Just nu känns det som att det finns två olika läger av mammor. Det finns feministerna. Troligtvis 70-talisterna. De som absolut ska dela lika på föräldraledigheten, de som tycker sig leva i verkligheten. De som vill göra karriär, men har skaffat barn i alla fall fastän de hellre hade väntat tills män kunde föda. De som tycker att det är ganska jobbigt att ha barn. De som ser ner på "supermammorna". De tror med en bitter ton att "supermammorna" ljuger och inte alls städar, tvättar, bakar, syltar, saftar, långkokar, inkokar, putsar fönster, snyter barn, syr kläder och skjuter en älg ungefär samtidigt, vilket de stoltserar med på Facebook.
Sen finns det en senare generation. Och som alltid så blir det motreaktioner på saker och ting. Jag tillhör nog motreaktionen i dess yngsta fas. Jag tycker det är kul med allt det där (utom älgskjutning som jag inte vet något om). Jag tycker på allvar att det är plättlätt att ta hand om en bebis. Kanske beror det på att Lova är exemplarisk, eller så beror det rätt och slätt på min inställning (och nu tänker många att "jaja vänta du bara tills Lova trotsar. Eller vänta tills ni har ett eller sju barn till." Ja, jag väntar, men har slutat förvänta mig).
Jag tycker det är en skitkonstig tanke att jag ska gå och jobba. Så att jag kan betala skatt. Så att skatten går till Lovas framtida barnomsorg. Jobba och ta hand om sjuka stället för att vara hemma och ta hand om mitt eget barn, som jag satt till världen. Mitt ansvar. Jag tycker det är fantastiskt att vara hemma. (Ni som känner mig vet även vilken arbetsnarkom jag kan vara). Visst har jag tråkiga och långtråkiga dagar, men de är sällsynta. Tydligen är jag då bakåtsträvande och vill tillbaka till 50-talet med hemmafruar som passar upp på sina män. Ojämställda.
Men det är bra med bitterfittor. Det är bra att vi får höra hur tråkigt, hemsk, äckligt, jobbigt, det är att ha barn. (För att inte tala om alla hemskheter man får höra om förlossningen när man är gravid). Det gör ju att jag har en tro om att allt ska vara helt fruktansvärt. Och när jag upptäcker att det inte är så hemsk, så ser jag världen i rosa.
Jag ser min lycka. Jag ser min man som jag älskar. Jag ser mitt barn som är det finaste på jorden.
Och det glittrar lite i mina dammfria hörn.
Je Vois La Vie En Rose