycka. Ungen sover, äter och skiter så det här ska nog gå vägen liksom. 

Molo gör väldigt bra barnkläder, även för nyfödingar.

Dagens känsla: Det här går ju bra.

För sån är jag.

Jag kallar den här bilden: "Småbarnsförälder med OCD".

Jämställdhetsbonus.

Idag damp det ner ett kuvert om jämställdhetsbonus. Endast de som är berättigade bonusen får dessa kuvert. Det innebär alltså att vi kommer få minst tretusen kronor, bara för att vi är jämställda.

Tänk att en självklarhet för oss kan ge utdelning i form av pengar. Man tackar och bockar. Plus i kanten till Försäkringskassan.

Fina vänner och fina grejer.

Idag hade vi besök av två barndomsvänner som jag känt sedan blöjstadiet. Eller två tanter, som jag sa till Lova och som hon snappade upp. :)
Mycket trevligt då det var ett tag sedan. Endast ett av sammanlagt fem barn var med, vilket jag tyckte var lite synd.

Anna hade suttit vid symaskinen och knåpat ihop finfina presenter till oss och Nils:

Tossor, näsduskfodral, napphållare och blöjfodral. Superfint!

Kolla in hennes hemsida här!

Sushi.

Innan vi börjar äta LCHF måste vi ju maxa allt som sedan kommer vara förbjudet. Det i kombination med att somliga av er har frestat med sushi i det senaste, gjorde att jag äntligen fick energi att för första gången på mycket länge göra egen sushi, som nu står i kylen och väntar på att stora barnet ska somna.

Men pannkakor, det kan jag bara inte göra...


Dagens känsla: Skönt liv.

Grattis till mig!

Jag fyller år på torsdag. Så idag åkte Andreas i väg och köpte en födelsedagspresent till mig.

Tror ni jag är nöjd?

JAAA så klart!

HURRA!

Frågan är bara hur han ska bräcka det här när jag fyller 30 nästa år...

(Och ni behöver inte komma med kommentarer om att det inte är en Mac. Det är ett högst medvetet val att det inte är det. Nej, jag har inte något emot äppelfolk heller.)

Huggies.

Huggies blöjor - för dig som tycker om att tvätta kläder.

Vi hade fått en del prover. Och oj, så vi har provat. Och fått extra tvätt. Skitblöjor.

Vardag.

Värmen ingår.

Idag har nog alla bloggare, Twittrare och facebookanvändare skrivit om vädret. Det kalla vädret. När jag gick den korta promenaden till affären njöt jag av solskenet och det faktum att min lilla promenad var barnlös, både invärtes och utvärtes. Jag funderade på att det var ett perfekt väder för att åka långfärdskridskor på Mälaren. Sen kom jag på att jag aldrig åkt långfärdsskridskor, så vad vet jag om det liksom?
Hemma hos oss såg hur som helst brevlådan ut så här i kylan:

..därav en ganska frostig relation till vår hyresvärd.

Fast vi har haft kafferep här med familjen. Kusinerna har stojat och det är säkert fem grader varmare här nu. Det är ju inte fel då fastighetsskötaren uppmätte en golvtemperatur på blygsamma 15-16 grader. Det faktum att vi får klä på barnen extra kläder och sockor och linda in dem i filtar, plus att hissen står still stup i kvarten gjorde att Andreas häromdagen fick nog. Nu börjar det bli hög tid att bli vuxna på riktigt och vi ska se över våra möjligheter att äga (läs: låta banken äga) ett boende. Synd bara att det är så hiskeligt dyrt i Stockholmsområdet. 

En kommentar.

Jag fick en kommentar när Nils föddes, av en tjej som befann sig på BB Sthlm samtidigt. Nu undrar jag om det är någon som brukar läsa min blogg? Det fanns ingen blogglänk...

En himla massa kläder.

Igår lämnade jag maken och barnen hemma (glad att jag inte ens behöver fundera på om han ska fixa det, vilket många andra tjejer tycks tänka om sina män) och drog iväg och handlade. Ett par mjukisbrallor, två fula amningstoppar och amnings-bh. Nu klarar jag mammaledigheten i lagom sunkighet, eller hur?

För Lovas del så har vi känt oss lite mätta på rosa kläder, så några av hennes senaste inköpta plagg ser ut så här:

Polarn och Pyret och Ej sikke lej.
Den gröna tröjan är favvis eftersom draken ser ut som Bolibompa.

