Ibland är jag en fantastisk mamma.

Man kan ju tycka att jag borde börjat ana ugglor när barnet som vanligtvis sover 30-45 minuter på dagen när hon är hemma, idag sov två och en halv timmar. Man kan ju också tycka att jag borde ha sett hängigheten, som jag senare tydligt ser på en del av bilderna jag tagit idag. Eller faktiskt tagit det lite mer seriöst när jag frågade "Lova är du sjuk?" och fick svaret "jaa-aa". Jag underskattade henne där.

38.8 visade tempen på här på kvällskvisten och när vi sa att hon skulle få medicin så nickade hon bara och tog den snällt. Hon sov straxt efter sju. Lillstumpan.

Nu får vi bara hoppas att det inte är scharlakansfeber, vilket går på dagis. Och så kan vi hålla tummarna för att hon vaknar frisk, för vi ska ju på dop imorgon.

Även om det här printet inte är mitt favorit bland Molosarna så kan jag säga att Lova var mycket nöjd idag när jag tog fram klänningen. VoffVoffar, tyckte hon. Sen lekte vi att hennes små får, ko och häst åt av gräset på klänningen.

Mitt hjärtegull.

Den här bilden är bara med för att Andreas gillade den.

En helt vanlig dag.

Dagens lekträff med Emma och Zelda blev inställd för att Zeldis blev sjuk. Och jag hade ju redan sagt att Lova skulle vara ledig från dagis så vi är hemma idag. Istället har jag slängt ut en krok till Anna och hennes flickor och hoppas att de kanske kommer förbi i eftermiddag.

Dagen är med andra ord väldigt vardaglig. Vi har byggt med duplo, läst en leksakstidning noggrant, bollat, busat och gosat med Nils. Nu sover barnen så jag passar på att ta hand om hushållssysslorna.

Dagens känsla: Vardagsvardag.

Börjar tröttna.

Eller nej, nu skojar jag bara. Jag tröttnar nog aldrig på shopping. Idag gav jag mig ut för att jag var så illa nödd och tvungen att köpa någon slags överdel att ha på mig på ett dop på lördag. Och jag hittade en jättefin och ganska enkel skjortblus för typ inga pengar alls.

Att det sen blev ett par jeans och en vårjacka också, det behöver vi inte prata om.

Jacka från Lindex .
Väääldigt snygg på!

Fast nu ska jag fokusera på annat än shopping ett tag. Tills jag blir sugen igen, helt enkelt.

Har förresten tagit ett snack med dagis om vagnsituationen idag. Hon skulle ta det med sina kollegor och återkomma. 

Dagens känsla: Solen skiner, både ute och inne.

Gosegrisen och härligt kaos.

Det är väldigt svårt att fota en leende bebis som just lärt sig hur han ska charma sin ömma moder. Men ett snett litet leende lyckades jag fånga i alla fall.

Motivet är väldigt mycket bättre än kvaliteten på bilden.
Lagom ihoptryckta hamsterkinder.

Föregående natt var väl inte den bästa vi varit med om. Barnen turades om att vara vakna och jag var nog mer vaken än sovande. Lova tycker det är onödigt att prata tyst utan ropar "HEEJ NILS" när hon kommer in till oss typ klockan 04. Sen ska det babblas och bökas en stund.

Idag vid middagen var det allmänt kaos och vi försökte äta flera gånger. Lova som åt snabbt (började äta innan Andreas kom hem för att han var sen och följdaktligen var klar lagom till att han satte sig vid bordet), och sprang runt och gastade när vi skulle försöka äta. Nils var allmänt missnöjd, vilket han varit till nu och ville bara hänga i mina bröst. Vi hetsåt i omgångar och jag fnissade inombords åt spektaklet. Han har gnällt mest hela kvällen och vi kan nog konstatera att han just haft sitt första magonda.

Tvåbarnschock? Nej. Förväntat? Ja.

Vilka är ni, kära läsare?

Alfva hade igår en lista i sin blogg som hon hade snott från någon annan. Hon fick en himla massa svar och det hoppas jag att jag också får, även om jag fullkomligt förstår henne när hon skriver " Och jag delar hennes rädsla att ingen kommer svara, så snälla gör det!"

Det vore väldigt skoj att veta vilka ni är!

Vem är du som läser här?
Hur gammal är du?
Vad jobbar du med/pluggar du?
Vad gör du när du är ledig?
Var och hur bor du?
Vad ser du fram emot?

Vad ska du göra idag?/Gjort idag?
Vad läser du just nu?
Vad ser du för tv-serie helst just nu?

Shopping.

