Normalitet och humor.

Jag ogillar verkligen normalitetsbegreppet. Att säga att något är normalt är samma sak som att sätta något i ett fack. Att bestämma vad som är rätt. Är det inte rätt ofta som detta begrepp används i sammanhang av fördomsfulla yttranden? Vem bestämmer vad som ska klassas som normalt och på vilka grunder? Försöker man inte bara göra något som är relativt, att bli konstant?
Ett annat ämne som varit på tapeten idag är humor. Nimbe har världshistoriens sjukaste humor och jag garvar så att det nästan sker olyckor. Inte sällan är hans humor av barnslig eller politiskt inkorrekt karaktär, vilket jag finner oerhört roande! Min humor är alldeles för ofta politiskt inkorrekt och ibland även morbid. Är det inte okej? Jag tar många gånger till humor för att stå ut med sådant som jag anser är jobbigt. Bara man kan skilja på humor och seriositet... om jag hasplar ur mig saker som är politiskt inkorrekta så menar jag det oftast inte... Att göra satir av allvarliga saker har väl förekommit i alla tider? Låt mig skratta åt vad jag vill. Och skämtar du med mig så är det bäst att skämtet har en poäng, annars kommer jag inte garva. Inte ens av sympati.
Dagens känsla: Iskalla fötter.