Finaste uggletröjan från Polarn o Pyret.

Men så fick vi en leverans med kläder från kusinerna så nu är den rosa ordningen återställd. Och vi är lika glada och tacksamma som alltid när vi får ett lass med kläder. Den här gången två stora kassar. Cirka en miljard plagg.

Nils får ju nya kläder hela tiden. Bland annat så shoppade jag på Liws bloppis och då smög Liw ner en liten mössa till honom. Idag kom ett paket på posten från Therese med detta i:

Finfina vänner från bloggar och Twitter!

Själv är jag sugen på att byta ut hela min garderob då jag de senaste åren bara varit gravid hela tiden och därför känt att det varit onödigt att köpa mer än nödvändigt. Nu ska vi snart börja köra LCHF och sen ska jag jäklar i mig få nytt.

Dagens middag. Jag säger: fail.

Jag är inte sugen på något just nu utan ratar alla matförslag andreas kommer med. Så jag sa att han skulle köpa nåt i påse som man stoppar i stekpannan och sen äter. Han valde pasta carbonara, tillagade och serverade.
Jag är halvmätt. Lova äter pannkakor. Andreas äter en omelett.

Bra bebis.

Jag gav lillebror mat strax efter elva igår kväll. Sen vaknade han vid tre, åt och somnade om. Och vaknade igen lite innan halv åtta då hans storasyster kommit in till oss och börjat härja runt.
Bra Nils. Fortsätt så.

Som blomman på en äng...

När det enkla är det bästa.

En kartong är en båt sedan flera dagar. En filt över extrabarnstolen blir en koja. Med en kudde och en ficklampa blir det ett mysigt krypin för bokläsning.

Vem behöver fisher price liksom? Enkelhet, när det är som bäst. Lek, när den är kreativ. iLike.

Bilder från de senaste dagarna.

Vackra barnet spelar munspel,

Väldigt stolt storasyster.

Bump brorsan!

Första promenaden. Fina Gant-mössan.

En sparvkråka.

Polarn.

Lova i sin båt. Bästa leksaken just nu.

Liten större hjälper liten mindre.

Lull.

Just nu består våra liv av lull. Vi lullar runt här hemma och får inget vettigt gjort. Vi försöker se till att hemmet inte är en sanitär olägenhet, men mer än så är det inte. Vi hänger mest i vardagsrummet hela familjen. Läser böcker med Lova, tittar och pussar på Nils, slökollar tv och bara är. Jag och Lova gick till dammen och matade änderna idag, för vädret var för fint för att bara sitta inne, men det var det mest ansträngande vi gjort.

Men vi njuter. Vi har två veckor tillsammans hela familjen innan en ny vardag börjar. En vardag då jag på dagarna ska bolla med två ungar medan Andreas jobbar.  Så vi fortsätter nog lulla runt i vår röriga lägenhet.

Nils. Fem dagar gammal och nybadad.

Behöver jag säga att jag är nöjd med vårt nya objektiv?

Behöver jag säga att jag är nöjd över att jag tagit bilden?

Dagens känsla: Det är så här livet ska vara.

Amningsfail och amningswin.

Igår var vi på återbesök med PKU prov och hörselscreening. Nils hade gått ner typ 100 gram bara, det känns ju bra. (Jämfört med Lova som gick ner alldeles för mycket).
Jag hade dock helt missat att det kan vara en god idé att klä sig amningsvänligt, inte minst om man som jag tycker att offentlig amning är lite obekvämt. Så nu ska jag sätta mig och beställa amningstoppar.

Amningen går bättre den här gången. Förra gången gick det inte så bra, bland annat för att jag har Pco-s. Men jag märker nu hur pressad jag var av att alla (professionella) påpekade att jag skulle pumpa, amma mer och fan och hans moster. Det INGEN visste var att just Pco-s och problem med mjölkproduktionen hör ihop. Såren berodde på att JAG gjorde fel och blablabla. Det var dömt att misslyckas. Nu tar jag det mer för vad det är, förväntar mig inte så mycket och ger ersättning - och amningen funkar bättre.

För övrigt är Nils en riktigt liten skitunge så blöjorna går åt. Han har i två nätter sovit fem timmar i sträck, vilket är som en vecka på spa när man har massa hormoner i kroppen. Annars vill han mest snutta all vakentid och skriker ibland med toner så höga att det nästan bara är hundar som kan höra.

Och någon babyblues har inte dykt upp. Än.