Jag insåg härom dagen att trots att LillNils har ganska mycket kläder, så har han väldigt lite som matchar. Och framför allt har han sanslöst mycket grått och vitt. Herregud, man kan ju bli deprimerad för mindre liksom. Så inspirerad av Ida-Marias shopping till hennes kommande lille son, gav jag mig igår ut på lite shopping.

Äntligen lite färgglatt! Gillar dock de mjuka nyanserna.

Dessutom har jag dragit in en del traderafynd till honom. En grå (!) kabelstickad overall. En kofta för en spänn och ett par Pop byxor för en tia.

För övrigt var jag och Nils ute och lunchade med en kompis igår. Det är väl det föräldraledigheten handlar om; shopping och luncher? :) Och kanske ta hand om knodden ibland.
Fast idag ska jag ta hand om den andra delen av föräldraledigheten - städandet. 

Redan vid trafikljuset ut från parkeringen höll jag på att glida av vägen. Därefter hörde jag varningarna på radion där de uppmanade folk att hålla sig hemma. Det känns ju praktiskt.

Dagens känsla: Älskar det här mammalediga livet. Igen.

Dagis och kommentarer.

Förra inlägget engagerade många, både här i bloggen, på twitter och på facebook. Jag vet nu i alla fall att jag har två andra mammor från samma dagis bakom mig. Ska maila chefen på stället eftersom jag försökt prata med personalen flera gånger utan att ha fått någon respons.

Vill dessutom understryka att dagiset kanon när det kommer till barnen.

Personen som skrivit en kommentar på inlägget om att det är provocerande att älska småbarnslivet  verkar inte vilja ge sig till känna så jag raderar den utan att publicera. Om du läser det här vill jag dock att du läser inlägget igen, för det mesta du skrev var missuppfattat.

Vad kan förskolan kräva av oss och vice versa?

På Lovas dagis sover barnen utomhus i vagnar, liksom på de flesta andra förskolor. Det ska visst minska risken för infektioner, vilket ibland känns som ren bullcrap när hon är sjukt konstant i perioder. Hur som helst. Vi har vår stora vagn där för den är bäst att sova i. I höstas när jag hade foglossning blev det dock ohållbart för mig att kånka 15-kilosvagnen ut och in ur bilen och vi fick på nåder ha vagnen kvar i deras förråd där de "inte har plats för det är fullt" eller enligt mig bara är jävligt ostrukterat.

Nu har jag blivit tillsagd att vi måste ta hem vagnen. Jag försöker förklara att jag har för avsikt att lämna den omiljövänliga bilen hemma och promenera, men att jag inte har en chans att gå dit med två vagnar. De svarar bara att de inte har plats. Så det krävs alltså att man är bilburen? Tanken är dessutom att Andreas ska börja vara föräldraledig snart ett par dagar i veckan, och han har inget körkort, så hur ska han gör? Ta bussen med två vagnar? Visst, babybjörnen i all ära, men det funkar inte alltid. Dessutom kan ju bilen gå sönder eller vi kunde ju lika inte ha någon bil.

Jag tycker att dagis kräver en hel massa saker hela tiden (fick bla mail om att alla barnen behövde någon form av inneskor, vilket vi givetvis skyndade i väg och köpte. Och som de sedan aldrig använt). Men vad kan vi kräva tillbaka? Kan vi kräva att de, om vi inte får ha kvar vagnen där, får låta Lova sova inomhus?

Hur skulle ni gjort? Vad är rimligt att kräva från deras respektive vårt håll?

Nils.

Idag har Nils tagit något språng i sin utveckling. Kanske. Eller så är det bara tillfälligheter. Hur som helst så har han varit vaken mycket längre stunder och på ett annat sätt. Mer närvarande liksom. Han har tittat sig omkring och försökt jollra lite. Och så har han smällt av ett gäng svarsleenden mot mig. Så där gulligt, osäkert och lite skevt som det är i början. Dessutom har han börjat äta mycket mer, bokstavligt talat över en natt. Från att knappt få i sig 90 ml, till att svepa 120 ml. Tjohej.

Åter igen så är jag mamma till en Einstein, typ.

Han är ju för fin, vår lilla tjocksmock.

På tal om hallonsaft. Det här med kupèvärmare är ju helt fantastiskt. Att komma ut på morgonen och se andra bilar med cement-is på rutorna och själv bara kliva in i en alldeles varm bil. Det är vardagslyx det.

1 vecka med LCHF.

Vågen visar cirka 2.5 kilo mindre på en vecka. Det innebär att jag väger över 17 kilo mindre nu än för typ tre veckor sedan.

Inte konstigt att det varit lite svårt att hitta en vettig hållning.

Sötsuget är enormt stort och jag skulle helst sätta i min en chokladkaka på en millisekund, men jag vet att det tar ett par veckor till och sen har kroppen ställt om sig och suget ger med sig. Men det säger ganska mycket om hur beroendeframkallande kolhydrater, då främst socker förstås, faktiskt är.
Vår tanke är att vi ska köra strikt LCHF under ett par månader, för att sedan gå över till LCHF-Light eller GI kanske. Men framför allt ska vi ha fria lördagar, för livet blir nog mycket roligare då.

Så fort vi får tillbaka hissen så tänker jag ta vara på dagarna som mammaledig då man har allra bäst chans att promenera en himla massa. Lite muskler och kondis hade inte skadat på den här kroppen.

En idolbild till er, kära läsare.

Igår fick ni se hur min familj ser ut, idag får ni se mig.

Jag, idag.

Bygge pågår.

Vi har varit på IKEA idag.  Nu ska vi äntligen slippa leva i ett spartanskt vardagsrum. Nästan i alla fall, vi behöver fortfarande en del annat. Matta exempelvis.

LovaLiten spenderade natten hos mormor och morfar tillsammans med kusinerna. Det var morföräldrarna som önskade detta så vi passade på att springa till systemet fem i tre (tur man bor granne liksom) och kÖpa en flarra vin att avnjuta till bresaola, ostar och korvar pÅ kvÄllskvisten. Kostigt att det kan kÄnnas barnfritt nÄr en unge Är hemma.

Hur har er helg varit?

Kommentarer.

Jag har inget emot att bli kritiserad för det jag skriver, speciellt om jag skriver saker som jag vet kan komma att provocera. Men jag ser gärna att kommentatorerna står för vilka de är och inte lämnar anonyma kommentarer.

Du som skrivit en kommentar på inlägget om att det är provocerande att älska småbarnslivet, skriv vem du är så ska jag publicera din text bemöta kritiken.

Fantastiska bilder från idag.

Sköna LovaCitat.

Jag ville testa Lova och vad hon vet om kön.

Jag: är du pojke eller flicka?
Lova: Lova är barn!

Där skuttar alla genusfantaster.

Jag kom på att vi oftare säger kille/tjej så en stund senare :

Jag: är du kille eller tjej?
Lova (drar upp tröjan och killar sig på magen): KILLEKILL!

Senare vid mellisbordet.

Jag: vem älskar du?
Lova (utan tvekan): LOVA!

Jag byter blöja på Nils och hon tittar på hans snopp.
Jag: Nils har snopp. Och du har snippa.
Lova (skitglad): pappa har snopp!

En present från hyresvärden.

Som en present från hyresvärden nu när hissen står stilla och vi har två småttingar, så får vi fram till maj gratis motorvärmarparkering. Annars har vi fri parkering utan elstolpe. Detta får vi så att vi kan ha barnvagn i bilen utan att den blir iskall och även för att barnen ska slippa frysa på morgnarna.

Hur gulligt är inte det? Och med en hälsning från alla på deras kontor att de grattar till Nils. Och info om att hissen troligtvis kommer bli klar tidigare än planerat.

Hurra!

Mysdag och Babybjörn.

Lova fick vara hemma från dagis idag. Jag var dels sugen på mysdag, dels osugen på projektet att lämna och hämta. Istället tog jag på stora barnet endast jacka skor och mössa och satte det lilla barnet i Babybjörnen och gick runt huset till öppnis. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå att bolla med två ungar där nere, men Nils togs väl om hand av både personal och andra (främmande) föräldrar. De ville bebisgosa så jag fick riktigt grym kvalitetstid med Lova. Vi målade och fikade och sjöng. När jag senare behövde byta på Nils och ge honom käk så var det Lova som fick hänga med bästa personalen.

Fantastiskt ställe. Varför ska Lova gå på dagis, egentligen?

 Lova på öppnis. Februari 2011.

Förresten är Babybjörn Miracle helt grymt bra. Slår Babybjörn original och bärsjal stort.

Det är roligt nästan jämt.

Klockan 05.10 vaknar jag av att den lille börjar småpipa och är hungrig. I samma sekund börjar stora barnet gala för full hals: "Paaaappaaa..pappa komma". Andreas gick och la sig hos henne, jag matar den lille och så är cirkusen igång. Lova gastar efter nappar och snuttar - trots att hon redan har flera av varje. Hej tvåårstrots i arla morgonstund. Den lille har kissat igenom och när jag hämtar blöja och ny pyjamas så upptäcker Lova mig och ropar "maaaaammaaa" och kommer in och lägger sig i vår säng. Med hopp om att alla ska kunna somna om bäddar vi ner oss och släcker. Önsketänkande.

Som Andreas sa: fördelarna väger upp nackdelarna.
Själv är jag glad att vi har vett nog att gå och lägga oss pensionärstidigt.

05.10.
God morgon.

Dagens känsla: det är därför kaffe finns.

Nilsar. Och presenter.

Igår hade vi finbesök av vår föredetta favoritNils. Nu ligger han tvåa på Nils-toppen. Han kom med presenter från honom och flickvännen som vi hade önskat att få gå husesyn på. StorNils bor vanligtvis i Danmark och är typ alltid på något annat ställe på jorden, så det värmer extra mycket att han alltid tar sig tid att komma och hälsa på. Den här gången blev han tydligen lite bebissugen enligt säker källa.

Bästa Nilsarna.

Finfinaste skorna! Älskar!

Himla fint.

Blöt i ögonen -text av Nils till Nils.

Blodtryck, blodprover och skuttande äggstockar.

Igår besökte jag och Nils två av mina arbetsplatser. Eller ja, "huvudkontoret" och det stället där jag har mitt PAS-skap. Nils blev klappad på och gosad med och fick ett antal äggstockar att skutta. Han fick agera vårdbebis så att tanterna och farbröderna fick beundra och jag fick säga hej till saknade arbetskompisar och framför allt patienter. Min huvudsakliga anledning till mina besök var att få mitt blodtryck mätt, för jag var inte så sugen på att gå till vårdcentralen med hoppande bakterier i väntrummet med en nyfödd. Och om blodtrycket inte skulle vara högt så skulle det ju vara 200 kronor åt helvete liksom.

Men blodtrycket var naturligtvis fortfarande högt. Så idag har vi suttit i ett väntrum med hoppande bakterier, trots att jag bokade tid för att slippa öppen mottagning. Där fick vi sitta länge, men till slut fick jag beskedet om att jag ska ta blodtrycket en gång i veckan i några veckor. Läkaren (som varit min chef en gång) trodde inte att min huvudvärk beror på trycket, utan tydligen kan man få migrän efter förlossning om man haft migräntendeser förut. Jag har haft migrän ungefär två gånger tidigare i mitt liv så det är väl "tendens". Någon migränmedicin fick jag inte nu nuläget, men doktorn trodde precis som jag att trycket kanske fortsätter hålla sig lite högt eftersom jag inte kunnat röra mig på flera månader på grund av foglossning och nu på grund av hissavsaknad.

Och så ska jag ta massa prover som uppföljning av b12 och folatbrist under graviditeten, men det orkade jag inte idag.

Så var det med det.

Varför är det provocerande att älska småbarnslivet?

För ett tag sedan läste jag en statusuppdatering på Facebook som nästan gav mig hicka (men det var inte första gången jag läst något liknande). En mamma till två små barn skrev något om att hennes ungar var riktiga jävla skitungar och att hon var less på dem. Jag ifrågasatte detta och hon hävdade att det var för att hon inte fått sova på flera år på grund av åttamånadersbebisen. Det krävs inte mycket matematik för att förstå det befängda i det hela, eller hur?
Men det märkligaste var att många gav henne dunkar i ryggen och peppade henne att hon är en bra mamma och så vidare. Det är hon kanske också, vi är inte mer än bekanta så jag vet inte, men jag är fullkomligt allergisk mot att skriva sådant respektlöst mot sina barn. Ingen, förutom jag, ifrågasatte hur man kan skriva så. Själv kände jag mest att det luktar soc-varning om sådana uttalanden. Tror man på fullaste allvar att bebisar eller små barn gör som de gör för att de är onda?

Men om man vänder på steken...
Det jag verkligen inte förstår är att det är så mycket mera provokativt att skriva att man inte tycker det är jobbigt att ha barn. Att man faktiskt hinner med en massa saker och sig själv, att man får sova på nätterna och så vidare. DET provocerar. Då tas det för givet att det är lögner och osanningar, för det går ju bara inte att tycka att småbarnslivet är lätt och kul. Nu ska jag inte ropa hej ännu, för Nils är trots allt inte så gammal och kan ju drabbas av kolik och annat, men jag ser i dagsläget verkligen inte svårigheterna med att ha två små barn. Kan hända det blir värre om några månader. Eller om ett par år.

En klok person skrev för ett tag sedan: Att ha barn är en livsstil. Och det kanske är där det sitter. Antingen anammar man livsstilen och tycker att det är kul och tar det för vad det är, eller så blir barnen mest hinder och problem.

Jag vet inte.

Självklart vet även jag att vissa har det jobbigare, med barn som inte sover, eller äter hela tiden eller skriker eller vad det nu kan vara. Men oavsett så tycker jag att man måste ha respekt för sina barn, även i sociala medier. Själv tänker jag vara tacksam för varje bra dag jag har med mina barn.

Lova och ärtan.

Fortsättning på gårdagen. Och dagen.

Inte bara lämningen gick bra igår. Nils sov ungefär hela dagen, så jag fick tid till att plocka och dammsuga, tvätta ett par maskiner och rensa ur min garderob. Hämtningen av storasyster gick perfekt och vi var där tio minuter före uppsatt tid. Middagen blev lagad, men jag fick pausa en sväng då Nils tyckte det var dags att äta och fylla blöjan.

Även idag gick dagislämningen smidigt och precis som vanligt får jag jaga ifatt Lova för att säga hejdå och få och puss. När vi väl kommit dit så skiter hon fullständigt i mig nämligen. Jag och Nils har varit på Danderyd och fått okejstämpel på hörseln även på vänster öra, så nu ska vi väl inte behöva åka dit något mer i alla fall. Nästa sjukhusbesök blir Sös i mars.

Själv har jag huvudvärk som oroar. Har haft huvudvärk en hel del sedan Nils föddes och jag är rädd att det är blodtrycket som inte sjunkit än. Jag lever på hoppet om att de 15 kilona som jag inte längre kånkar runt på ska hjälpa blodtrycket att sjunka men man vet ju aldrig. Det kan även vara blodvärdet som är lågt, även om jag inte blödde mer än en halvliter den här gången. Nå väl, det får nog bli ett besök på vårdcentralen för kontroller. Eller helt enkelt åka till jobbet och kolla.

När Nils kom till världen – The Exit

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.


När jag kommit hem från jobbet, lite mer stressad än vanligt så satt Karin i soffan. Jag såg nästan på en gång att nu var det dags. Eller ja inte just precis nu, då hade det varit en väldigt kort förlossningsberättelse. Vi åt lite mat och tog det lugnt, Karin hade inte så himla ont, sa hon i alla fall. Efter middagen fick jag för mig att köpa godis, då small det till. Karin började få ont, och tätt mellan värkarna var det. Jag blev nervös, var lite orolig att det skulle bli en ”Nu blöter vi handdukar och kokar vatten”-situation. Kände mig inte riktigt upplagd för att ta emot en bebis och hålla upp "livets träd" för Karin.

Men så blev det som tur var inte, vi ringde BB-Stockholm och Karin berättade hur det kändes, de tyckte att nu var det minsann dags att komma in. Problem: Karins farsa, aka BB-Taxi jobbade just den här kvällen. Med is i magen lämnade han över jobbet som sändningstekniker för kommunfullmäktige till automatikens värld och skjutsade oss till BB. Väl framme på BB möttes vi av ett sjukt annorlunda intryck jämfört med förra förlossningens känsla. Mindre vit strukturtapet och landstingsfåtöljer och mera designmöbler och trägolv. BB-Stockholm slår BB på KS på fingrarna när det gäller hur vi bemöttes.

Den här gången visste jag att jag skulle fota mera. Mindre glidslemsburkar än förra gången och mera vad som faktiskt händer. Men jag hann med att fota glidslemmet även denna gång.

Karin började få ont, riktigt ont, hade glömt hur jobbigt jag tyckte att det var att se henne ha ont. Inte för att det jobbiga jag kände går att jämföras med vad Karin kom att genomlida. Jag sprang och hämtade kaffe, mackor och saft.

Att bli erbjuden akupunktur och vetekudde var inte vad Karin hade hoppats på då hon bad efter lustgas. Hon tjurade i en halvtimma och sa sedan att nu vill hon verkligen ha lustgas. Jag prövade på det den här gången. Fasiken vilken wierd feeling. Olustigt som fan. Tyckte jag.

Karin började försvinna i lustgasvärlden, detta är en värld som jag tycker är jobbig. Visst, jag tycker inte om att se när Karin har ont, men det är fan creapy när jag tittar henne i ögonen och inte ser intelligent liv, det enda jag ser är UrKarin, och hennes mission är att klämma ut ungen. Timmarna går och värkarna blir värre och värre. Karin ber om en EDA, hoppas att den kommer fort tänker jag lite själviskt. Förra gången hon fick det så fick vi sova ett par timmar.

Det tar än längre tid och ingen Narkosläkare så långt ögat kan nå. Jag håller UrKarin i handen och försöker att inte vara i vägen för barnmorskan och undersköterskan. Fyra timmar efter att Karin bett om EDA så kommer vad jag skulle säga är en tant in och mumlar något om ”Är det här jag ska lägga en EDA” (Det visar sig sedan att det är överläkaren som blivit inringd till sjukhuset.) Dom lägger Karin på sida och hon ska få bedövningen hon behöver. Narkosläkaren lägger EDA och sprutar in provdosen. Just i samma ögonblick som detta så händer något med UrKarin. Hon grymtar till och öppnar upp ögonen. Jag känner igen den blicken, nu är det fan dags. Nu händer det grejer, UrKarin håller min hand eller ja klämmer min hand. Jag ser ett par blå fingertoppar efter ett tag men biter ihop. Barnmorskan och undersköterskan vet vad de gör, fy fan vad bra dom var. Krystvärkarna var det som kom, och de höll på i ungefär 20min och sen var han hos oss. Vår son! Den här gången grät jag lika mycket som när Lova föddes och jag såg henne för första gången, skillnaden nu var att jag fotade mycket mer. Den här gången var det inga jobbiga komplikationer efteråt med forsande blod och så vidare. Men jag fick snällt stå i hörnet då de bytte lakan eftersom det tydligen hade forsat blod utanför mitt synfält.

Att hålla sitt nyfödda barn i sin famn och känna äkta kärlek. Det är fan världens bästa känsla.

Ett par veckor efter förlossningen.

Jag är tillbaka på den vikten jag startade på när jag blev gravid. Helt utan att jag gjort något alls.
Det måste ju betyda att jag inte gått upp några kilo i mig själv, utan det var bara bebis och tillbehör och en himla massa vätska.
Det är konstigt det där. En del kvinnor går upp tjugo kilo i rent hull och föder små bebisar. Andra går inte upp särskilt mycket med föder dunderklumpar. Undrar hur det där slumpar sig egentligen.

Hur som helst känner jag mig grymt nöjd över detta faktum. Nu sitter jag och äter hallon och vispgrädde för vi drar igång LCHF:andet igen. Det finns trots allt alldeles för mycket subcutan charm på den här mamman.

Dagens två mål.

Idag har jag den lite större prövningen som nybliven tvåbarnsmamma: Jag ska ensam lyckas få stora barnet till och från dagis i tid, göra diverse hushållsarbete och försöka ha middagen klar lagom till Andreas kommer hem (låter som att jag är en hemmafru från femtiotalet, tjoho!).

Att få stora barnet till dagis i tid gick bra. Med tio minusgrader ute och strålande sol så förstod jag att barnen skulle vara ute eller på väg ut när vi kom dit. Så det var bara att bylsa på Lova fleeceunderställ och grejer. Därefter gäller det att få på Nils sina kläder så pass snabbt att Lova inte hinner svettas ihjäl och avlida av tristess. Sen få med mig alla grejer (de får inte ha något kvar på dagis alls, så alla extraombyten och så släpas fram och tillbaka). Ner till bilen (gå i trappor), in med båda barnen, skrapa rutor och i väg. Ut med båda barnen ur bilen, ut med barnvagnen (som stod i bilen sedan igår tack och lov) och alla extra ombyten och åkpåsen. Hej och hå. Vi var där prick klockan nio. Hurra för mig!

Nu ska jag bara lyckas få hem henne i tid, så kan jag vara glad och nöjd.

Lova käkar upphittad macka.

När Nils kom till världen – The Backstory

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.

Det här blogginlägget kommer att handla om hur jag som pappa ser på graviditeten och födelsen av vår son Nils.


För snart två år sedan kom vår Lova till världen och ganska fort efter det så kom vi fram till att vi ville ha barn tätt. Vi började försöka få Karin att bli gravid i april och snabbt efter det insåg vi att vi var gravida. Även denna gång gick det på första försöket vilket är helt otroligt med tanke på att läkarna har sagt att Karin ska ha svårt att bli gravid.
Under de första månaderna som Karin var gravid så jobbade hon och jag var hemma med Lova, dagarna gick och livet var underbart. Sommaren spenderades på landet och Karins mage började växa, vi berättade för alla att nu var det dags för nummer två. Folks reaktioner var inte de samma som de vi hade fått när vi blev gravida med Lova, kan ha och göra med att vi hade varit tillsammans i ungefär fem månader då Karin blev gravid med Lova. Och nu var vi sambo, hade barn och var förlovade. Kanske var lite mer väntat med barn nummer två.
Sommaren avslutades med ett giftermål med min gravida underbara Karin. Men sommarens avslut innebar också ett avslut på min pappaledighet med Lova. Tillbaka till mitt jobb som butikssäljare. Men denna gång var det inte i de butiker som jag hade jobbat i innan, nej jag hamnade i Länna. Ungefär två timmar bort enkel väg med SL. Och eftersom jag inte har körkort så fick det bli pendeltåg och buss. Den nya arbetsplatsen och de förändrade arbetstiderna innebar att jag var borta hemifrån tolv timmar, hemma klockan nio på kvällarna.
Jag skulle inte kunna tänka mig att lämna min fru med våra barn så länge, inte bara för att lämna henne ensam, utan för att jag skulle missa så otroligt mycket. Jag försökte prata med min chef om att jag ville bli förflyttat närmre hem eller ändra mina arbetstider så att jag skulle kunna komma hem snabbare. Hans oförstående av min situation och ovilja att hjälpa till fick mig att försöka ännu hårdare att hitta ett nytt jobb.
Hösten blev till vardag, en vardag där jag var borta långa dagar och Karins foglossning började göra sig påmind. Jag lämnade på dagis, åkte tåg till jobbet, såg andras barn hela dagarna, åkte tåg hem, såg vårt sovande barn, kände hur vårt kommande barn sparkade i min frus mage och sen gick jag och la mig för att börja om processen nästa dag.
Jag fick tipset att söka ett jobb som grafisk formgivare på paf.com av en god vän. Det gjorde jag, och i oktober blev jag inbjuden till intervju. Jag blev eld och lågor och med en förbättrad familjesituation som motivation skuttade jag in i mötesrummet på söder. (Jag har i efterhand fått höra att de som intervjuade mig aldrig tidigare har sett en kandidat till ett arbete så motiverad som jag verkade vara.)
Under tiden jag väntade på svar från Paf.com så jobbade jag på för fullt, vi gick på ultraljud och Nils närmade sig världen. I mitten på November så blev det klart att efter två intervjuer på sammanlagt tre timmar så skulle jag jobba som grafisk formgivare på paf.com. Lyckan var gjord, familjetiden skulle öka avsevärt, jag skulle få jobba med det jag så länge velat och vår situation skulle helt enkelt bli bättre på alla sätt och vis!
För första gången så sa jag upp mig från ett jobb, men jag har aldrig tidigare jobbat så bra som den sista månaden där. Tror att det har att göra med att jag inte brydde mig speciellt mycket om vad min chef tyckte och tänkte.
Karins foglossning blev på slutet av min anställning på mitt förra jobb värre och värre och jag längtade hem till henne varje dag för att kunna hjälpa henne med allt från att hämta fjärrkontrollen på andra sidan soffan till att lägga Lova på kvällarna.
Sista arbetsdagen kom till slut efter en tid som kändes ändlös, den gick bra, jag hade fått en blomma av mina kollegor och Karin skulle hämta mig. Hon kom ett tag innan stängning och Lova sprang runt och lekte. Min chef kom ungefär fem minuter innan stängning med ett gäng kassar i sina händer, det var julklappar till de anställda. Jag trodde inte att jag skulle få något, men det fick jag, och Karin. Vi fick en utskällning och ett bevis på att min chef verkligen var så dålig chef som jag trodde.
Han sade att jag skulle vara försiktig med vad jag twittrade om, jag förstod inte vad han menade, och inte Karin heller. Efter han sagt till mig att jag skulle vara försiktig så tittade han på Karin och sa att hon också skulle vara försiktig och att dem hade följt oss ett tag.
Följt oss ett tag…
Jisses, väx upp och ta en diskussion med din anställde om denne verkar vantrivas istället för att som en grinig gammal gubbe tjura och inte säga någonting innan personen i fråga avslutar sin anställning. Men grattis nu slipper ni mig och jag er, så det är bara win-win.
Jag behöver kanske inte säga att vi inte skildes åt som vänner?
Men bilresan hem var i alla fall skön, gött att veta att jag inte behöver åka två pendeltåg, en buss och ta en lång promenad för att ta mig till ett jobb där de anställda behandlades skit.


Jag hade ordnat så att jag skulle vara hemma med Karin och Lova över jul och nyår så att Karin skulle kunna ta det lugnt i soffan ett par veckor innan jag började mitt nya jobb.
Det nya jobbet började direkt efter nyår och jag älskar det, bara det faktum att de anställde mig och sa att de gärna såg att jag skulle vara pappaledig sen när jag vill. Och sen att jag får göra det jag älskar skadar ju inte.
Efter en vecka på jobbet så skickades jag till Åland i tre dagar, tre rätt så nervösa dagar må jag säga, eftersom Karin var minst sagt jättegravid var även min nya arbetsgivare lite nervös. När jag kom tillbaka till Stockholm och kontoret där så gick min arbetsgivare lite som katten runt het gröt och ville inte riktigt ge mig några arbetsuppgifter, ifall jag plötsligt skulle behöva lämna i ett par veckor.

Den 26 januari kom i alla fall telefonsamtalet som jag väntat på. Karin ringde och sa att jag nog borde ringa dagis och säga att mormor hämtar Lova idag. Jag var påväg ut för att handla saker till kontoret så jag blev lite stressad till att åka tillbaka till kontoret, packa mina saker och åka hem till min fru.


Jag hann hem i alla fall.

Imorgon kommer förlossningsberättelsen.

Lovacitat.

Vi pratar om appar till telefonerna.
Jag: Andreas HTC används bara av Lova numera. Hon använder barnappar och så.
Lova: där är Lovas barnnapp (tar sin napp och stoppar i munnen)

Hahaha!

Läckert.

Med Andreas gamla stora utslitna t-shirt, nerspydd och med bröstmjölk som läcker... är det hemskt svårt att känna sig läcker.

Lova, konstnären. Mamman, imponerad.

Jag har förvisso läst en del utvecklingsteorier när jag läst psykologi i olika sammanhang, men kan inte påstå att jag är superbra på vad barn förväntas kunna i olika åldrar. Jag resonerar som så att barn är olika snabba på att lära sig olika saker. En del dansar före de kan gå, andra pratar tidigt och någon kan stå på huvudet innan de fyllt ett. Det spelar dock ingen större roll, för det här jämnar ut sig och när allt kommer omkring så de allra flesta medelmåttor ändå.
Men jag måste ändå säga att jag blev imponerad när Lova härom dagen satt och ritade och jag visade henne hur jag ritade en gubbe. "huvud, öga, öga och mun" sa jag och frågade om hon kunde rita likadant. Se resultatet.

Min gubbe. Okej, jag kan knappt hålla i en penna,
men till mitt försvar så ritade jag denna från märklig vinkel.

Lovas gubbe. Han råkade bli lite sur dock.

Tänk alltså, att min dotter, är rena Einstein kombinerat med Picasso. 

Men så har hon ju bra gener också

Födelsedagsfirande.

Familjen var här idag. Lova hade sett fram emot att få leka med Nanna (gemensamt smeknamn för Nadja och Vanja. Smart drag). Hon var alldeles nipprig över det och pratade om att de skulle komma, ända sedan vi berättade det igår. Men så blev det känslomässigt kaos för denna lilla nästan-tvååring som är i början av sin tvåårstrots. Att hålla koll på Nils, sina saker, deklarera att det minsann är hennes prylar (hon har fullt sjå med att sortera upp världen just nu), försöka förhålla sig till svartsjukan att Nanna lekte med morfar (deras farfar) . Lägg dessutom till att det nästan är tre veckor sedan hon var på dagis och det (tyvärr) inte är så ofta andra barn är här...och sockerspeed på det... Inte lätt! Det blev bubblande skratt och skrik och gråt om vartannat och jag tror aldrig volymen varit så hög på den lilla damen.

Fikat var dock gott, presenterna fina och Nils blev söndergosad. Jag fick bland annat ytterligare en cupcake-kokbok och uppmaningen att börja baka från sidan ett och framåt. Kanske ska börja med de flertalet cupcakeböcker jag redan har.

Några cupcakes blev det dock inte idag.
Det blev däremot en tårta med hemmagjord hallonsyltisch och ganache gjord på Riesenkolor.
Och vispad grädde och chokladmojänger.

 Tack mosterfaster Åsa för spritsen från Lekue. Det är med den jag gör chokladmojängerna.

Syskonkärlek.

Nils 2 veckor.

Det är galet vad fort tiden går. För två veckor sedan låg vi på kvällskvisten på BB hotellet på Danderyd och goffade godis och kollade på tv. Eller ja, tittade på vår väldigt färska bebis, då utan namn.

Två veckor har gått och Nils är fortfarande en nyföding, men den tiden är snart förbi. Han fixerar blicken och vi gillar att kika på varandra. Han ler omedvetet och hastigt. Han äter med tre till fyra timmars mellanrum och sover cirka hela tiden. På nätterna behöver vi bara ge honom mat en eller två gånger så vi har inget att klaga på.
Magen har funkat perfekt och utan vare sig Sempers magdroppar eller minifom, eller ens Dr Browns flaskor så har magknipen hållit sig undan. Men just i detta nu så verkar det som att han har lite magknip för han skriker som aldrig förr emellanåt och spänner hela kroppen.
För övrigt är han en riktig snuttis. Han tar napp ibland, men om han vill ligga vid bröstet så funkar inget annat. Bestämd kille alltså. Han får snutta nästan hur mycket han vill, för min mjölkproduktion är så dålig att det ändå inte blir mer än lite godis. Hans primära måltider heter NAN1 och intas via Tommee tippies flaskor gjorda för att kombinera amning och flaskmatning.
Han är mest lik sin far.

Stilig kille i morbrors tröja anno 1980.